Värdet av en gåva

Av: Kerstin Reimers

Vi startade upp tidig ifrån Bamokos virrvar av människor mopeder och bilar för att hinna med vårt program för dagen.

Min tanke redan hemma på kontoret i Malmö var att jag gärna skulle vilja följa en penninggåva från en fadder i Sverige till fadderbarnet i Mali. Så när jag kommer fram till området i Sewa 150km ifrån Bamako framför jag min tanke, och visar ett fadderbarnsnummer för ett barn vars fadder skickat en gåva på 100kr. Strax har pojken identifierats och mappen på nioåriga Yebese plockats fram.

Jag får se på specifikationen som pojken och hans föräldrar gjort då de fått gåvan i augusti. När det kommer en gåva från en fadder kallas barnet och föräldrarna till Bornefondens kontor. Ofta på en marknadsdag som vanligtvis är en lördag. På kontoret gör familjen en lista på vad man vill köpa och sen går de till marknaden och inhandlar varorna. Därefter går de tillbaka till kontoret för att visa upp att man verkligen gjort inköpen. Efter denna genomgång av rutiner och där jag även sett kvitton och underskrifter gav vi oss av för att besöka Yebese och hans familj.

Resa tog cirka 45 minuter och gick rakt ut på landsbygden. Det första vi kommer fram till i byn är en katolsk kyrka. Man är alltså inte muslimer i denna by vilket är vanligast i Mali. Sedan dyker det upp en massa gårdar som är byggda i olika stilar mestadels toppiga hyddor. Allt ligger väl inbäddat i grönska då regnperioden just är i sitt slutskede.

Vi får stanna bilen då vägen ej längre är farbar och nu möts vi av ett myller av barn som vill vinka, ta i hand och spegla sig i bilens lack. Vi frågar efter pojken och efter en liten väntan får vi klart för oss var pojken bor och vi vandrar dit.

Då man inte alls är förberedda är förvåningen stor. Men familjen tycker att det är fantastiskt och alla är mycket glada och nyfikna på oss.

Efter fotografering av av Yebese och hans familj gick pappan för att hämta brev och kort som de fått ifrån sin fadder.

De är mycket glada över de gåvor de får och jag informerade om den stundande födelsedagspresenten som skickas till Mali nu i oktober för att komma fram till hans födelsedag den 16 november.

Det var ett stort ögonblick för pojken och hans familj, men minst lika stort för mig att se fadderprojektets rutiner och att med ett litet nr så snabbt kunna finna ett barn och därmed få bekräftat att liten gåva på någon hundralapp trots sin långa väg kommer fram säkert. Till stor glädje för barnen och deras familjer.

Välorganiserat

Av: Martina Hibell

Det är intensiva dagar när man är på jobbesök. Men trots ett fullspäckat schema, med många och långa möten vill man bara ha mer. Det är lika givande varje gång och det finns alltid mer att diskutera. Igår satt jag bland annat ner med Robert som är ansvarig för de miniprojekt som genomförs i Mali. Exempel på sådana miniprojekt är de barncentrum som Barnfonden kunnat hjälpa till att bygga tack vare en tidigare insamling. Robert har stenkoll på att alla papper är i ordning, att arbetet (både planering och genomförande) genomförs på rätt sätt, att byarna själva tar stort ansvar, samt att samarbetet med nödvändiga lokala myndigheter fungerar som det ska. Alla betalningar som görs kollas dessutom både av Robert på programavdelningen och av ekonomiavdelningen. Från idé till handling är det många som är inblandade, och de ser till att ta till vara på tidigare positiva erfarenheter, likväl som de lär av tidigare problematik. Det är härligt att se den organisation som ligger till grund för verksamheten, och de som känner mig och min passion för uppföljning och kontroll, kan förstå att jag njöt under hela mötet.

Idag åker Kerstin ut på sitt första fältbesök och det ska bli väldigt intressant att höra vad hon säger, och vad hon med sin ekonomiexpertis får för intryck av det som ofta fascinerar mig. På torsdag bär det av till Sélingué för att följa upp malariaprojektet vi driver där. Vi ska delta i utbildningsaktiviteter och träffa personer som är centrala för utvecklingen av projektet.

Vi hör av oss igen så fort vi kan!

På en yrkesskola

Av: Therese Skoglund

Idag besökte jag en yrkesförberedande skola där ungdomar får lära sig mer om jordbruk. Jag fick bland annat lära mig att man kan kastrera palmer! Om man gräver ner dem sa att kronan bara sticker upp och låter dem växa på det viset i 3 år så kan palmen sen ge fyra gånger större skörd! Tänk vilken skillnad, bara man vet hur man ska göra. Jag trodde först att det var en prydnadspalm, och under generade skratt fick jag en snabbkurs i ämnet. När vi gick runt och tittade på alla enheter på skolan så fick jag en mycket positiv bild av deras arbetssätt. De unga som går på yrkesförberedande utbildningar har stora möjligheter att skaffa sig en försörjning. Effektivare metoder är verkligen en av alla dörrar som snabbt leder till ökad levnadsstandard.

Alfonse Agbanyissa som är 15 år är och en av eleverna på skolan. Hon säger att hon lär sig både att ta hand om djur och att sälja dem. Paula Denon från BORNEfonden i Benin säger att det är viktig att ungdomarna får möjlighet att arbeta praktiskt i skolan, så att de lär sig hur man gör i praktiken.

Möte med elever och lärare

Av: Therese Skoglund

Idag besökte jag landskontoret för BORNEfonden i Benin, och där träffade jag deras motsvarighet till fadderservice. De passade på att visa olika insatser som Benins fadderprojekt är i behov av just nu.

Efter det åkte vi iväg. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många mopeder. Och så få hjälmar, men jag såg åtminstone en. Gatorna sopas varannan dag, så här är inte så mycket skräp. När vi äntligen kom ut från staden så möttes vi av en röd jordväg, som skulle ta oss lite snabbare fram, den var minst sagt skumpig. Sådär så bältet snörps åt och man får lossa det med jämna mellanrum.

Så kom vi till slut fram till fadderprojekt 422. Där arbetar man för att alla barn ska få gå i skolan, att alla familjer ska ha tillgång till sjukvård och att familjerna ska ha möjlighet att öka sina inkomster.

För att öka inkomsterna kan man införskaffa bättre jordbruksredskap, använda bättre grödor och projektet kan också hjälpa småbrukarna att få tillgång till lite större jordplättar så att odlingen blir effektivare. Det finns tillgång till utbildning i djurhållning och det finns ett mikrolånesystem för familjerna. Det senare ska hjälpa så att familjerna kan komma igång med försäljning på lokala marknader. Man har hittills kommit igång med att sälja förädlade varor som jordnötsolja och jordnötssnacks och palmolja.

Jag besökte skolor i området, ett lågstadie, ett högstadie och en yrkesskola. Vid besöket på lågstadieskolan var det full fart med sång och handklapp. På högstadieskolan diskuterade vi med barnen och rektorn. Jag frågade varför de gillar att gå till skolan.

Rektorn Coffi Gnidehou var oroad over att så få barn fullföljer sin utbildning. Ett av problemen är att föräldrarna inte utbildat sig och inte kan motivera barnen att fortsätta. Familjer flyttar ibland tidvis för att få tillgång till mat. Just nu så sker en förändring i området och
frivilligorganisationers stöd gör att den lokala utvecklingen tagit fart. Barnen har fått bättre förutsättningar. Närvaron har ökat och avhoppen minskat.

Jakob Kondals är en av eleverna och hans favoritämne är franska, han förklarar att han är glad att få lära sig mer och han vill ha ett yrke. Jag frågar varför och han svarar … så att han ska klara sig själv.

Jonas Etizin vill gärna läsa engelska men det finns ingen undervisning i ämnet, hans favoritämne är att läsa böcker och han strålar när han säger till oss att han gärna vill bli lärare.

Det är ovanligt att barn av egen vilja väljer att avbryta en pågående utbildning. De bakomliggande orsakerna är mer komplexa och relaterade till fattigdom. Det kan vara en separation inom familjen eller att jorden inte ger tillräckligt med mat så att familjen måste ta hjälp av barnen. Finns rätt förutsättningar för utbildning är det få barn som hoppar av.

På plats i Cotonou

Av: Therese Skoglund

Nu är jag framme i Benin, i Cotonou. Flygresan gick bra. Snart ska jag möta alla kollegor och träffa projektpersonal, barn och familjer.

Det är varmt och det är hög luftfuktighet och det fläktar lite. Det är aningen frustrerande att resa så långt och komma fram när det är kväll. Mörkret ligger som en slöja över staden och jag vill att den ska lyftas så att det som finns där bakom träder fram. Men än så länge är det bara
mörkt. Det är grusvägar inne i stan. 

Imorgon åker jag och en av kollegorna från BORNEfonden norrut till Bohicon. Vi ska besöka fadderprojekt och träffa barn, ungdomar och personal i projekten.

Ser fram emot morgondagen!

Benin: Besök i fadderprojekt och på landskontor

Av: Therese Skoglund

På söndag reser jag och tre kollegor från BØRNEfonden i Danmark till Benin. Nu är det fredag och sista dagen på kontoret innan avresa. En sista check så att allt som ska finnas på USB-minnet ligger på plats. Och det gör det. På måndag ska jag äntligen få träffa mina kollegor i fält. Det ska bli så intressant att verkligen få se vilka förutsättningar man har i fadderprojekten i Benin. Och vad roligt det ska bli att träffa min närmaste kollega i Benin, Paula Denon.

Under kommande vecka ska jag och en dansk kollega, tillsammans med Paula, besöka fyra fadderprojekt. Som handläggare för Afrika arbetar jag dagligen med Benin. Mina tankar inför resan är många. Hur har man det i de fyra fadderprojekten som jag ska besöka? Varför är det vanligt att barn i Benin lämnar skolan så tidigt? Jag kommer först att besöka två områden där vi har fadderprojekt och kommer att träffa skolbarn, att besöka en yrkesförberedande skola och att möta familjer. Det senaste för att lära mig mer om den lokala kulturen. Sedan kommer vi att besöka två nyligen uppstartade projekt för att få vara med och se hur man gör under första året när vi startar upp fadderprojekt i ett område. Jag funderar på om de ens finns skolbyggnader i området? 

Under två dagar kommer jag delta i möten på landskontoret i Cotonou. Till dessa möten kommer även kollegor från de länder som jag arbetar närmast, det vill säga från Burkina Faso, Mali, Togo och Kap Verde. Vi kommer främst att diskutera förbättringar inom fadderservice. Jag har samlat på mig synpunkter från kollegor och faddrar som jag ska framföra. Det ska bli spännande att diskutera med alla och bidra med vårt perspektiv.

Jag håller er uppdaterade så gott det går.

Tills vi hörs igen!

Therese Skoglund

En första kontakt med landsbygden

Av: Karin Bergqvist och Martina Hibell

På skumpande vägar i en sval bil anländer vi till Ta Sous i sydöstra Kambodja. Tack vare de kraftiga skyfallen de senaste dagarna är det förvisso grönt och vackert, men risfälten är näst intill dränkta och många bönder oroade för hur årets skörd ska gå. Runt 95 procent av befolkningen i området är bönder, och den allra viktigaste produkten är just ris, som äts till frukost, lunch och middag. Det är varmt och fuktigt, och trots att det är mulet får man kisa i det starka ljuset. Vart vi än kommer möts vi av leenden och nyfikna blickar.

Vi träffar Chea Yem som är en av ledarna i området, och han visar oss stolt sitt hem. Från utsidan ser själva bostaden mäktig ut där det vilar högt upp på stora cementpålar och mörkt mintgröna väggar. Vi går upp får de höga trappstegen och innanför möts vi ett enda stort och varmt rum, med golv av tunn bambu. Här inne sover Chea Yem med fem av sina barnbarn. Hans fru och yngsta dotter, Teresia, sover i den lilla butiken som familjen har ute på gården.

Teresia är 16 år och ska precis börja i elfte klass, motsvarande tvåan på gymnasiet. Hon har fyra äldre bröder som alla har gift sig flyttat till Phnom Penh där de arbetar i textilfabriker. Varje månad skickar de hem pengar till sina föräldrar och det är tack vare denna extra inkomst Teresia kan gå på gymnasiet.

- Om två år är jag klar och då vill jag flytta till Phnom Penh och läsa på universitet, säger Teresia och fortsätter

- Jag vill jobba på bank och bo nära mina bröder.

Det är väldigt många ungdomar som lämnar området i jakt på arbete. Vissa reser självmant och andra tvingas av sina föräldrar för att hjälpa till att försörja familjen. En del kommer tillbaka efter ett par år och omställningen är inte alltid helt smärtfri. Många reser till Phnom Penh medan andra tar sig över gränsen till Vietnam eller Thailand. Denna typ av migration är ett stort problem i området då många barn och ungdomar dels hoppas av skolan i förtid, och dels utsätts för stora risker när de reser långt och letar efter jobb. ChildFund Australien arbetar för att stärka ungdomar, skapa lokala inkomstmöjligheter och lära dem om vilka risker det medför att resa till huvudstaden.

Imorgon bär det av till Vietnam där ChildFund Australien har arbetat en längre tid. Det ska bli spännande att jämföra utvecklingen och se den utveckling av organisationen som de strävar efter här i Kambodja.

Martina och Karin

Besök på landskontoret i Kambodja

Av: Karin Bergqvist och Martina Hibell

Högst upp i ett trevåningshus ligger landskontoret för ChildFund Kambodja.

Solen strålar när vi kommer dit och det är mycket varmt.

Här möter oss Bun, administrativ chef på ChildFund Kambodja. Han visar oss runt och presenterar oss för alla på kontoret Förutom Bun jobbar här Sophiep, som är programchef, Singhan som är chef för fadderservice, en faddergrupp på 3 personer, en chaufför, en städerska samt landschefen Carol.

Vi slår oss ner i Carols rum och hon berättar kort om fadderverksamheten. ChildFund arbetar i ett område i sydöstra Kambodja: Svay Rieng. Här finns i dag fyra aktiva fadderprojekt som alla startade i början av 2008.

Svay Rieng är ett mycket fattigt område. Ris är en av produkterna man livnär sig på men det finns inga bevattningssystem och man är helt beroende av regnperioderna. Detta, i kombination med den stora nedläggningen av textilfabriker, har lett till omfattande utflyttning, framför allt till huvudstaden Phnom Penh, Vietnam och Thailand.

Under det första året har området bland annat fått stöd genom att skolor har byggts, latriner har konstruerats, brunnar har byggts och dagisverksamhet har startat upp.

Detta är bara en början men förändringen har börjat:

- Visst är det ett område med många svårigheter och utveckling kommer att ta tid, säger Carol, men vi har skapat bra relationer med de lokala myndigheterna och vi ser att fadderskapen här kommer att göra stor skillnad.

Lagom till att det är dags att gå ut på lunch och magen knorrar hoppar alla till av ett öronbedövande dån som följs av ett skyfall. Himlen har öppnat sig och redan efter ett par minuter är gatan utanför översvämmad. I morgon ska vi bege oss till Svay Rieng, området som skulle behöva detta regn för att få riset att växa.

Vi hör av oss med ytterligare en rapport därifrån när vi nästa gång har tillgång till internet.

Karin och Martina

Turen går till Kambodja

Av Martina Hibell

Nu har Karin och jag landat ordentligt i Kambodja. Efter en drygt 13 timmar lång resa är vi smått möra i den fuktiga värmen som mött oss här i huvudstaden Phnom Penh. Det är en ny kultur för oss båda och vi har under dagen hunnit med att gå lite på svettiga marknader med underbara tyger och andra hantverk. Staden som sådan är inte en typisk storstad med stora byggnader och köpcentrum, men det finns oerhört vackra palats och tempel som vi hoppas att vi hinner titta närmare på de kommande dagarna. Det känns bra att hinna bekanta sig lite med natur och kultur innan arbetet börjar om ett par dagar. För att inte tala om den jetlag vi båda känner nu när klockan är 19.00 och vi kämpar för att hålla ögonen öppna. Vi ser verkligen fram emot att lära oss mer om landet och folket, samt att bättre lära känna ChildFund Australien som vi planerar att börja samarbeta med här.

Snart får ni höra mer från oss!

Martina och Karin

Tillbaka i Malmö

Av Ulrika Wedin

Nu är vi tillbaka på kontoret i Malmö med anteckningsblocken fulla med information och kamerornas minneskort fyllda till maxgränsen.

Varje gång jag besöker våra samarbetspartners slås jag av hur viktigt det är att verkligen träffas. Vi har haft långa diskussioner via mejl och telefon inför resan, men det är först när vi verkligen sätter oss ner och pratar, öga mot öga, som vi fullt ut förstår varandra och hittar nya idéer och lösningar.

Många av de samtal vi haft med föräldrar, ungdomar och barn hade heller inte varit möjliga utan att verkligen träffas. Ofta behöver vi tolk, men trots det flyter samtalen på bra och det känns att vi kommer varandra närmre och vi lämnar mötena med nya insikter och en ökad förståelse.

Ibland lämnar vi diskussionerna om det konkreta arbetet och kommer in på andra frågor. Som när ordföranden i den lokala projektkommittén i Aynage frågar vad som får oss personligen att vilja engagera oss i deras öden och deras barns framtid. Och vad som får svenskar att bry sig om människor som bor så långt borta och välja att bli faddrar i Barnfonden. Han säger att vårt engagemang motiverar dem att fortsätta kämpa för att deras barn en dag ska ha samma möjligheter som barn i Sverige har.

Möten, besök och diskussioner

Av Ulrika Wedin

Det har varit intensiva dagar med många möten och besök runt om i de områden där fadderprojekten Aynage och Buee arbetar. Första dagen inleddes med stormöte där projektpersonal från Aynage och representanter för den lokala projektkommittén deltog. De berättade om processen med att arbeta fram den nya treårsplanen för fadderprojektet.

För att ta reda på vilka problem och behov, men också resurser, som finns i området har det arrangerats gruppdiskussioner, framför allt med barn och ungdomar från olika grupper, t ex föräldralösa barn, barn med särskilda behov, flickor i puberteten osv. Barn och ungdomar står i fokus för fadderprojektets arbete och det är viktigt att deras tankar och idéer är vägledande i arbetet.

För att få en så omfattande bild som möjligt av barnens situation har även mödrar med barn i olika åldrar intervjuats. När all information sammanställts hölls nya möten för att stämma av att bilden var den korrekta och att de huvudsakliga orsakerna till barnfattigdom identifierats. Nästa steg blir att planera olika insatser som ska motverka problemen och skapa en bättre situation för barn och unga.
Kommittémedlemmarna berättade att arbetet med att ta fram den nya planen på många sätt öppnat deras ögon för saker de tidigare inte reflekterat över. T ex att kvinnorna står för en stor del av arbetet, men att mannen har makten över familjens ekonomi och att endast en liten del av inkomsterna går till barnens behov.

På eftermiddagen fick vi besöka några av de skolor där Barnfonden under de kommande tre åren kommer vara med och finansiera arbetet med att göra skolorna mer barnvänliga. Det handlar bland annat om att rusta upp skolorna, köpa in utbildningsmaterial och att utbilda lärarna i undervisningsmetoder som låter barnen delta aktivt.

Andra dagen hade vi möte med personal från både landskontoret, det regionala kontoret och Aynages projektkontor för att diskutera det projektförslag som tagits fram för att skapa mer barnvänliga skolor. Det var många intressanta frågor som kom upp och vi kommer att fortsätta diskussionerna via mejl och telefon.

Efter lunch var det dags att besöka en skola som ligger inom Buees fadderprojektsområde. Barnfonden kommer i höst att starta en insamling till ett bibliotek vid skolan. Vi fick möjlighet att prata med lärare och elever om svårigheterna med att inte ha tillräckligt med böcker och utbildningsmaterial, och vad det nya biblioteket kommer att betyda för dem.

Fattigdom och framtidstro

Av Cathrine Larsson

Vi åker från Addis Ababa till Butajira. Det är första gången jag besöker Etiopien och jag fylls med nya intryck hela tiden. Inne i Addis känner man verkligen storstadspulsen. Tempot är högt och människor och djur trängs på gatorna. Luften är dimmig av avgaser och det luktar rök från eldar där man bränner avfall.

Ute på landet är det betydligt lugnare. Just nu är det regnperiod. Landskapet är grönt och jakarandaträden lyser med sina stora orangea blommor. Människor vandrar rofyllt längs med vägen, på väg hem från den stora marknaden som de går till en gång i vecka. Barnen vinkar glatt åt oss när vi åker förbi.

Samtidigt är fattigdomen slående både i staden och på landet. Det är svårt att se och kan kännas hopplöst, men jag känner också hoppfullhet. Överallt bygger man nya hus och människorna vi möter utstrålar glädje och framtidstro.

Imorgon ska vi träffa våra kollegor på kontoret i Aynage. Vi kommer också att träffa medlemmar från den lokala projektkommittén, som består av representanter för familjerna som bor i området. Det ska bli ett intressant möte och det kommer att bli spännande att höra deras funderingar över hur vi kan utveckla vårt samarbete.

Butajira nasta

Av Ulrika Wedin

Efter nastan sjutton timmar pa resande fot kom vi antligen fram till Etiopien och Addis Abeba. Vi fick nagra timmars valbehovlig somn innan Bejiga fran landskontoret kom och hamtade oss.
Nu sitter vi pa kontoret och vantar pa bilen som ska ta oss vidare till Butajira, som ligger cirka 15 mil soder om Addis. Under formiddagen har vi haft mote med programavdelningen och pratat om vart samarbete och olika fragor som ror ChildFund Ethiopias arbete.
Det har varit intressanta och spannande samtal och vi har mycket information att ta med oss hem till kollegorna i Malmo. De kommande natterna kommer vi att bo i den lilla staden Butajira, men den storsta delen av tiden kommer vi att vara ute pa landsbyggden och traffa personal och familjer vid fadderprojektet i Aynage.
Det ar inte sakert att vi kommer att lyckas uppdatera bloggen eftersom internetuppkopplingen inte fungerar, men vi kommer att forsoka halla er uppdaterade!

På väg till Etiopien

Då är det snart dags för oss att ta tåget till Kastrup och sedan flyg vidare till Etiopien via Istanbul. Ulrika var i Etiopien i februari, men för Cathrine är det första besöket i landet.

Det kommer att bli en hel del möten på landskontoret i Addis Abeba där vi ska diskutera avtal för vårt nya samarbete och olika frågor kring programverksamheten. Men den mesta av tiden kommer vi att vara ute vid fadderprojektet Aynage. Där kommer vi att träffa projektpersonal och representanter för den lokala projektstyrelsen och ungdomsforumet för att prata om vilka insatser Barnfonden ska vara med och stötta i området.

Förutom magmedicin, myggmedel och annat som kan vara bra att ha med har vi packat ner senaste numret av vår faddertidning Pusselbiten som innehåller ett stort reportage från Etiopien. Det har vi tänkt dela ut till alla som är med på bild och som medverkar i artikeln. Översättning till engelska har vi inte hunnit med än, men resan tar kring tolv timmar så det blir nog tid till det också.

Vi hoppas kunna hålla er uppdaterade via Barnfondens blogg, men i Etiopien är internetuppkopplingar och eltillgången inte helt tillförlitlig, särskilt inte i den lilla staden Butajira där vi kommer att bo större delen av tiden. Bilder lär vara extra svårt att ladda upp så tills vidare får ni hålla till godo med några foton från Ulrikas förra besök. Längre bak i bloggen finns inlägg från den resan.

Hemma igen.

Av Karin Bergqvist

Tanken var att jag under mina besök i Burkina Faso och Etiopien skulle hålla bloggen regelbundet uppdaterad. Men, det är bara att konstatera att livet i de två länderna jag besökt inte stämmer överens med min ”svenska” verklighet.

Kommunikation är inte en självklarhet så som hemma. Jag hade svårt att kontakta Barnfondens kontor genom telefon och Internet-uppkopplingen var nyckfull. Efter att ha lyckats bli uppkopplad på väldigt svag anslutning, skrivit ett långt mejl och äntligen lyckats bifoga ett par bilder så visar uppkopplingen helt plötsligt på ”inte ansluten”. Någon timmes arbete försvann i ett nafs…..

Jag inser att det är under svårarbetade förhållanden som barn och vår personal skickar oss information, mejlar oss bilder, svarar oss på våra förfrågningar. Fadderservicechefen i Etiopien, Genet, berättade att både telefon och Internet kan vara oåtkomligt under flera dagar. Eller så händer det som hände i mitt fall, uppkopplingen går av och på och är väldigt nyckfull. Ibland kommer hon hit under helgen endast för att kunna ta emot och skicka några mejl. Det brukar fungera bättre då eftersom linjerna är mindre ansträngda under helgen.

Men, nu vill jag dela med mej av ett besök i en skola i Aynaghe, Etiopien.

Så fort vi nått skolområdet började barn dyka upp från ingenstans. Området hade varit tomt när vi närmade oss. De blev fler och fler som flockades runt oss, nyfiket skrattande och stojande. När jag höjde min kamera höjdes ljudnivån väsentligt och alla ville vara med på bild. Det var ett smittande skratt men Mohammed, Fadderservicekoordinatorn i Aynaghe försökte lugna ner dem, men det lyckades inte riktigt.

Skolans rektor berättade att här går ungefär 800 elever. På förmiddagen. Och ytterligare 800 på eftermiddagen. Klasserna är väldigt stora och det finns inte mycket material att tillgå. Det krävs med andra ord stor kreativitet och uppfinningsrikedom hos lärarna. En träbit med flera spikar, samt kapsyler med små hål gjorda i, används i mattematiken. Med den kan man både lära plus minus och gånger.
Teckningar, ritade tabeller, alfabet (både det latinska och Amahariska) en hemmagjord klocka i trä finns på och runt ett bord där lärarinnan har sitt material. Hon säger att visst är det ett problem med materialet men hon är även mycket stolt över det som hon själv har tagit fram.

Skolgården är kreativ. Här finns en inhägnad med en pytteliten odlingslott, ett litet hönshus, rabatter med växter, ett traditionellt Etiopiskt litet hus och en skylt med skolans vision uppdrag och värderingar. För att barnen på ett enkelt sätt ska kunna ta del av tradition och praktiskt arbete.

På byggnadernas väggar finns bilder av en världskarta, kroppens matsmältningssystem samt mycket annat. Pedagogiskt och lättillgängligt.

Känslan av engagemang och kreativitet är stor. Både miljömässigt och från lärare och rektorer. Utbildning är A och O för en fortsatt positiv utveckling.

Besök hos familjen Hawall

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso

Segda Hawall är 16 år men ser ut som 10. Ögonen flackar lite osäkert och han känner sig inte helt bekväm tillsammans med mej. Familjen har föst fram honom eftersom det är han som ar fadderbarnet i familjen. Vi försöker kommunicera lite men jag märker att det inte går så istället ber jag honom att jag ska få se på djuren de har. Kvickt sticker han iväg och är strax tillbaka och visar stolt upp korna.

Hans farmor är desto pratgladare. Hon berättar hur bra hjälp de har av korna och av en plog de kan använda vid odling. Saker som de kunnat ta del av för att hennes sonson är inskriven i projektet.

Det är en ganska stor ”gård” som familjen bor på. Ett flertal runda och fyrkantiga små hus av soltorkat tegel och lera. Här bor 4 män och deras fruar och barn. Totalt 17 personer. Det tar ett tag för dem att räkna ihop alla och jag förstår inte helt familjebilden. Men, så mycket förstod jag att pojkens egna mamma och pappa flyttat till Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, medan pojken bor kvar med farmor och resten av storfamiljen som består av fastrar, farbröder, deras fruar och barn.

Helt klart är att den vanliga familjen i Burkina Faso inte alls ser ut som den typisk svenska mamma-pappa-barn familjen. Alla är på något sätt släkt, ingift, moster, kusin, hel eller halvbror. Att barnet till en av de vuxna kan kalla en annan vuxen i familjen för mamma eller pappa, fast det egentligen är moster eller farbrors halvbror, inser jag är vanligt. Det kan te sig konstigt i våra ögon. Att ha mer än en vuxen man kallar mamma eller pappa. Men eftersom männen ibland är borta under flera dagar är detta en trygghet både för barnen och kvinnorna i familjen.

Jag blir inbjuden att få se "gården" den består att ett par runda hus med halmtak och ett par fyrkantiga.

De hänger samman med en mur så att det blir en innesluten gård. Det är konstruerat så att det bildats små hörnor där olika sysslor utförs. Vid en hörna lagas maten.

Farmor öppnar en dörr till ett av de fyrkantiga husen och visar mej sitt hus. Fullt av tyger både hängande och i högar, hårdplasthinkar för förvaring, en kista, ett par flätade korgar, sovmattor på golvet och på väggen hänger en madonnabild. Rummet är mycket större än vad det ser ut att vara utifrån.

Vi kliver ut i solen igen och jag får en guidad tur som avslutas utanför gården.

Här finns förvaring av utsäde. Gjort av halm, trä och hönsnät. Utmärkt att även användas till tork för nytvättad tvätt. Familjen har nära till vattenbrunnen som delas med flera andra. Det underlättar mycket- många familjer har långt till rent vatten och det är både en tung och tidskrävande uppgift som utförs av kvinnor eller flickor.

På kvinnokliniken

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
När jag träffar barnmorskan Wango Judith är klockan är halv 12, och hon har precis förlöst ett barn. Förlossningen har gått bra och barnet är en välskapt liten flicka.

Mamma och dotter sitter tillsammans med 3 kvinnor och deras barn i ett rum bredvid förlossningssalen. En av kvinnorna bär fram den lilla så att vi får titta på henne. Ett nytt liv som precis fått sin navelsträng avklippt.

Vi gör en rundvandring på kliniken. Den är väldigt,väldigt liten. Själva förslossningsrummet består av en hög kakelklädd bänk och en väggfast långbänk med en våg på. Något vatten indraget finns inte. Det finns i stort sett ingen mer utrustning än ett stetoskop och en våg. Här låg mamman alldeles nyligen och födde sin flicka.

I anslutning till rummet finn ett litet kontor. Där finns numera journaler på barnen som föds och man ser till att de blir registrerade hos myndigheterna

Dessutom finns det tredje rummet där vi blev presenterade för den nyblivna mamman. Det är ett rum med 3 galonklädda smala sängar med 3 tillhörande ännu mindre sängar, också de galonklädda, till de nyfödda.

Judith berättar att hon här förlöser ungefär 5-6 mödrar per vecka. 9 månader efter regnperioden kan det tom vara fler. Rober, läkaren som anslutit sig till oss, skrattar lite generat och berättar att under regnperioden befinner sig familjen ofta på deras odlingsmarker långt från byn och utan andra vuxna i sällskap. När dagens arbete är gjort finns det inte så mycket att göra...därav en babyboom 9 månader senare.

Vi tackar för besöket och önskar den nyblivna mamman lycka till.

När vi kommer ut visar oss Judith början till den nya kliniken för kvinnor. Fadderprojektet har fått en stor gåva som har gjort det möjligt att bygga en ny kvinnoklinik. Den nya kliniken kommer att bli större och tanken är att man på sikt ska kunna investera även i nödvändig utrustning.

Dagens kvinnoklinik kommer att användas av hälsokliniken som ligger strax bredvid. Även den är väldigt liten och det blir ett bra tillskott som kan höja kvalitén på vården.

Det känns bra att veta att när den nyblivna mamman ska ha sitt nästa barn kommer det att födas under bättre och säkrare omständigheter.

I byn Salambaore i Burkina Faso

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
Det första besöket på ett fadderprojekt utanför huvudstaden Ouagadougou i Burkina Faso var i byn Salambaore. Här ligger fadderprojektet 609s kontor där 4 personer arbetar. Jag träffar Oubatonidia som är chef för kontoret, Daoda Lengene som arbetar med ekonomin, Tagnan Emilienne som är expert på arbete inom hälsa och Salifou Youma som är ansvarig för inkomstskapande aktiviteter.


Genom fadderprojeket får 514 barn och familjer i 5 olika byar stöd. Barnfonden har arbetat här i 12 år och en av de stora utmaningarna personalen har är att ännu mer involvera befolkningen i utvecklingsarbetet så att de så småningom kan ta över verksamheten själva, när de blivit självförsörjande och inte behöver stödet längre. Oubatonidia påpekar att det är grunden för arbetet: vi vill inte göra människorna här beroende av oss. Vårt arbete är att ge dem redskap att kunna driva utvecklingsarbetet vidare på egen hand. Han tillägger att detta är ett långsiktigt arbete som kommer att ta flera år.

En stor arbetsuppgift för personalen på kontoret är att se till att faddern får en årsrapport, så att han eller hon får veta hur det går för barnet, familjen och vilka aktiviteter som drivs av fadderprojeket. Det är ett tidskrävande arbete och ofta har de problem med tidsramarna. De är väl medvetna hur viktig denna rapport är för faddern men ofta hinner de av olika omständigheter inte med att få iväg dem i tid.

På kontoret finns en ”årsrapportstavla” som täcker alla månader samt alla distrikt. Fadderbarnen har varsitt kort som i ett system flyttas för att personalen ska veta om när besöken ska äga rum.

De största problemen med hembesöken hos familjerna är under regnperioden. Då är det många familjer som lämnat byn för att under ett par månader bosätta sig i områden där de har sin odlingsbara mark. Barnen som då är lediga från skolan följer med. Under denna tid är det omöjligt att nå familjen och besök drar ut på tiden.

Att flytta under regnperioden är ett traditionellt sätt att leva. Där den odlingsbara marken finns, finns inga skolor, inga hälsocenter, inga kommunikationer. Men marken är fertil och bra att odla på. Byns mark är svårodlad men här finns samhället med skola, hälsocenter, marknader och det är byn som är familjens hem.

Oubatonidia tillägger att familjen och barnen under denna tid dock har tillgång till den service som centret ger familjerna. Blir någon sjuk har de självklart fri tillgång till hälsocentret om de tar sig till byn.

Hemma igen

Av Martina Hibell
Nu är jag hemma i Malmö igen efter ett fantastiskt besök i Mali. Det har varit intensivt med mycket jobb, spännande möten och nya upplevelser. Jag känner att jag har fått ut enormt mycket av besöket även om det alltid finns mycket kvar att se och lära. Att läsa om hur fadderverksamheten fungerar kan ge en ganska bra överblick och, att se den ger en riktig förståelse. Som ny på Barnfonden känner jag mig stolt över att se vad som faktiskt åstadkoms i Mali.

En stor del av min resa bestod även i att planera det Malariaprojekt som Barnfonden ska starta genom Framtidsfonden. Efter många intressanta diskussioner kommer nu en förstudie att startas under den här veckan. Förstudien görs för att testa de metoder som ska användas för att nå bästa möjliga resultat. Projektet fokuserar på prevention av malaria och riktar sig i första hand till små barn och gravida kvinnor eftersom de är mest utsatta för smittan. Vi ska informera om hur malaria smittar, hur och var myggorna lägger sina ägg, hur man använder myggnät, etc. Myggnät kommer att säljas till ett lågt pris för att fler ska ha möjlighet att ha tillräckligt många myggnät i hemmen. Själva projektet ska enligt planerna dra igång med olika aktiviteter i månadsskiftet april/maj, och jag ser verkligen fram emot det.

Det har varit otroligt viktigt för mig att vara på plats i Mali och träffa dem vi samarbetar med och se vilken miljö arbetet bedrivs i. Jag tror att man aldrig riktigt kan förstå problematiken utan att ha varit där. Det är så många olika komponenter som man ur ett svenskt perspektiv lätt kan missa.

Någonting jag alltid känner starkt när jag reser mellan världsdelar och kulturer är hur lika människor är varandra. Det är olika levnadsförhållanden och möjligheter, olika vanor och traditioner, olika miljöer och klimat. Men, visst tampas vi med samma problem. Vi strävar alla efter att förbättra vår situation på ett eller annat sätt, vi vill att vi och de omkring oss ska må bra, vi mår bra av värme och kärlek, vi vill ha rättvisa och samma möjligheter som alla andra. Barn vill vara barn. Vi vill alla vara lyckliga. Efter att ha arbetat i mer utsatta länder är en av de vanligaste kommentarerna att det måste ha varit så annorlunda och främmande. Och visst är en ny plats och nya människor alltid främmande och annorlunda, oavsett var i världen.

Au revoir!

Jämställdhet världen över

Av Martina Hibell
Som en fortsättning på tidigare teman är det dags för jämställdhet. Jämställdhet är något som är intressant att diskutera var i världen man än befinner sig. Häromdagen satt jag ner i Kangaré, en kommun i Sélingué strax sydväst om Bamako, och pratade med en grupp kvinnor, och en man. De är alla med i kommunens så kallade ASACO, vilket är den organisation som sköter utvecklingen inom den lokala hälsosektorn. Det är fyra kvinnor och en man som deltar, samt två av vårdcentralens sjuksköterskor.

Diskussionen tar som sagt sin utgånspunkt i jämställdet, och efter en mjukstart är det eld och lågor. Vad bidrar männen egentligen med i hemmet? Alla kvinnorna är rörande överens om att de tvingas jobba för mycket, både i hemmet och för att tjäna pengar, och att de därmet inte har tid att hinna med något annat.

- Våra män ger oss lite pengar till mat, men eftersom det inte räcker måste vi också hitta en inkomst, säger en äldre kvinna som är sekreterare i organisationen.

Det faller på kvinnan att ta hand om hem och barn samt att se till att familjen har mat att äta. Det är inte ovanligt att en familj består av tio barn, varför det är lätt att förstå att det är många munnar att mätta, och mycket arbete. Den ensamme mannen som är organisationens ledare försöker försvara männen, men får inte mycket gehör.

Vad kvinnorna eftersträvar är främst nya inkomstmöjligheter och en möjlighet att starta eget företagande. Inte en enda nämner att det vore önskvärt att dela på hushållsarbetet med deras män, något jag tyst begrundar.

De kvinnor jag träffar känns medvetna och viljestarka. De uttrycker att situationen har blivit mycket bättre än hur det var för deras mödrar och mormödrar. Men, det finns mycket kvar att göra. Visst får de vara med i organisationer, men aldrig på ledande positioner. Problemet är djupt rotat, och det är inte bara männens fel.

- Vi ber ofta våra män att göra saker åt oss eftersom vi inte tror på att vi kan själva, säger en av sjuksköterskorna. Hon fortsätter

- Vi måste stärka vår självkänsla och våga tro på oss själva och vår egen kapacitet.

Internationella kvinnodagen i Bamako

Av Martina Hibell
Igår, 8e mars, var det internationella kvinnodagen. Hela helgen har man kunnat se kvinnor iklädda det speciella lilla tyget som hedrar denna dag. Även jag bar det i form av en stor klänning. Igår eftermiddag var jag på den stora manifestationen som ägde rum på en fotbollsarena här i Bamako. Det var fullt med kvinnor, alla i samma färger, och en del män. Det var nära att jag erkände mig besegrad redan innan det började eftersom det var som att sitta i en bastu och vänta i nästan två timmar. Innan jag gick dit hade jag fått intrycket att det skulle vara som en stor fest med sång, musik och dans. Så var det tyvärr inte och det blev inget dansande. Det var dock intressant att se hur det gick till och vilka teman som togs upp. Det var många plakat för kampen mot HIV och Aids, men också för ökat kvinnligt deltagande inom den socioekonomiska sektorn och för ökad jämställdhet. Det var även en hel del idrottslag som visade upp duktiga kvinnliga atleter. Sporter som fotboll och handboll var representerade, men även boxning. Jag fick intrycket att man ville visa upp kvinnors olika roller, och att aktiviteter och yrken som anses typiska för män även utförs av kvinnor, och att de är duktiga på det. Något som inte är så självklart i ett samhälle där mäns och kvinnors roller är väldigt tydligt separerade.

Underneath the mangotree

Av Martina Hibell
Under ett gigantiskt mangoträd, i skydd av skuggan från den väldiga trädkronan, sitter en grupp kvinnor och män redo att lära. De är några av deltagarna i den kurs som bedrivs inom textil i området Keleya i södra Mali. Många olika teman ska behandlas och totalt är gruppen indelad i tre lika stora grupper om cirka tio personer. Inomhus håller de på med broderi, maskinsömnad och design. Här ute är det färgning som står på schemat. Det är andra lektionen och dagens uppgift är att få fram fyra nyanser av gult.

I kursen ingår även att lära sig vad som efterfrågas på marknaden, samt olika säljtekniker. Det är många delar som ska falla på plats för att man själv ska kunna rita, tillverka och sälja egna produkter. Om cirka ett och ett halvt år ska eleverna vara klara, och förhoppningen är att de då också ska kunna dela med sig av sina kunskaper till andra intresserade.

Det här är en typ av inkomstskapande projekt som bedrivs inom fadderprojekten, och det är en otroligt viktig del i Barnfondens arbete. Föräldrarna ges en extra möjlighet att få mat till familjen, men det ger också de unga något att sträva efter och se fram emot. Att skapa möjligheter och stötta människor att våga tro på sin egen förmåga är bland det bästa man kan göra.

I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska få vara med på lite olika manifestationer och festligheter under hela dagen. Jag har redan blivit varnad för att jag ”kommer att vara trött på söndag kväll, och ha ont i kroppen på måndag av all dans”. Jag väntar med spänning...

En tidig start för att undvika den värsta hettan

Av Cecilia Schön
Klockan är 6 på morgonen och om en liten stund blir vi hämtade av Aminata Samaké för att åka ut och besöka ännu ett fadderprojekt. Vi startar tidigt eftersom det är så oerhört hett här just nu. Det går mot den allra varmaste årstiden och igår var det 45 grader på eftermiddagen. Aminata är fadderansvarig, vilket bland annat innebär att det är hon som ansvarar för att de svenska faddrarnas brev till fadderbarnen översätts och delas ut till fadderbarnen. Och att fadderbarnens brev översätts från bambara eller franska till engelska och skickas till faddrarna.

Idag ska vi besöka Keleya, ett fadderprojekt som funnits i ungefär 5 år. Det ska bli spännande att se det arbete man gjort för att barnen ska få möjlighet att gå i skolan och för att hälsosituationen ska bli bättre. Vi ska bland annat besöka en förskola och en grundskola, som finansierats av fadderpengar.

Mina barn är mitt liv

Av Cecilia Schön
-När alla barnen ätit och är mätta och belåtna, då är jag också nöjd, säger Alou Bagayogo. Han sitter på verandan denna heta eftermiddag med alla barn och barnbarn runtomkring sig.

Familjen har just ätit lunch – majsgröt med grönsakssås – och nu håller sig alla i skuggan. Barnen spelar spel, leker lekar eller ligger bara och vilar. De lite större flickorna är redan i gång att förbereda dagens kvällsmat. Med stora, tunga träpålar stöts de torkade majskornen till mjöl. Ett tungt och mödosamt arbete som upptar en stor del av det dagliga arbetet för kvinnorna på landsbygden på Mali.

Idag arbetar kvinnorna tillsammans med att göra smör av en slags nötter. Nötterna torkas först och mals sedan. Sedan tillsätts lite hett vatten och kvinnorna börjar bearbeta smeten. De står med böjda ryggar över stora plastkärl och ”vispar” smeten med händerna. Det tar tre till fyra timmar innan smeten fått den smörliknande konsistens som man vill ha. Smöret används sedan både till matlagning, till att tillverka tvål och som kräm för huden.

Alou Bagayogo är 71 år och ”chief” för hela sin stora familj, som bor i en liten by på landet ca 10 mil söder om huvudstaden Bamako. Här talar man om ”extended families” det vill säga familjer som i själva verket består av flera mamma-pappa-barn-familjer, men där alla är släkt med varandra och där alla lever tillsammans. Det dagliga arbetet – arbetet på fältet, matlagningen delas inom familjen, liksom ansvaret för barnen. Det är lätt att förstå fördelarna med detta sätt att leva – det tunga vardagsarbetet gör man tillsammans och den stora familjen ger också en trygghet. Och vilken gemenskap! Tidigt på morgonen ser vi alla barnen från familjen äta frukost tillsammans från samma gryta, kvinnorna äter tillsammans med de allra minsta barnen och männen någon annanstans. I stora grupper går barnen till skolan under stort fniss och ståhej. Här finns alltid en lekkompis inom räckhåll!

Men visst funderar jag också över denna storfamiljs baksidor. Familjestrukturen är starkt hierarkisk med chiefen i toppen, kvinnans roll är svag och barnen är de som kommer längst ner på skalan. Men för Alou Bagayogo är det en självklarhet att alla barnen i familjen ska gå i skolan. Själv har han aldrig gått i skolan och inte heller någon av hans fruar, men han förstår ändå värdet av att barnen lär sig att läsa och skriva.

När vi lämnat familjen tänker jag mycket på hur Barnfonden och vår samarbetspartner BØRNEfonden ska förhålla oss till detta sätt att leva. Ska vi försöka förändra det? Ska vi försöka påverka detta traditionella sätt att leva? Ska vi arbeta för att kvinnorna och barnen ska få större inflytande? Efter en stunds funderande hittar jag det för mig självklara svaret. Barnfonden ska i sitt arbete respektera lokalsamhällets kultur och värderingar. Det är en av våra grundläggande värderingar. Vilket innebär att vi inte kan klampa in och berätta för familjerna här hur vi tycker att de ska leva.

Däremot kan vi genom våra fadderprojekt hjälpa familjerna så att deras barn får en möjlighet att gå i skolan. Det gör vi bland annat genom att bygga skolor och betala skolmaterial. Vi kan också stötta kvinnorna i byarna på flera olika sätt. I det område vi besökt idag har till exempel flera kvinnogrupper fått stöd för att de ska få möjlighet att tjäna egna pengar. En grupp har startat en kvarn. Dit går kvinnorna för att mala sin majs eller sina nötter. På så sätt besparas kvinnorna många timmars hårt arbete. Och kvinnorna som driver kvarnen får egen inkomst.


Innan jag lämnar Alou Bagayogo frågar jag honom om han tycker mycket om barn.
-Jag tycker för mycket om mina barn, svarar han. Mina barn är mitt liv.

Mali - en speciell upplevelse

Av Martina Hibell
Vi landade tryggt och säkert på söndagsnatten i ett mörkt och varmt Bamako, Malis huvudstad. Vi är tre från Barnfonden som rest tillsammans, men målen med våra resor skiljer sig. Jag, Martina, ska som ny på Barnfonden besöka och lära mig mer om våra fadderprojekt, men även jobba med planeringen av det nya malariaprojekt som Barnfonden ska driva i Mali. Cecilia är här tillsammans med Barnfondens styrelsemedlem Lena Endre för att Lena ska lära sig mer om hur våra fadderskap fungerar i praktiken. Något som givetvis är en förutsättning för att kunna leda Barnfondens verksamhet. Tanken är att också dokumentera resan för att på ett enkelt sätt kunna förklara för faddrar och andra intresserade hur Barnfondens verksamhet fungerar.

Att landa i Mali var för mig en speciell upplevelse. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mycket folk, mycket och galen trafik, varmt. Det som är så spännande är att det är precis som jag väntat, men samtidigt helt oväntat. Även om mina förställningar i sak stämmer, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig känslan av att vara här. Bekant, men samtidigt helt obekant och nytt. Det finns bara ett sätt att sammanfatta det, en speciell upplevelse.

Den första dagen har varit full av intressanta möten, nya smaker och dofter samt fantastiska kvinnor och män i färgsprakande kläder. Värmen är intensiv men inte besvärande och myggen håller sig ganska stilla. Jag ska vara här i totalt 11 dagar men det känns redan som att tiden kommer att flyga förbi. Även om jag tids nog ska resa härifrån med mycket nytt i bagaget, vet jag att det finns så otroligt mycket mer att se och lära inom våra fadderprojekt och av dem som lever och arbetar här.

I morgon forstätter de möten som startade idag och jag ser fram emot ytterligare en intensiv och givande dag. Det är snart dags att krypa till kojs. Air condition surrar i taket, en ensam mygga söker sig till ljuset från en blomformad sänglampa, och min första dag i Afrika har nått sitt slut.

Kedija vill bli ingenjör - och jag tvekar inte på att hon kommer att lyckas

Av Ulrika Wedin
Nu är jag tillbaka på Barnfondens kontor i Malmö efter tio intensiva dagar i Etiopien. Trots att jag arbetat för Barnfonden i några år finns det alltid mer att lära sig och förstå. Möten med barn, familjer och personal är så inspirerande och får mig att inse hur viktigt Barnfondens arbete är och hur betydelsefullt det stöd våra faddrar ger är.

Från den här resan tar jag framför allt med mig det starka mötet med ungdomsrepresentanterna från byarna Buee och Aynage. De har fått stöd genom fadderprojektet sedan de var barn och nu när de själva börjar närma sig vuxen ålder är de engagerade både i sin egen och sin bys utveckling. De ser hoppfullt på framtiden och satsar på att få så höga betyg att de kan läsa vidare vid universitet. Belay vill bli journalist, Huluagersh läkare, Mubarik jurist och Kedija ingenjör. Och när jag ser beslutsamheten i deras ögon tvekar jag inte en sekund på att de kommer att uppnå sina drömmar.

Hitta roten till problemen

Av Ulrika Wedin
Idag fortsatte Barnfondens samarbetsorganisation CCF Ethiopia utbildningen i hur man kan göra familjerna mer delaktiga i projektens arbete. Deltagarna fick bland annat skapa så kallade problemträd där de försökte hitta rötterna till problem som brist på rent vatten, undernäring och brist på respekt för barns rättigheter. Det blev mycket diskussioner kring vad som egentligen är orsak och verkan. Syftet med att göra ett problemträd är att genom att ta reda på vad som är grundproblemet behandla själva orsaken och inte bara symtomen.

Deltagarna är mycket nyfikna på Sverige och under pauserna har jag fått svara på frågor om allt från antal barn per kvinna i Sverige till barnadödlighet till utbildningssystem, andel av Sveriges yta som är täckt av skog och våra huvudsakliga exportvaror. Hoppas jag lyckats ge hyfsat korrekta svar...

När utbildningen avslutades vid fyra åkte jag tillbaka till Aynage där jag bland annat fick träffa Mefisa Bamud, som är medlem i Aynages föräldrakommitté och dessutom är ordförande i den lokala vattenkommittén som ansvarar för en brunn som CCF har finansierat. Genom att ta ut en liten avgift för vattnet (ca 4 öre för 25 liter vatten) finansieras underhåll och reparationer av brunnen och man är inte behov av stöd utifrån för att sköta brunnen.

Innan brunnen borrades hämta familjerna i området vatten i en flod som låg en timmes gångväg bort. Det innebar att barnen fick lägga tid på att hämta vatten istället för att gå i skolan. Dessutom var vattnet inte rent och barnen blev sjuka. Olika diarrésjukdomar är en den huvudsakliga dödsorsaken för barn under fem år i många områden.

Mefisa berättade att fadderprojektet också arbetat mycket med att öka antalet flickor som går i skolan. Idag utgör flickorna i områdets skola 47 procent av eleverna, men Mefisa hoppas att de snart ska vara lika många som pojkarna.

”Det har redan skett många förändringar och jag förväntar mig fler förändringar i framtiden. Att flickor ska vara lika utbildade som pojkarna och ha samma möjlighet att få jobb och försörja sig. Så att de kan ta hand om sig själva.”

Utbildning på många sätt

Jag började dagen med ett besök vid Aynage fadderprojekt som ligger cirka tio minuter från Butajera. Tyvärr var min dag för besök lite olyckligt vald eftersom eleverna var upptagna med terminsproven och förskolorna var stängda. Efter proven får eleverna en vecka ledigt för att lärarna ska kunna rätta proven och förskolorna stänger redan några dagar innan lovet börjar.

Men jag fick möjlighet att besöka projektkontoret där Aynages projektkoordinator berättade mer om verksamheten och visade foton från en mängd olika aktiviteter. Eftersom området är mycket beroende av jordbruk arbetar man med många jordbruksprojekt, men också förskola, skola och hälsa har hög prioritet.

Jag fick också besöka skolan som har över 1000 elever. Klassrummen var uppdelade i flera olika byggnader som har finansierats i ett samarbete mellan byborna, lokala myndigheter och AusAid (Australiens motsvarighet till Sida). CCF Ethiopia har byggt skolbibliotekten och utbildar lärarna i barnvänliga undervisningsmetoder som ska göra barnen mer delaktiga.

Eftersom jag inte ville störa eleverna under provskrivningen gick jag inte in i något klassrum, men en grupp mycket glada elever som redan vara klara med proven samlades runt mig och berättade att proven varit medelsvåra och att de nu såg fram emot några dagars ledighet.

Väl tillbaka i Butajera fortsatte CCF Ethiopias utbildning i olika metoder för att göra familjerna vid fadderprojekten mer delaktiga. Kursdeltagarna var mycket engagerade i en gruppövning där de på kartor skulle rita ut t ex skolor, ställen att hämta vatten, skog, jordbruksmark mm i en viss by. Det blir ett sätt att kartlägga vad som finns i området och också att se vad som saknas.

Under eftermiddagen fick jag tillfälle att intervjua representanterna från de lokala ungdomsforumen och de berättade om vad de gör och varför de valt att engagera sig.

”Jag vill vara med och skapa förändring, och att jag och mina systrar och bröder ska lära oss om vår omgivning och om resten av världen. Vi unga har våra egna rättigheter och eget ansvar. Om vi vet det kan inget stoppa oss!” sa 19-årige Belay Getu.

”För mig är en av de viktigast frågorna att arbeta mot diskriminering av flickor och kvinnor. Jag vill att kvinnor ska var utbildade och starka. Kvinnors deltagande är grundläggande för att det här landet ska utvecklas” sa 19-åriga Huluagersh Assefa.

På utbildning

Av Ulrika Wedin
Nu befinner jag mig i Butajare, en halvstor stad cirka 15 mil sydväst om Addis, som ligger vackert insprängd i landskapet, omringad av höga berg. Idag har jag fått vara med när Barnfondens samarbetsorganisation CCF Ethiopia ordnat utbildning i olika metoder för att göra familjerna i fadderprojekten mer involverade i planering, genomförande och uppföljning av de aktiviteter som ordnas. Deltagare var fadderprojektspersonal, familje- och ungdomsrepresentanter och personal från lokala myndigheter.

Assefa Balcha, som är CCFs regionala koordinator, pratade om hur byborna själva är experter på de frågor som berör dem och hur viktigt det är att lyssna till dem. CCFs roll är att ge familjerna stöd i processen att identifiera de viktigaste problemen, enas om lösningar och genomföra och följa upp insatser.

Eftersom barn och unga står i fokus för Barnfondens och CCFs arbete är det självklart att de också måste ha en aktiv roll och att de vuxna lyssnar på dem. Med på utbildningen fanns fyra representanter, två tjejer och två killar, från fadderprojektens ungdomsforum och det var härligt att se hur aktiva de var och hur de utan att tvekan berättade vad de tänker och tycker.

I ett fadderprojekt

Precis som avtalat blev jag hämtad av chauffören prick klockan sju. Det tog en stund att lotsa sig ut genom Addis hektiska morgontrafik. Längs de hårt trafikerade gatorna satt kvinnor och sålde grönsaker och längs vägen såg jag unga kvinnor på väg in mot staden med tunga knippen med ved på ryggen. De gick dubbelvikta och det var precis de lyckades hålla sig upprätta. De här flickorna får sällan möjlighet att gå i skolan och de sliter ut sina kroppar med det hårda arbetet.

På vägen ut ur staden hämtade vi upp Bejiga som varit min kontaktperson och hjälpt med planera besöket. Han berättade om strukturen vid projektet vi skulle besöka där familjerna själva väljer representanter till en styrelse som är med och planerar och följer upp alla insatser som görs.

Väl framme i Buee fick jag träffa tre personer från styrelsen som berättade om sitt arbete. Genom styrelsen har de ett stort inflytande och det gör att de och de andra familjerna som valt dem känner ett stort ägandeskap och ansvar för att driva utvecklingen framåt. Styrelsemedlemmarna arbetar helt oavlönat, men de ser att de genom sitt arbete bidrar till att deras barn får en bättre framtid.

I Buee har man också bildat ett barn- och ungdomsforum som ger barnen möjlighet att träffas och diskutera frågor som är viktiga för dem. Barnen är med och både planerar och följer upp de insatser som görs och de vuxna berättade att detta förändrat deras syn på barnen.

”Innan trodde vi att vi skulle bestämma allt och barnen bara skulle lyda. Men nu har vi sett att de verkligen har bra idéer och bidrar till arbetet vi gör”, berättar Bezu Regassa som är vice ordförande i styrelsen.

Jag får också möjlighet att träffa personalen vid projektet som intygar att både barnens medverkan och familjernas ökade engagemang i att driva projektet har inneburit en viktig förändring.

”Det här är det enda sättet att nå en långsiktig utveckling. Familjerna måste känna att de är delaktiga och själva äger projektet”, berättar projektkoordinatorn.

Under dagen har jag också fått hälsa på hemma hos några familjer som har faddrar genom projektet. Tigist Mbrate berättade om mjölkkon som hennes familj fått genom projektet och kursen i effektiva jordbruksmetoder hon har gått. Tack vare det har hon nu möjlighet att ge sina barn bra mat, men hon är ändå orolig för att hon inte kommer att kunna få ett bra pris för det som ska säljas på marknaden efter som priserna gått ner på senast tiden. Tigist är också kassör i den lokala långruppen som hon bildat tillsammans med andra kvinnor. De sparar en liten summa varje månad och kan sedan få lån som de använder för att öka familjens inkomst.

Dagen har varit full av intressanta möten med engagerade familjer, styrelsemedlemmar och personal, och glada barn som ropade ”Ferenji, ferenji” (ungefär viting, viting) och som alla ville ta i hand och vara med på foto.

Första mötet med Etiopien

Av Ulrika Wedin
Jag landade i Addis Abeba sent måndag kväll och blev mycket glad över att upptäcka att jag trots att klocka hunnit bli över tolv kunde få tag på injera med watt (en lokal rätt bestånde av ett pannkaksliknande surdegsbröd och grönsakssås).

Efter några timmars sömn blev jag hämtad vid hotellet av CCF Ethiopias landschef Hubert Charles som direkt började berätta om arbetet i Etiopien. Precis som i de andra länderna där Barnfonden stödjer fadderprojekt är fokusområden utbildning, hälsa och försörjning. I dagsläget stödjer CCF nästan 40 000 barn och deras familjer och indirekt nås ännu fler av insatserna.

Väl framme vid landskontoret fick jag tillfälle att träffa programpersonalen, som är experter inom områden som utbildning, ECCD (Early Childhood Care and Development – som fokuserar på barns utveckling och välmående från att de ligger i mammans mage fram tills de börjar skolan), barns säkerhet, försörjning med särskilt fokus på hållbar matproduktion och utveckling av småskaligt företagande. Deras roll är att hjälpa personalen och familjerna vid fadderprojekten att arbeta med insatser inom dessa områden. Det var tydligt att de är mycket engagerade i sitt arbete och inspirerande att höra dem berätta.

Det var särskilt intressant att höra om allt som de uppnått. Till exempel har 78 % av barnen i områden där CCF arbetar tillgång till ECCD-program mot 3% i hela landet. I de flesta områden i Etiopien går fler pojkar än flickor i skolan, men genom att arbeta aktivt för att öka antalet flickor i skolan har man nu uppnått en nästan helt jämn fördelning vid fadderprojekten. Man har också lyckats bra med att göra barn och unga mer involverade genom att arbeta med barn- och ungdomsforum där de själva kan ta upp frågor som är viktiga för dem och prata om hur de tror att en förändring kan nås.

I morgon beger jag mig till fadderprojektet Buee som ligger i Sodo wereda cirka tio mil sydväst om Addis. Där kommer jag att få se mer av det praktiska arbetet, besöka förskolor och skolor, möta personal, föräldrar och barn. Ska bli spännande att höra vad de har att berätta!

Teater och farväl!

Av Cecilia Schubert
Under ett av mina projektbesök i Uganda fick jag tillfället att se en av volontärgrupperna inom CCF uppträda. Det var en grupp ungdomar som genom teater tog upp några av de vanligaste problemen som unga möter i landet. Framförallt förekommer “sugardaddy-fenomenet" nästan överrallt. En sugerdaddy är en man som utnyttjar unga, fattiga flickor som i utbyte får pengar eller saker. Men om flickorna blir gravida, smittas med någon sjukdom eller får andra bekymmer så sticker männen illa kvickt, oftast till sina fruar. Även sugarmammies finns, och innefattar då gamla kvinnor som utnyttjar unga pojkar. Teaterpjäsen visade hur en rik affärsinnehavare utnyttjade sina anställda, en efter en, och när flickorna blev gravida, eller utkastade från hemmet för att hon haft en romans med en man, avskedade han dem utan att ta sitt ansvar. Killen som spelade affärsinnehavaren var otroligt övertygande och riktigt lysande och han fick hela publiken att skratta, även om det var allvarliga ämnen de tog upp. Gruppen åker runt och har förestallningar på skolor och för andra ungdomar. CCF menar att unga tar in budskap riktade till dem lättare om det kommer från någon i deras egen ålder, vilket jag helt håller med om. Man kan lättare relatera då och det känns inte som att vuxna håller fram pekpinnen mot en. Det är inte bara CCF som arbetar mot detta “fenomen”. Runt om i landet ser man flera olika billboards, informationstavlor, med detta budskap – att stoppa sugardaddies (och sugarmammies likaså!). En vanligt förekommande billboard har meddelandet - precis under bilden av en gammal man - som lyder: Skulle du vilja att denna man var med din dotter? Nej? Varför är du då med hans? Slutsatsen är att rika män och kvinnor utnyttjar unga, naiva och fattiga ungdomar, det är inte förhållanden på lika villkor. CCF, tillsammans med resten av landet, försöker få fram budskapet att utbildning är viktigast, pengar och ägodelar har ingen betydelse om det kommer med förbehåll!

Nu måste jag tacka för mig. Det har varit en fantastisk resa, och CCF har bjudit på många nya och intressanta upplevelser som jag kommer att bära med mig. Att resa är den bästa utbildningen och jag uppmanar verkligen alla som har möjlighet att åtminstone en gång åka till ett fattigare land, kanske för att hälsa på sitt fadderbarn! För att få en bättre förståelse för de fattigas situation och problemen som finns dessa länder men samtidigt få uppleva något helt fantastiskt. Tack till Barnfonden som jag nu ska återvända till, och framförallt CCF Kenya och Uganda som varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Det är aldrig roligt att avsluta en resa men nu är det faktiskt dax. Men jag har redan planerat min nästa resa så det är helt okej ;)

Ut på äventyr i Ugandas landsbygd

Av Cecilia Schubert
Mitt andra projektbesök i Uganda var, som rubriken skvallrar om, ute på landsbygden, det tog ungefär 2 timmar från Kampala till Kinabwe Project. Bananplantagerna sträckte sig milslånga på väg ut till projektet. Bananer är utan tvekan en av Ugandas huvudsakliga exportprodukt och matoke – en potatismosliknande maträtt gjord på matbananer - äts nästan varje dag. Jag kan inte annat säga att det är något visst att äta frukt som inte skördats innan de är mogna, för att de ska hinna fraktas till oss i norr. Frukten här i Afrika, däribland bananerna, är bland det godaste jag ätit, det smakar fantastiskt! Kommer att bli svårt att åter vänja mina smaklökar till frukten hemma. Dock är det ett problem att mängden bananer som produceras är enorm, och priserna hålls därför nere. Det blir till och med så att av de bananer som skördas ruttnar bort då efterfrågan inte möter utbudet, så diversifiering i produktionen hade inte varit helt fel (nationalekonomen i mig har talat ;)

Oftast kan människor överleva på sin bananproduktion, dock räcker inte pengarna mycket längre än till det allra mest nödvändiga såsom mat och skolavgifter. Ett sätt som CCF Uganda har arbetat på landsbygden för att hjälpa familjer att försörja sig själva, är genom fördelning av grisar, kor, kaffeplantor, och hönor, alltså genom andra produkter än bananer. Dessa är köpta genom gåvokatalogen, eller kärlekskatalogen som den kallas här, som Barnfonden Sverige arbetar aktivt med. Djuruppfödningen eller odlingen kan kombineras med bananodling och möjliggör för en tryggare vardag - att mat kommer att finnas på bordet för familjen.

Under mitt besök fick jag möta flera olika familjer som mottagit gåvor genom gåvokatalogen. Jag mötte bland annat herr Kalungi Lusitiko, vars dotter Naggayi Eva är inskriven i CCF. Hon har haft en fadder i 5 år och är nu 15 år. Hon har 6 syskon, men hennes far, som är ensamstående, tar även hand om 4 andra barn som blivit föräldralösa. De fick 2 kor av projektet och några kaffeplantor. Genom att sälja kalvarna som korna fött och även sälja mjölk samt kaffe har de kunnat bygga ut huset och skicka alla barnen till skolan. Eva fick även en extra gåva av sin fadder som familjen köpte två grisar för, grisarnas kultingar har de sålt och fått en inkomst genom. Hushåll med föräldralösa barn är vanligt i Uganda på grundav hiv/Aids, men nu har iallafall dessa barn en framtid genom att de får gå till skolan. Herr Lusitiko arbetar även volontärt inom Kinabwe projektet för CCF och bidrar på sådant sätt till organisationen med vad han kan. Bland annat utbildar han människorna i samhället om hiv/aids.

Jag fick även träffa Emmanuel som är inskriven som fadderbarn. Hans mamma är ensamstående med 5 pojkar, men tack vare CCF har hon fått två kor, en gris och lite kaffeplantor som tillsammans möjliggör för pojkarna att gå i skolan och underlättar för mamman. Då dessa gåvor delas ut får även familjerna utbildning i hur man föder upp djur, så att familjerna är väl förberedda på gåvan då den väl kommer.

Något som också gladde mig något enormt var att efter välkomstceremonin, som bestod av traditionella ugandiska sånger, ställde sig en kvinna upp och berättade att då hennes man dog efter en tids sjukdom misstänkte hon att även hon troligen var smittad av denna mystiska sjukdom, som nästan alltid visar sig vara hiv/aids. Detta hände då hon precis blivit gravid dessutom. Men genom utbildning av CCF om hur sjukdomen smittar kunde hon vidta de åtgärder som krävdes för att hennes tvillingar skulle födas friska! Detta var hon oerhört tacksam över och arbetade nu själv som Home Based Caretaker för CCF för att utbilda andra om sjukdomen och därmed rädda liv. Hon berättade vidare att hon även har mottagit kaffeplantor och säljer nu kaffebönor på marknaden och kan överleva som ensamstående mamma och skicka sina barn till skolan. Kunskap och utbildning är nyckel till utveckling, vilket denna kvinna vittnar om.

Bbiinda Family Helper project

Nu är jag i Kampala. Uganda är lika grönt och vackert som på bilderna jag sett, dock är Kampala en annan historia, med bilar, trafikproblem och avgaser, men sen å andra sidan vilken huvudstad är inte det? Vägarna här ska även vara de sämsta i Afrika och jag kan inte annat än att hålla med, väggroparna är decimeter djupa. Jag har därfor ont i hela kroppen efter att ha hoppat upp och ned i mitt säte och mitt huvud har knockats av biltaket ett otal gånger. Min förare däremot tycker jag är jätterolig underhållning då jag slängs hit och dit. Kul att man kan roa någon ;)
Igår var jag och besökte Bbiinda Family Helper projektet som hjälper barn i Kampalas slumområden. Precis som slummen i Nairobi bjuder fattigdom i staden på andra typer av problem än på landsbygden. Brist på rent vatten, dåliga möjligheter att uppratthålla bra hygien och de sjukdomar som åtföljer, är några av de största problemen berättade personalen från CCF Uganda för mig då vi promenerade runt. Hiv/Aids är även ett stort problem i landet precis som i Kenya och efter några positiva år av en nedatgående trend är siffrorna på väg upp igen, dessvärre. Brist på rent vatten och hygien snabbar tyvärr även på sjukdomsförloppet. Ett sätt som CCF Uganda försöker förbättra förhållandena i slummen på har varit att bygga Early Childhood Center och ett av dessa fick jag besöka. Hit kan mammor ta sina yngsta barn några dagar i veckan. Barnen hade en fin lekplats, gungor, cyklar och massa andra leksaker att leka med under tiden. Centret fungerar lite som ett slags dagis. Barnen vägs och mäts även regelbundet så att personalen kan hålla koll på deras utveckling. Detta möjliggor för mammorna att komma iväg och jobba och hushållen kan därmed få två inkomster. Mammorna kan även få grundläggande utbildning på centret, såsom att räkna, läsa och skriva. Möjligheten att kunna räkna för dessa kvinnor är livsviktig då de oftast säljer varor i stan, och måste ge tillbaka rätt växel. Många har även genom denna utbildning möjligheten kunna gå vidare till högre skolinstanser, vilket var roligt att höra.
The Early Childhood Center fungerar aven som en mötesplats for unga mödrar och som en informationscentral. CCF Uganda utbildar unga mödrar i barnavård och ger information om hur Hiv/Aids inte behöver smitta vid födseln till det nyfödda barnet, även om mamman är smittad. Det finns sätt att undvika denna överföring, och barnet kan födas friskt, men det är det få som vet, tyvärr, vilket också siffrorna berättar. 21% av alla nya HIV-infektioner i Uganda sker mellan mamma och barn. Vad som gör detta än mer sorgligt är att dessa barn inte lever tills de blir mer än 2 år gamla om de inte får mediciner i tid, och eftersom många inte testar sig får de inte heller reda på barnets status. Om de får behandling kan de leva tills de blir 15-20 år. Dock finns det en tendens att inte skicka dessa barn till skolan eller satsa på dem, då de ända ska dö - "Varför slösa pengar på någon som inte har någon framtid". Argumentet är chockerande men inte desto mindre verkligt. CCF Uganda arbetar dels med att förhindra att mammor smittar sina barn, och dels med att försöka få människorna att första att dessa barn har rätt att få gå i skolan och leva ett normalt liv. CCFs arbete har aldrig varit sa viktigt som i just denna fråga.