Starka kvinnor

Av: Annikki Schaeferdiek

De starka kvinnorna jag lovade skriva om – här kommer de – Nayma och Lorena, och en till som inte kom med på bilden. Jag träffade dem vid ett av besöken. De beskriver sig själva som unga starka feminister. De har ett oerhört driv, är välutbildade och med en energi att verkligen göra skillnad. De jobbar för en organisation som heter Pariter, och verkar för att förbättra kvinnors villkor. De berättade för mig att i 100 av Oaxacas 570 kommuner har kvinnorna inte rösträtt, och i 400 av kommunerna kan kvinnor inte inneha politiska ämbeten. Jag visste inte att det fanns kvar sådana problem. Det finns ju lagar som gäller hela Mexico, men dessa kommuner styrs av gamla traditioner och de statliga lagarna följs helt enkelt inte.

Med valet av ny guvernör i delstaten Oaxaca hoppas nu kvinnorna på att få möjlighet att arbeta med de här frågorna systematiskt, och få landets lagar implementerade i Oaxaca. De har stöd av den blivande guvernörens fru som även hon var med vid ett av projektbesöken. När jag träffar kvinnor som de här tre blir jag varm om hjärtat och får hopp för att förhållanden kan förändras. Det är sorgligt att höra om hur kvinnor och även barn förtrycks, men det finns hopp och människor som är beredda att kämpa för att åstadkomma en förändring!

Idag har vi haft möte med de andra organisationerna inom Childfund Alliance. Det är givande att träffa dem, och att diskutera aktuella och viktiga framtidsfrågor. Vi har pratat om hur vi ska kunna nå och hjälpa fler barn att förändra världen, och hur vi även fortsättningsvis ska säkerställa att de medel vi samlar in används på bästa möjliga sätt. Det globala nätverket är värdefullt för en organisation som Barnfonden, på så sätt får vi inflytande och insyn i hur verksamheten bedrivs i de länder där våra fadderbarn finns. Ikväll tar vi avsked av varandra och jag reser hem i morgon efter en intensiv vecka.

Fadderprojekten i Mexiko arbetar för barns och kvinnors rättigheter och mot våld i hemmen

Av: Annikki Schaeferdiek

Idag besökte vi fadderprojektet Magdalena Teitipac. Vi fick lyssna på flera presentationer av personal och familjer som deltar i projektet. Vi gick också en tur genom byn. I Magdalena Teitipac tillhör huvuddelen av invånarna ursprungsbefolkningen, en grupp som är oerhört utsatt i Mexico idag. Av Mexicos ca 10 miljoner personer som tillhör ursprungsbefolkningen lever 70% i extrem fattigdom. De allra flesta av dem har inte möjlighet att köpa mat för dagen, och deras barn går bara i begränsad utsträckning i skolan.

Det som vi pratat mest om idag är kvinnornas

ställning och rättigheter, barns rättigheter och om våld i hemmen. Jag var inte medveten om hur stora problemen är, och vi ställde många frågor kring det idag. Kvinnan på bilden heter Margarita och är psykolog. Hon har jobbat i projektet i 5 år, framför allt med att motverka våld i hemmen. Hon berättar om att kvinnorna i många av byarna inte får gå ut själva, inte träffa sina väninnor och att de går med sänkt huvud och blicken i marken när de är ute. En stor andel av dem utsätts för våld i hemmet, vilket också påverkar barnen mycket negativt. Margarita och hennes kolleger arbetar framför allt med:

Kvinnorna – de får hjälp av psykologer, med att träffa andra kvinnor, att utarbeta strategier för hur de bäst hanterar sin svåra situation. Detta stärker kvinnorna och deras gemenskap, och har lett till en något förbättrad situation.

Ungdomar – flera ungdomsgrupper har star

tats där ungdomar (både pojkar och flickor) i åldrarna 12-18 år får lära sig värderingar, mänskliga rättigheter, bygga sin självkänsla och diskutera hur man ska vara mot varandra. På så sätt hoppas Margarita att dessa ungdomar växer upp till ansvarstagande vuxna, som tillvaratar barns och kvinnors rättigheter.

Jag är bedrövad över hur stora problemen är, och hur lång tid och mycket insatser som kommer att behövas för att komma till rätta med dem. Det är samtidigt fantastiskt att träffa dessa starka personer som jobbar för att förbättra villkoren. Ett avslutande exempel som värmde mig ordentligt idag:

I delstaten Oaxaca har det inte funnits några lagar som reglerar barns rättigheter. Genom målmedvetet arbete av Childfund Mexiko i samarbete med ett par andra lokala organisationer, har man lyckats skapa opinion kring detta och fått till stånd att en lag som tillvaratar barns rättigheter har antagits för hela delstaten. Det är ett mycket viktigt steg på vägen, och nu pågår arbetet med att informera föräldrar och lärare om vad lagen innebär.

Vilket långt inlägg, men frågorna är så viktiga, så påtagliga och angelägna att jag helt enkelt måste få dela med mig. Jag avslutar med en bild på några av de unga kvinnor som hjälper till med utbildning av de mindre barnen i projektet. De är entusiastiska och starka, och vågade alla berätta om sina erfarenheter inför hela vår grupp – Starkt!!

Ett varmt välkomnande i ett annars kyligt Mexiko

Av: Annikki Schaeferdiek

Vi steg upp tidigt för en lång bussfärd genom ett svindlande landskap. Projektet vi besökte idag, Centro Social Ayuuk, ligger på över 2000m höjd. Det var kallare än vi väntat oss i Mexico, nästan som hemma, men när vi möttes av denna syn blev vi ju varma igen.

Enligt tradition bär man masker vid festliga tillfällen, och vi möttes med både sång och snygga kransar av blommor. Vi fick en presentation av fadderprojektet, och sedan fick vi vara med vid några olika workshops som barnen deltar i varje vecka. På bilden nedan håller några av barnen på att tillverka egna masker som de sen kan bära när det är fest.

I ett annat rum gjorde några barn egna radioprogram, några spelade datorspel och flera schackpartier pågick. Här nedan är Sandra som gör en liveintervju med Anne Goddard, Generalsekreterare för Childfund International USA. Sandra gjorde ett utmärkt jobb med Anne, som berömde Sandra för hennes naturliga sätt. Hon hade en trevlig framtoning och ett underbart charmigt leende, så jag önskar Sandra all framgång i den fortsatta karriären som radio eller TV-reporter.

I Mexiko

Av: Annikki Schaeferdiek

Så har resan startat. Det var en lång flygning till Mexico, och det känns bra att vara framme. Nu väntar lokalflyget till Oaxaca, i södra Mexico, där Childfund Alliance årsmöte äger rum. Vi kommer träffa de andra organisationerna i alliansen och diskutera långsiktig strategi och gemensamma riktlinjer för bl.a. projektuppföljning och information. Det är ett bra tillfälle att skapa kontakter till de andra organisationerna för att kunna samarbete ännu bättre, både när det gäller den egna verksamheten kring insamling och framför allt gällande själva fadderprojekten.

I morgon ska vi besöka ett par olika fadderprojekt. Vi är uppdelade i grupper, och jag vet ännu inte vart jag kommer åka. Vi startar tidigt i morgon bitti och jag ser verkligen fram emot det.

I staten Oaxaca lever 67% av befolkningen i fattigdom, och 20% av den vuxna befolkningen är analfabeter. Det har blivit bättre de senaste tio åren, men mycket återstår, särskilt vad gäller utbildning och hälsovård. Södra Mexico har industrialiserats långsammare och senare än de norra delarna, och tusentals människor lämnar Oaxaca varje år för USA.

Jag återkommer med mer i morgon när jag har sett Oaxaca i verkligheten.

PS. Fransmannen som satt bredvid mig i flygplanet smygrökte på toaletten – händer sånt fortfarande? Flygpersonalen var inte glad…

På väg till Mexiko

Av: Maria Thomelius

På väg till Mexiko. Om ett par timmar lyfter flyget till Oaxaca, via Paris och Mexiko City. Många timmar på flyg igen. Men det ger tid för förberedelse. Förberedelse inför kommande veckas årsmöte i ChildFund Alliance. Under 5 dagar ska representanter från alla 12 organisationer i nätverket träffas och diskutera gemensamma utmaningar och frågeställningar. Även om vi sinsemellan är ganska olika, med skilda förutsättningar, har vi mycket gemensamt. Tillsammans strävar vi ju efter att hjälpa utsatta barn, deras familjer och närområde genom att arbeta för rätten till utbildning, hälsa och försörjning. Och genom samarbete och utbyte tror vi att vi kan utveckla vårt arbete och bli bättre på det vi gör.

Veckan som ligger framför mig kommer innehålla många långa möten. Men det kommer också att ges tillfälle att lämna möteslokalen och besöka familjerna och personalen vid de projekt som vi stödjer. Och min erfarenhet säger att den inspiration och motivation som de besöken ger är absolut nödvändig för ett lyckat årsmöte!

Åter i Malmö

Av: Maria Thomelius

Nu är vi hemma igen. Tillbaka på kontoret framför datorn. Men minnet av det vi fick uppleva i Etiopien pockar hela tiden på; de överfulla skolorna, barnen som ägnar halva dagen åt att valla familjens getter eller ta hand om sina småsyskon i stället för att gå till skolan. Och de vuxnas önskan om att få verktygen för att själva kunna försörja sina barn och sin familj.

Jag vet att vårt arbete kan göra skillnad, och har under veckan sett vilken effekt stödet faktiskt får. Men allt går alltid att göra bättre, mer effektivt, mer långsiktigt. Vår uppgift nu är att se till att jobba ännu hårdare och ännu smartare för att bli bättre i vår roll att informera om och samla in pengar till det arbete som bedrivs i Etiopien och på alla andra ställen där vi driver projekt. Så att fler barn får plats i skolorna och ges möjligheten till en bättre framtid.

Fadderprojektet Merkato

Av: Catherine Larsson

Vi är tillbaka i ett soligt Addis som sjuder av liv och rörelse. Idag har vi besökt fadderprojektet Merkato, som ligger inne i staden. Familjerna i området är mycket fattiga och de har svårt att få pengarna att räcka till. Många barn lider av undernäring, husen är i dåligt skick och saknar rent vatten.

På projektkontoret träffade vi Zewdu som arbetar med utbildning och Tesfaye som arbetar med hälsa. De visade oss runt på kontoret och berättade om arbetet. Många familjer i området har egna små butiker och projektet arbetar bland annat med mikrolån, för att familjerna ska kunna utöka sin verksamhet och förbättra sin ekonomi.

I projektet arbetar man också med stöd till ungdomar, så att de ska kunna gå klart sin utbildning och hitta ett arbete. Vi träffade Dawit som läser i årskurs 10. Han får stöd av projektet till skolavgifter och skolmaterial. Dawit är duktig i skolan och han ska vidareutbilda sig inom bygg och konstruktion. Efter utbildningen har han goda möjligheter att hitta ett arbete.

Dawit (till höger) tillsammans med Teferi som är ungdomarnas kontaktperson.

Stöd till ensamstående kvinnor

Av: Kerstin Reimers

Idag har vi besökt ett projekt där ChildFund Ethiopia arbetar för att stödja de verkligen utsatta i samhället. Nämligen barn till föräldrar som dött i aids eller ensamstående kvinnor som själva försörjer sina barn.

Vi fick besöka en av dessa ensamstående kvinnor i hennes enkla hus långt ute på landsbygden. Vägen dit var knappt farbar eftersom årets regnperiod gjort den lilla vägen till något som mer liknar en flod som torkat ut.

Väl framme möter vi Tigist, en kvinna i 35-årsåldern, som sitter vid ett litet hus och stöter vete som hon fått genom fadderprojektet. Hon berättar att hon blev änka för 5 år sedan. Hon har två barn att försörja. Det yngsta har en hjärnskada och kan inte klara sig själv och har inte heller kunnat gå i skolan eftersom han inte kan ta till sig vad som sägs. Detta har varit ett stort problem för henne eftersom hon har svårt att arbeta när hon samtidigt måste ta hand om sin son. Tigist berättar att hon nu har fått stöd från fadderprojektet så att pojken kan gå i skolan. Hon har fått nytt tak till sitt hus, en madrass, en säng och diverse köksartiklar. Så livet är lite lättare nu. Men hon har fortfarande stora problem att få ihop pengar till mat. Det var en mycket gripande historia vi fick höra.

Behoven här är gigantiska men man ser ända att det finns hjälp att få. ChildFund Ethiopia arbetar intensivt för att förbättra situationen och finna alternativ för de mest utsatta så att de kan få en egen försörjning.

Hälsningar från Maria, Kerstin o Catherine

Utbildningsprojektet i Aynage

Av: Maria Thomelius

Nu har vi precis kommit fram till Aynage, som ligger ca 3 timmars bilresa från huvudstaden Addis Abeba. Här arbetar Barnfonden tillsammans med ChildFund Ethiopia bland annat med att förbättra utbildningskvalitén i skolorna i området. Det handlar både om att bygga fler skolor och att rusta upp de som finns. Men det handlar också om vidareutbildning för lärare och att se till att det finns böcker och andra läromedel. Vi har under dagen besökt flera skolor i området och med egna ögon fått se de förbättringar som gjorts. Vi har besökt skolbibliotek och traskat omkring på byggarbetsplatser för blivande skolor och talat med rektorer som ser fram emot att flytta sina elever från de mörka och i vissa fall fallfärdiga klassrummen till nya mer rymliga lokaler med bänkar för alla barn. De klasser vi hälsat på idag har inte sällan haft 60 eller fler barn i samma klassrum.

Vi är fulla av intryck. Det är verkligen ett fantastiskt projekt vi är med och bidrar till!

Första dagen i Etiopien

Av: Maria Thomelius

Vi landade i Addis Abeba tidigt på morgonen och efter ett snabbt besök på kontoret för ChildFund Ethiopia så körde vi söderut. Vi lämnade ett myllrande Addis med trafikkaos, vägbyggen och betande getter i refugen och körde ut på landsbygden. Eftersom regnperioden precis slutat är landskapet grönt och frodigt. Som ständig kuliss under vår bilfärd hade vi de majestätiska bergen, mjuka och grönskande även de.

Innan vi nådde fram till Butajira, som är staden där vi ska övernatta, hann vi med ett besök i Buee där vi fick besöka det bibliotek som våra faddrar bidragit till. Det var en stolt bibliotekarie som visade runt bland böckerna och de (på sin fritid) flitigt studerande eleverna. Innan vi åkte vidare fick vi en snabblektion i naturvetenskap. Ett tiotal elever hade förberett varsitt experiment som de visade oss. Det var allt från seriekopplade glödlampor till vattenrening, vätskor som bubblade och propellrar som snurrade. Jag kan inte påstå att jag förstod allt, naturvetenskap har aldrig varit min starka sida. Men trots bristande naturkunskaper var det lätt att se och inspireras av elevernas ambition, vetgirighet och inte minst deras stolthet över att få förevisa sina nyvunna kunskaper.

På väg till Etiopien

Av: Maria Thomelius

Nu är vi snart på väg! Flyget till Addis Abeba lyfter på söndag kväll från Kastrup. Det är mitt allra första besök i Etiopien och jag ser verkligen fram emot det! Vi är tre som reser från Malmö, Kerstin, som är ekonomichef, Catherine, som är handläggare på fadderservice och så jag som är generalsekreterare.

Det kommer med all sannolikhet att bli en intensiv arbetsvecka. Vi ska bland annat besöka Aynage, ett område söder om Addis Abeba där Barnfonden driver ett utbildningsprojekt tillsammans med ChildFund Ethiopia, vår samarbetspartner i landet. Satsningen, som syftar till att ge barnen i området tillgång till skolor och en bättre utbildning, startade i våras och beräknas pågå i 3 år. Det är ett omfattande och spännande projekt som kommer att beröra många barn och påverka deras framtid! Vi ska också få besöka det skolbibliotek som Barnfonden finansierat i Buee. Det är tack vare Barnfondens faddrar som fler än 10 000 skolbarn, lärare och alla andra som bor i området nu har tillgång till böcker.

Många tankar snurrar så här innan avresa. Vad ska vi få se? Vilka historier kommer vi få höra? Vilka framsteg har gjorts? Vilka utmaningar ser man framöver?

På måndag morgon när vi landar börjar den verkliga resan! Vi återkommer med rapporter och förhoppningsvis (om internetuppkopplingen tillåter) med bilder.

Med hjälp av glädje och kreativitet kan man skapa väldigt mycket

Av: Linnea Helfrich

De två sista dagarna vid kulturhuset i Betim i Brasilien har varit fullspäckade men mycket givande. Vi har bland annat genomfört resterande del av våra intervjuer med barnen. Att få lyssna till deras berättelser som varit fyllda med detaljer ur en hård verklighet, men också av framtidshopp, stolthet och glädje, har stundtals varit något av en känslomässig berg – och dalbana. Kön av barn som ville blir intervjuade bara växte, så sista dagen fick vi samla dem vi inte hade hunnit prata med för en liten gruppintervju. Det visade sig snabbt bli ombytta roller, där barnen i stället intervjuade oss med sina frågor! Denna entusiasm och nyfikenhet på vår närvaro har varit genomgående för vår vistelse i Betim och det har verkligen varit härligt att mötas av.

Emellan intervjuer och en tur runt i området hann jag sätta mig ner ett tag för att prata med Cleusa. Hon har under olika yrkestitlar jobbat inom organisationen GRIASC i 14 år (GRIASC är ChildFund Brazils samarbetspartner som de tillsammans driver kulturhuset med). Hon berättar att det roligaste med jobbet är att får uppleva barnens utveckling. Cleusa minns speciellt en workshop för unga kvinnor som hon hade hand om. Temat var självkänsla. Många av kvinnorna som växt upp under de här levnadsförhållandena har en väldigt låg självkänsla menar Cleusa, så det är ett viktigt ämne att tala om. Jag frågade vad som var det bästa med dagen. ”De fick känna att de inte var ensamma. De kom hit klagandes, men gick härifrån leende” svarar hon.

När vi skulle ta avsked från barn och personal på kulturhuset överraskade de oss med egentillverkade presenter; vackra, färglada pennställ av återvunna konservburkar. Att arbeta med recycling är något både barn och personal pratat varmt om så vi kunde inte ha fått en mer passande gåva. Det får stå på skrivbordet när jag kommer hem, som en påminnelse om att man av väldigt lite, med hjälp av glädje och kreativitet, kan skapa väldigt mycket. Ett signum för hela kulturhusets verksamhet i Betim.

Många av barnen här har tvingats växa upp alltför tidigt

Av: Linnea Helfrich

Nu är klockan snart sex på kvällen och vi har just kommit tillbaka till kontoret. Vi har nu varit på House of Culture-projektet i Betim i två intensiva men roliga dagar. Jag fylls av värme när jag stiger in genom grindarna, det är så uppenbart att det är en plats som skapats för barnen. Väggarna på innergården är fyllda med färglada målningar och bord och stolar är anpassade till barnens höjd. Inne i byggnaden trängs leksaker som barnen tillverkat i bokhyllorna och med jämna mellanrum hör jag toner av sång och musik.

Medans några av kvinnorna som arbetar i kulturhuset visar oss runt berättar de att leken är ett oerhört viktigt inslag här. Många av barnen har tvingats växa upp alltför tidigt och har gått miste om stora delar av sin barndom. De förklarar hur de kommer hit nästan som små vuxna, men att de genom leken får möjlighet att vara barn igen.

Maria arbetar som en Bricante på House of Culture, vilket är benämningen på de personer som engagerar barnen i diverse lekar och aktiviteter. Många av dem är traditionella lekar och en del av den kultur barnen får ta del av. När vi ska presentera oss för en ut av barngrupperna föreslår Maria att vi ska leka en lek där vi och alla barnen får säga sitt namn. Leken går ut på att sjunga en visa där barnen i tur och ordningar frågar ut varandra om vem som stulit en bit bröd, men varje person skyller hela tiden ifrån sig på den som sitter näst i ringen genom att säga dennes namn. Maria sjunger och spelar på en tamburin och barnen hakar snabbt på. Det råder ingen tvekan om att barnen trivs här.

Vi har i dag även påbörjat intervjuerna till vår studie. Det är oerhört roligt men samtidigt en stor utmaning att kommunicera via en tolk och samtidigt behålla en god kontakt med barnet som sitter framför. Men hittills har det flutit på bra, barnen har varit nyfikna och intresserade och vi har kunnat genomföra allt som planerat.

Vi har också haft ett möte med några av de föräldrar som är engagerade i verksamheten på olika sätt ihop med övrig personal där. De berättade att de är glada över vårt besök. Att vi är här betyder att det finns kännedom om den här verksamheten i andra delar av världen och det blir en bekräftelse för dem att arbetet de gör är viktigt.

Introduktion och förberedelser på kontoret

Av: Linnea Helfrich

Efter att ha tagit ett morgonflyg från Rio landade vi tidigt i morse något sömndruckna i Belo Horizonte, huvudstad i Minas Gerais och Brasiliens tredje största stad. På flygbussen på väg in mot centrum ser jag genom morgondimman bergskammarna som sträcker ut sig i horisonten och tänker att staden verkligen gör skäl för sitt namn.

Dagen har spenderats på ChildFund Brazils huvudkontor som ligger centralt här i Belo. Under förmiddagen visades vi runt på det två våningar stora kontoret och dess olika avdelningar av Dov Rosenmann, som är Program Manager för ChildFund Brazil. Han berättade lite om verksamheten och förklarade att de, förutom i Minas Gerais, främst bedriver projekt i de nordöstra delarna av landet. Båda dessa områden tillhör några av de fattigaste i Brasilien.

Även om områdena befinner sig långt ifrån varandra rent geografiskt så står de inför liknande problematik. Dov lyfter bland annat fram missbruk av droger och exkludering som två stora problemområden, men även våldet som genomsyrar de fattigare delarna av samhället. Till exempel dödas i dagsläget 16,000 ungdomar varje år till följd av vapenrelaterat våld. Dov beskriver hur våldsamheter av olika slag är en del av landets historia, inte minst genom det omfattande slaveriet.

Dagen har i övrigt ägnats åt att gå igenom de sista förberedelserna tillsammans med Karla, som kommer att följa oss under veckan. Några på kontoret talar engelska men i övrigt har vi haft hjälp av en tolk, vilket är en ny erfarenhet för oss. Så här i slutet av dagen känner jag mig rätt yr av all information som passerat fram och tillbaka i dubbel uppsättning. Men det mest bestående intrycket från dagen är ändå det varma mottagande vi fått från alla vi mött och den generositet som visats oss. I morgon åker vi till Betim för ett första besök på House of Culture.

Snart bär det av mot Belo Horizonte och ChildFund Brazils huvudkontor

Av: Linnea Helfrich

Nu, nästan ett år efter att de första kontakterna inleddes, är vi äntligen på plats. Vi har befunnit oss i Rio de Janeiro i snart en månad och visst märks det att detta är ett av de länder där skillnaderna mellan fattiga och rika är som störst, inte minst på bebyggelsen. De flotta lägenheterna längs strandkvarteren står i skarp kontrast till de bostadsområden som tätt brer ut sig över de omkringliggande bergen, i folkmun ofta kända som favelas.

Om ett par dagar beger jag mig tillsammans med en vän och studiekamrat till ChildFund Brazils huvudkontor i Belo Horizonte, beläget ca 50 mil nordväst om Rio. Härifrån ska vi besöka Casinha da Cultura, ett av alla de sociala projekt ChildFund Brazil bedriver för att hjälpa de mest utsatta grupperna. Projektnamnet kan översättas till ”Kulturhuset” och fungerar som en sorts kulturell mötesplats för barn, ungdomar och deras familjer. Hit kan de till exempel komma för att träffa vänner och delta i en mängd olika aktiviteter som sång, dans och teater.

Under en dryg vecka kommer vi att befinna oss vid Casinha da Cultura i Betim, i utkanten av Belo Horizonte. Förutom att på plats få lära känna projektet och vad det innebär kommer vi att genomföra intervjuer med några av barnen om deras upplevelser av att delta.

Just att få lyssna till barnen egna ord, den målgrupp som ChildFund Brazil ytterst arbetar för att hjälpa, är det jag ser fram emot allra mest. Om mina upplevelser under vistelsen i Betim och hur vårt arbete fortskrider där kommer jag att berätta om här i några kommande inlägg.

Vad gör männen då?

Av: Karin Wikström

Idag har jag träffat den kvinnogrupp som kommer att få symaskiner, bord och stolar genom Barnfondens gåvokatalog.

De bor i Gifanga, som ligger 2 timmar med bil från huvudstaden Banjul, nära gränsen till Senegal.

Fatou som är ordförande för kvinnogruppen berättar att det var en annan organisation som byggde själva yrkesskolan, men att de försvann innan den var färdig och utrustad med bänkar, maskiner och annat som behövs.

De ser fram emot att få symaskiner till skolan, så att de kan börja lära sig att sy. Tanken är att de sedan även ska kunna erbjuda undervisning till flickor som hoppat av skolan.
Under vår pratstund kommer vi in på vad männen gör på dagarna, eftersom alla kvinnor är väldigt tydliga med att det är deras ansvar att försörja barnen, och att de utför hårt arbete som att samla och hugga ved och hämta vatten. ”Männen sitter under trädet där borta och röker och dricker te”, säger Fatou och nickar mot ett stort träd. ”Dom är väldigt lata. Men vissa av dem odlar jordnötter under regnsäsongen”

När vi ska gå framför den äldsta kvinnan i gruppen (med grön och röd tröja på bilden) en sång och dans. Hon stampar runt och hytter med näven i luften. De andra kvinnorna skrattar lite och berättar att hon sjunger att hon hoppas att Gambias män ska sätta ner tekitteln och börja arbeta.

Förskolan är en viktig länk

Av: Karin Wikström

Idag har jag besökt kontoret för flera fadderprojekt i Kombo North i Gambia. Kontoret ligger i Bijilo söder om huvudstaden Banjul.

Haddy T Gai som arbetar med fadderservice, och bland annat håller koll på korrespondensen med faddrarna, visar mig runt på gården. Precis brevid kontoret ligger en förskola för 300 barn. Idag är det lugnt och stilla på skolgården. Tyvärr är förskolan stängd eftersom det är påskhelg.

Haddy berättar att det mesta av förskolan finansieras av fadderprojektet, men att de också är noga med att involvera föräldrarna i hur förskolan drivs. Till exempel så står fadderprojektet för barnens lunch 4 dagar i veckan och den sista dagen är det föräldrarna som bidrar till lunchen.

Jag tittar in genom ett fönster och ser bänkar och stolar i miniatyrformat. Haddy berättar att anledningen till att fadderprojektet (och det råd av representanter från familjerna som deltar) tycker att det är så viktigt att driva en förskola är för att den är länken in i den riktiga skolan. När det finns en bra förskola i byn, där barnen får mat och blir väl omhändertagna, vill de flesta föräldrar låta sina barn gå till förskolan. När barnen väl har börjat och är inne i skolsystemet är chansen större att de fortsätter och klarar sig bra i den riktiga skolan. Både för att föräldrarna då förstått hur viktigt det är med utbildning både för pojkar och flickor, och för att steget till skolan inte blir lika stort för barnen.

Några av de andra insatser som fadderprojektet arbetar med är inskomstskapande jordbruksprojekt för föräldrar, att finansiera en hälsoklinik och att borra brunnar.

Ebou Ketta, som är ansvarig för fadderprojektets ekonomi, berättar om hur de arbetar med brunnbyggen. Han förklarar att det är så mycket mer än att bara borra en brunn. Han har sett allt för många exempel på brunnar som byggs och sedan används till de helt enkelt är utslitna och går sönder. Då finns ingen som vet hur man lagar brunnen och inga pengar till att laga den kvar. Nu arbetar de med att utbilda personer som använder brunnarna som får bilda en vattenkommitté. Vattenkommittén får utbildning i hur man sköter en brunn, och de sätter sedan upp regler för brunnen. För det mesta innebär det att varje familj som använder brunnen bidrar med en liten summa pengar varje år. Pengarna sätts på ett konto och sparas så att det finns möjlighet att underhålla och reparera brunnen när den dagen kommer.

På väg för att möta en familj i Quarry

Av: Karin Wikström

Nu ska jag alldeles strax åka för att träffa ännu en familj som får stöd genom ChildFund Gambia. De bor i Kerewan i en by som tidigare var ett grustag. Därför kallas det oftast bara för "Quarry". De människor som äger jordlotterna här är oftast ganska rika, och väljer att hellre bo inne i någon stad. Men för att inte riskera att förlora sin jordlott bygger de upp ett enkelt hus för att markera att marken tillhör någon. Det är vanligt att dessa hus hyrs ut eller till och med lånas ut till familjer som inte har råd med ett eget hus. Familjen som vi ska träffa bor gratis i sitt hus. Men det är så klart inte en särskilt trygg tillvaro eftersom de inte vet hur länge de får stanna.

Gunnel ska besöka sitt fadderbarn!

Av: Karin Wikström

Idag har jag varit på huvudkontoret utanför Banjul. Ett av många möten var med Nfamara, som är chef för fadderserviceavdelningen. Vi pratade bland annat om de många fadderbesök som sker i Gambia varje år. Många av dessa är svenska faddrar, och just idag är faktiskt en svensk fadder här! Gunnel och hennes son Erik ska träffa fadderbarnet Dado som bor någon mil från Banjul. Jag satt med dem en stund när Nfamara förklarade hur arbetet i Gambia går till. Sedan var jag tvungen att gå vidare till ett annat möte. Jag ser fram emot att prata med Gunnel och Erik efter besöket och få veta hur det gick!

Ousman vill bli arkitekt

Av: Karin Wikström

Idag har jag träffat Ousman, 17 år, och hans familj. De bor i Lamin, som är ett ganska tätbebyggt område. Varje hus har en rejäl mur eller staket, så det kändes lite som att åka genom en labyrint när vi tog oss fram g

enom byn.

Till slut stannade bilen till vid en grind och vi gick in på gården och satte oss under ett mangoträd. Det var runt lunchtid och solen brände skoningslöst.

Ousman berättade att tack vare stödet från fadderprojektet och från hans fadder, som är från Storbritannien, har han kunnat gå kvar i skolan. Hans mamma, som heter Safang, är den enda försörjaren i familjen. Hon tar hand om de 3 egna barnen och 5 föräldralösa barn. Sin inkomst får Safang genom att sälja frukost vid vägen utanför deras hus varje morgon. Ousmans pappa har skadat sig och kan inte arbeta längre.

Ousman går i skola i Banjul, som är två mil hemifrån. Han tar en delad minibusstaxi varje morgon. Han drömmer om att bli arkitekt.

Safang har tidigare varit medlem i fadderprojektets familjeråd, hon berättar att de bland annat bestämt att det behövdes en brunn till. Den håller på att byggas nu.

Här är några av Ousmans muntra och retfulla småsystrar som tyckte det såg oerhört roligt ut när Ousman ställde upp sig för fotografering, och sen gärna själva ville vara med.

Eleverna i Lamin Daranka-skolan vet att deras svenska brevkompisar åker skidor ibland

Av: Karin Wikstrom

Idag har jag besökt Lamin Daranka-skolan som deltar i brevväxlingsprojektet Post Pals. Skolan ligger någon timma med bil från Banjul, i ett samhälle som består av envåningshus byggda i lera och murbruk. De flesta hus har plåttak, men några har rejäla tegelpannor. Här försörjer sig de flesta familjer på ett litet jordbruk under regnsäsongen. Då kan de odla majs, cous, sötpotatis, ris, aubergine och mycket annat. Nu är det snart slut på den torra säsongen. Det har inte regnat sedan oktober och det är väldigt torrt. Bara ogräset och de stora lummiga mangoträden verkar växa. Mangofrukterna kommer snart att vara mogna. Chauffören John säger att om ett barn kommer hem och klagar över magont så är det allt som oftast för att han eller hon varit hungrig och ätit omogen mango…

I Lamin Daranka-skola, som är en låg- och mellanstadieskola, går 1154 elever. För att få plats går eleverna i skolan antingen på för- eller eftermiddagen. Mr Tabally, som är utbildningsexpert på ChildFund Gambia, säger att det är en av de bästa skolorna de arbetar med. På utsidan är skillnaden mellan den här skolan, och andra skolor jag sett, inte så stor. Inte heller har de mer skolmaterial eller böcker. Men klassrummen är fyllda med affischer som lärarna och barnen själva ritat, och lärarna är mycket engagerade. Det råder en mycket trevlig stämning på skolan.

En flicka som heter Kujati, och går i 6an, säger att de sett på bilderna i breven att barnen i Sverige åker skidor. De har också sett bilder på fyrverkerier och julgranar.

Breven från de svenska klasserna sitter på väggen i ett eget litet rum ”Post-pals center” står det på dörren brevid en liten svensk flagga. Dörren står öppen under skoldagarna så att alla barn på skolan kan titta på bilderna och läsa breven.

Själva utbytet bygger på skoluppgifter som sätter upp vissa ramar och är stöd för läraren, men det som är så fantastiskt med Post Pals är att barnen själva får välja precis vad de vill berätta om för sina kompisar lång borta i Sverige eller Gambia (eller något av de fem andra länder som deltar). Att de själva får tänka efter hur de ska beskriva sin vardag för någon som bor i en helt annan miljö. Av de exempel som jag ser på väggen i Lamin Daranka-skolan har barnen i Sverige valt att dela med sig av allt från sina favoritsporter (och att Björn Melin är en Hockeyspelare i HV71), till att Turning Torso är en jättehög byggnad i södra Sverige (och att den har 5 hissar). Säkerligen inget som hade skrivits med i en lärobok om Sverige, men sådant som barn i Sverige tyckte var viktigt just för dem!

Tuffa kvinnor!

Av: Martina Hibell

Nu är jag hemkommen igen och tillbaka till kontoret. Som vanligt har det varit en intressant och innehållsrik vecka i Mali och Malmörusket kändes måttligt välkomnande i lördags morse.

Under min andra dag i Sélingué fick jag möjlighet att träffa elva av de kvinnliga ledarna som vi arbetar med i projektet. Alla representerar varsin kvinnoförening. Vi träffas utanför vårdcentralen och i bortåt två timmar sitter vi och diskuterar hur projektet går, hur kurserna varit, samt vilka möjligheter de ser. Tack var kurserna inom hälsa och familjeplanering känner många dels att de kan ta bättre hand om sig själva och sina barn, och dels känner de sig mer trygga när de pratar med sin omgivning om hälsofrågor. Ibland så lyssnar inte andra kvinnor på deras råd, men när de sedan får problem kommer de tillbaka för att be om råd och tips. Flera instämmer i att det nu är fler kvinnor som kommer till dem än tidigare.

Sayon Traoré (till höger i fotot), ledare för föreningen Dalabala Moyngnom, är medlem i det styrande organet får hälsa, ASACO. Hon ansvarar för aktiviteter som rör kvinnor och hon säger att hade hon haft den här utbildningen tidigare så hade hon krävt en högre position. "Nästa gång ska jag bli ordförande" säger hon och ler. I dagsläget är tre av femton medlemmar i ASACO kvinnor.

En del av projektet är att kvinnorna får tillgång till mikrolån för att på så sätt kunna öka sin inkomst och frigöra tid både för sig själva och för sina barn från det hårda arbetet med jordbruk. Det finns många idéer om vad de ska starta för inkomstskapande projekt. Tvåltillverkning, färgning av tyg och behandling av ris är de vanligaste idéerna.

Aichata Koné (höger i fotot) och Mariam Traoré (vänster i fotot) berättar vad de först hade velat förbättra i byn om de haft en hög politisk position:

- Vi måste fånga unga kvinnor redan när de är tio år gamla eftersom de tvingas jobba med jordbruket istället för att gå i skolan. Vi behöver ett system för att dessa flickor ska kunna komma tillbaka in i skolan, erbjudas utbildning på andra tider, eller erbjudas alternativa yrkesutbildningar.

Mariam förklarar:

- Jordbruk är tungt arbete. Vi går över sju kilometer för att komma till risfältet för att få ihop så att vi kan köpa det viktigaste till familjen. Om våra barn behöver köpa något skolmaterial som jag inte har pengar till, är enda alternativet att de får komma och hjälpa till på risfältet, och då kan de ju inte gå i skolan samtidigt.

Båda önskar att dessa förhållanden kommer att förändras, men gör de inte det kommer de också att tvingas ta sina barn från skolan för att hjälpa familjen.

När mötet avslutas är det dags för de flesta att ta sig till risfältet för att arbeta. Det är runt 37 grader varmt och jag blir matt av tanken på den långa promenaden och det hårda arbetet de har framför sig. Och jag hoppas att några av dessa kvinnor ska ta sig till de höga politiska posterna i området.

På ChildFund Gambias huvudkontor

Av: Karin Wikström

Jag känner igen mig när vi närmar oss huvudkontoret, det ligger på en bred och kraftigt trafikerad gata i området Kanifing utanför huvudstaden Banjul. Chauffören John beklagar sig över trafiken, mest taxibilarna, som han säger orsakar många bilolyckor.

Men allt är inte precis som förut. Huset har fått gröna detaljer och på taket sitter en skylt som det står ”ChildFund Gambia” på. Sedan jag var här sist har organisationen, precis som många andra av de organisationer vi samarbetar med, bytt namn från ”Christian Children's Fund” till ”ChildFund”. Eustace Castell, som är chef för organisationen säger att det känns bra att ha bytt namnet. Han menar att det inte reflekterat sättet som de arbetar på – religion har ju inget med arbetet att göra – och att det har varit svårt att förklara det för människor så länge de hette Christian Children's Fund.

Eustace, och utbildningsspecialisten Famara Tabally, berättar att brevväxlingsprojektet Post pals har en positiv effekt på skolorna som deltar. Barnen tycker att det är roligt att skriva till jämnåriga och att få lära sig mer om Sverige. Lärarna i sin tur har stor hjälp av lektionsplanerna som finns som stöd för brevskrivandet. De gambianska skolorna har inte mycket böcker eller annat som stöd för lärarna, så de är väldigt glada över det material de fått i form av uppblåsbara jordglobar, böcker och lektionsplaner för olika ämnen.

Nästa vecka ska jag bland annat få träffa personalen på det regionala utbildningsministeriet. Samarbetet med dem är också en förutsättning för att Post pals ska fungera. Den gambianska läroplanen är väldigt exakt uträknad och det innebär att det inte finns tid att göra brevväxlingsuppgifterna på lektionstid. Som tur är tycker barnen att brevskrivningen är så rolig att de gärna kommer till skolan på en lördagförmiddag för att skriva brev till sin svenska vänklass!

På plats i Gambia

Av: Karin Wikström

”Ah, Sverige – hur är läget?”, säger mannen i den lilla matbutiken.

Jag har precis landat i Gambia och utforskar omgivningarna. Ökenvinden harmattan färgar allt med ett rött damm och vinden är nästan kylig.

Senare får jag berättat för mig att Sverige var det första land som började med storskalig turism till Gambia. Och även om jag ännu inte sett några skyltar eller menyer skrivna på svenska, så verkar var och varannan person kunna prata lite svenska. De flesta dessutom med en märklig stockholmsdialekt!

Imorgon ska jag träffa personalen på Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Gambias huvudkontor. Förutom stödet till fadderbarnen och fadderprojekten arbetar vi, tillsammans med ChildFund Gambia och svenska Posten, med ett brevväxlingsprojekt som pågått i snart tre år. Jag var i Gambia när projektet precis hade startat, och det ska bli spännande att höra om utvecklingen av projektet och att få träffa alla som arbetar med det igen!

Tal, dans och musik för kvinnligt ledarskap!

Text: Martina Hibell

Flera hundra personer iförda festkläder är samlade för lanseringen av projektet för kvinnligt ledarskap i Kangaré. Hela området är involverat och de högsta lokala politiska ledarna är på plats, för att visa sin uppskattning och sitt stöd. Malisk TV är också på plats. Vår samarbetspartner ASDAP har arbetat i området i många år och är välkända för sina positiva insatser.

Det hela inleds med traditionell dans och musik. För många är den första associationen till Mali musik, och idag bjöds jag på härliga exempel. Den rödbruna sanden yrde. Tre män stod för trumspelet men det var kvinnorna som sjöng och dansade, och det var flera fascinerande uppträdanden med smidiga och rytmiska rörelser där dans och musik blev ett.

Flera olika talare bjöds upp för att inviga projektet, och ett flertal mikrofoner stacks fram. Även jag fick oförberedd hålla ett tal och lyckades nog med hjälp av tolk uttrycka min uppskattning för alla inblandade i projektet. Ofta riktas mycket tacksamhet till oss som finansiärer, men vi måste alltid uppmärksamma att det är deltagarna själva som står för innehållet och effekterna. Vi finns till för att möjliggöra de viljor som finns och de initiativ som tas på plats. Ett utvecklingsprojekt är aldrig mer än dess aktörer. Det kanske låter självklart, men det glöms ofta bort när alla tacktal hålls.

I projektet arbetar vi direkt med 33 kvinnliga ledare som representerar elva olika kvinnoföreningar. Alla 33 ledare var här idag och deltog i firandet. Så här långt i projektet, som startades i januari i år, har ett flertal kurser hållits inom ledarskap, hälsa, familjeplanering, lokal politik och entreprenörskap. Deltagandet har varit hundra procent vilket är mycket sällsynt och visar på den stora viljan och drivkraften hos deltagarna. I morgon ska jag träffa några av de kvinnliga ledarna för att utvärdera aktiviteterna så här långt.

Jag är verkligen stolt över att få vara en del av det här projektet!

Filmvisning om malaria

Text: Martina Hibell

I en fullsmockad skolsal i Sélingué är en tv med video uppställd på katedern. Ett hundratal ungdomar trängs i skolbänkarna och det starka ljuset tränger in från de öppna fönsterluckorna. Vi är alla samlade för att titta på den video som spelats in för malariaprojektet, och det är förväntansfulla ögon från många håll i lokalen, inte minst mina. Filmen är på bambara så jag förstår inte så mycket om vad som sägs, men budskapen går ändå fram. Det är många skratt bland både unga och gamla och även om filmen är bortåt 30 minuter lång verkar intresset hållas uppe. Nyfikna åskådare strömmar till och fyller fönstren och dörröppningen, några yngre barn kommer in och sätter sig på golvet för att se bättre.

Efter filmvisningen förtydligar Dr Diarra vissa delar av budskapet i filmen. Det hålls även en frågestund där ungdomarna får ställa frågor. Frågor som rör malaria kopplat till graviditet och missfall tas upp, och det är ett stort intresse i varför det bara är honmyggor som kan ge malaria och inte hanar. Vad är det egentligen för skillnad på honorna och hanarna, undrar många.

När sessionen är slut får jag möjlighet att prata lite mer med Mady, 18 år och Alima, 16 år. Det tycker att videon är ett bra sätt att lära sig om malaria, och den gör det lätt för dem att förstå. Mady tycker att den borde visas mer så att alla i området kan få lära sig

- Mina föräldrar tror inte på mig när jag kommer hem och berättar vad jag lärt mig, säger han och fortsätter.

- Hela familjen måste kämpa tillsammans för att vi ska minska malaria i området.

Malariamyggan är aktiv när det är mörkt, och därför visar filmen att det är väldigt viktigt att sova under impregnerade myggnät. Alima säger att hon inte brukar sova under myggnät eftersom hon känner sig instängd.
- Men om jag var gravid skulle jag sova under myggnät, inte för min skull utan för barnets, tillägger hon.

Genom de frågor som kom upp under sessionen, och genom mitt samtal med Alima och Mady, känner jag tydligt hur viktigt det är att arbeta med beteendeförändring, precis som vi gör i vårt marlariaprojekt. Vi kommer att stärka upp våra aktiviteter inom detta, så att en förändring kan bli långvarig och föras mellan generationer.

Jag instämmer med Mady, hela familjen måste kämpa tillsammans.

Långa diskussioner om malariaprojektet

Text: Martina Hibell

Efter en relativt behaglig resa befinner jag mig nu åter i Bamako, Malis huvudstad. De bekanta kryddiga dofterna blandas med avgaser från de hårt trafikerade vägarna. Den varma luften ligger tung och påminner om känslan av förrummet till en bastu. Trots ett tjockt täcke av moln är det så ljust att det är näst intill omöjligt att titta upp mot himlen.

Den första arbetsdagen har jag spenderat med långa diskussioner om malariaprojektet för att se hur arbetet går, samt hur vi kan göra insatserna ännu bättre. Vi är flera organisationer som arbetar med malariaprevention i området Sélingué, men vi har alla fokus på olika delar som alla är viktiga för att minska malaria. Barnfonden jobbar framför allt med beteendeförändring för att folk ska sova under myggnät, hålla rent omkring sig, och söka kvalificerad läkarvård när så behövs. Barnfonden jobbar även med att dela ut myggnät till barn under fem år och gravida kvinnor, och ger medicin för att första stadiet av behandling för allvarlig malaria. Under resten av 2010 kommer vi att satsa extra mycket på att sprida information och bidra till beteendeförändring eftersom vi ser ett stort behov av det, och eftersom det är där vi ser vår styrka.

För att åstadkomma beteendeförändring använder vi oss av lika typer av medier, däribland lokalt inspelade radiomeddelanden och videovisningar som informerar om hur man skyddar sig och sina barn mot malaria. Tidigt i morgon bitti reser vi till Sélingué för att vara med på en videoprojektion som hålls på en skola. Det ska bli spännande att se hur de har valt att visa budskapet, samt hur barnen tar emot det.

Problem med internetuppkopplingen

Martina hälsar från Bamako att hon har haft problem med internetuppkopplingen. Nu ska hon ge sig ut på landsbygden och kommer inte ha möjlighet att uppdatera oss på ett par dagar till. Tyvärr kan vi alltså tidigast få en rapport från henne på torsdag.

Hälsningar från Karin Wikström på Barnfonden

På väg till Mali

Av: Martina Hibell


Nu är det snart dags att bege sig till Mali igen, och jag ser verkligen fram emot att få komma ner till gamla och nya bekanta, den torra värmen och det intensiva arbetet. Visst har man lite resfeber, men packningen börjar kännas bekant med många ombyten av svala men täckande kläder. Under den kommande resan har jag två huvudsyften. Malariaprojektet har nu löpt halva tiden så det är dags för en mindre utvärdering för att se vad som går mer och mindre bra. Det är viktigt att göra utvärderingar även under projektets gång för att kunna förbättra det som går mindre bra, och förstärka det som fungerar bra. Dessutom har vi nyligen startat ett samarbete med den maliska organisationen ASDAP i ett projekt som ska jobba med att stärka kvinnligt ledarskap och lyfta upp vikten av hälsosam familjeplanering. Projektet ska lanseras för hela byn nu under veckan, och jag ska vara med och träffa de inblandade. Det är med stor förväntan jag beger mig till flygplatsen och lämnar den stundande malmövåren bakom mig för en vecka.


Jag skriver snart igen.

Ett möte med Martas som fått getter genom Barnfondens gåvokatalog

Av: Cecilia Schön

Ett sätt att hjälpa fadderbarn och andra barn i ett fadderprojekt är att stödja deras föräldrar så att de får en inkomst.

I Kabweza i södra Zambia har en kvinnogrupp fått hjälp med att starta getuppfödning. Varje kvinna i gruppen har – genom Barnfondens gåvokatalog – fått fyra getter till sitt hushåll. Getter som blir mat till barnen eller som säljs och ger familjerna en inkomst som kan användas till skolavgifter, skolmaterial och mycket annat som behövs.

Martas Matilila är en av alla kvinnor som fått getter. Getterna delades ut genom Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Zambia. Jag får följa med hem till henne och hon visar stolt sina getter och getternas hus för mig

- Det är ChildFund som lärt mig hur jag ska bygga gethuset, berättar hon och det är också ChildFund som lärt mig hur jag ska ta hand om mina getter.

Martas bor med sin dotter och dotterns fem barn. Tillsammans tar de också hand om en annan dotters två barn – dottern dog för några år sedan i aids. Hemmet ser inte ut som ett hem som vi är vana vid. De stora barnen sover i ett hus och de mindre barnen sover med sin mamma och mormor i ett annat litet hus. Ett runt litet lerhus fungerar som ett kök och mitt på gården finns ”vardagsrummet” – det är ett halmtak där man samlas på kvällarna och äter middag och umgås. Vad det måste vara mörkt här på kvällarna tänker jag. Utan elektricitet mitt ute på landsbygden med närmaste granne långtifrån.

Getterna som Martas fått kommer inte bara henne och hennes familj till del. När getterna får killingar har det bestämts att de ska lämnas vidare till en annan familj i området. På så vis kommer så småningom alla kvinnor i gruppen att ha fått getter.

Jag frågar Martas vad getterna betyder för henne. Hon funderar lite innan hon svarar.

- Att vi har fått getterna betyder jättemycket för barnen. Jag hoppas att alla barnen ska kunna gå kvar i skolan nu när vi fått getterna.

Nu är det lätt att förstå varför barnen inte alltid kan ta sig till skolan under regnperioden.

Av: Cecilia Schön

Nu förstår jag precis hur svårt det även kan vara för våra kollegor på ChildFund att nå en del avlägsna projekt under regnperioden! Vi är ju här i slutet av regnperioden (oktober-mars) och det regnar varje dag. Några dagar har det bara regnat lite lätt, andra dagar har himlen öppnat sig under några minuter för att sedan släppa fram solen igen.

Från landsvägen svängde vi idag in på en smal röda grusväg på väg till Mukupiskolan. Projektpersonalen hade förvarnat att vägen skulle vara svår att köra på pga häftigt regn under gårdagen - men man lovade att den skulle vara framkomlig! Några få kilometer på grusvägen fram till skolan tog oss mer än en timme på en väg som stundtals mer liknande en flod än en väg – och ibland tycktes det som vi körde rakt igenom sjöar! Vi lyfte upp alla kameror och prylar från golvet och bad en stilla bön om att bilen inte skulle köra fast i leran eller till och med välta.

Sedan insåg vi att hur lyckligt lottade vi var. På vägen mötte vi alla skolbarn – ofta barfota – på väg till eller ifrån skolan. De vadade genom det ibland knähöga vattnet med byxorna uppkavlade eller kjolarna uppdragna. Det är lätt att förstå varför barnen inte alltid kan ta sig till skolan under regnperioden.

Idag ska vi besöka fadderprojektet i Mumbwa

Av: Cecilia Schön

Idag ska vi besöka fadderprojektet i Mumbwa öster om Lusaka, som stöds av ett hundratal svenska faddrar. Gemensamt för alla fadderprojekt som Barnfondens faddrar stödjer är att man arbetar med projekt inom utbildning, hälsa och försörjning. Exakt vad man väljer att göra beror på behoven i området. Kanske måste en skola byggas, eller skolmaterial köpas in.

Det ska bli spännande att under dagen få lära sig mer om hur man just i detta fadderprojekt valt att arbeta med dessa frågor och vilka prioriteringar man har gjort tillsammans med barn, kvinnor, män, byledare i området!

I Kafue är var femte vuxen hiv-positiv

Av: Cecilia Schön

Idag har vi träffat Astrid som ansvarar för ett fadderprojekt i byn Kafue som ligger söder om Lusaka. Hon berättade om arbetet i projektet som innefattar insatser inom hälsa, skola och försörjning.

Inom hälsoområdet arbetar fadderprojektet framför allt med att försöka hindra spridningen av hiv/aids. Här uppskattar man att var femte vuxen är hiv-positiv – men också många barn. Vi träffar ett av dem, Arthur som är 15 år.

Arthur visar sin minnesbok för oss. Där berättar han i text och bild om sitt liv. Om hur det var när han var liten och hur det är nu. En viktig dag i hans liv var när hans styvfar accepterade honom och hans syskon. En annan avgörande dag i hans liv var när han fick veta att han (liksom sin mamma) var hiv-positiv. Senare förlorade han hörseln på en örat.

Men med hjälp av bromsmediciner två gånger om dagen (kl. 7 och 19) mår Arthur just nu bra och han har stora planer för framtiden. Han hoppas på att bli pilot för British Airways eller ännu hellre astronaut!

Senare på kvällen träffar vi en aidsexpert som arbetar för SIDA här i Lusaka, Kristina Ramstedt. Hon berättar att bromsmedicinerna är gratis i landet, men att det inte finns så många varianter att tillgå. Så att när man blir immun mot en sort finns kanske ytterligare en annan sort att tillgå. I Sverige finns hittills fyra till fem varianter. För Arthurs skull hoppas jag att det snart ska finans fler och bättre bromsmediciner även i Zambia.

Body Mapping- något att lämna efter sig till sina barn

Av: Cecilia Schön

Idag har Lena Endre och jag besökt Chainda, ett fadderprojekt 45 km öster om Lusaka. Där mötte vi Joyse och hennes make Nicholas. De ingår båda i Candles of Hope, en självhjälpsgrupp för människor som drabbats av hiv/aids.

När vi träffar dem målar de sin egen Body Map – en slags minnestavla över sitt liv och något att lämna efter sig till sina barn när man inte längre finns kvar i livet. Joyse målar sig själv ljusblå med hiv-viruset som röda ilskna jordnötter ringlande runt i hela kroppen. Bakom Joyse finns en varm grön skuggvarelse, den symboliserar alla de som stödjer henne. Jag läser namnen på hennes barn, man och vänner. I ett litet hörn kan jag också läsa ChildFund.

Det är en fantastisk målning!

Joyse berättar för Lena och mig att hon själv fick veta att hon var hiv-positiv för ungefär åtta år sedan. Då var hennes tvillingpojkar nyfödda och hennes man hade redan varit sjuk ett tag och de bestämde sig för att flytta tillbaka till hembyn.

Jag frågar Joyse och Nicholas vad Candles of Hope har betytt för dem. Nicholas berättar att tillsammans försöker hitta nya sätt till försörjning och nämner kycklinguppfödning, biodling och grönsaksodling som några exempel. Men viktigast är kanske det stöd som medlemmarna i gruppen ger varandra.

I bilen tillbaka till Lusaka tänker både Lena och jag på Joyse och Nicholas. Så stolta och så starka och så positiva.

Äntligen framme i Zambia

Av: Cecilia Schön

Landade i Lusaka, Zambias huvudstad, tidigt imorse. Stilla regn och ca 20 grader. Efter flera månaders regnande är allt grönt, grönt, grönt; fälten, träden, och buskarna. Barn promenerar i väggrenen på väg till skolan, män och kvinnor är på väg till sina jobb.

De områden vi passerar från flygplatsen tycks ganska välmående. Små flerfamiljhus ibland har de till och med paraboler på taken, små trädgårdar och välklädda barn i skoluniformer. Av tidigare erfarenhet vet jag att det inte ser likadant ut på landsbygden. Där handlar livet om att få mat på bordet varje dag – till sig själv och till sina barn.

Jag är här tillsammans med Lena Endre, medlem i Barnfondens styrelse och ”ambassadör” för Barnfonden för att vi ska lära oss mer om vår samarbetspartner ChildFund Zambias sätt att driva fadderprojekt. Fokus är på hur fadderprojektet arbetar för att stödja barn och unga som drabbats av hiv/aids. Vi är också här för att utvärdera vårt getprojekt via Gåvokatalogen och diskutera en fortsättning på projektet.

Imorgon bär det av tidigt på morgonen för att besöka kvinnogrupper som drabbats av hiv/aids. Vi ska till Chainda, en liten by några mil öster om huvudstaden.