På utbildning

Av Ulrika Wedin
Nu befinner jag mig i Butajare, en halvstor stad cirka 15 mil sydväst om Addis, som ligger vackert insprängd i landskapet, omringad av höga berg. Idag har jag fått vara med när Barnfondens samarbetsorganisation CCF Ethiopia ordnat utbildning i olika metoder för att göra familjerna i fadderprojekten mer involverade i planering, genomförande och uppföljning av de aktiviteter som ordnas. Deltagare var fadderprojektspersonal, familje- och ungdomsrepresentanter och personal från lokala myndigheter.

Assefa Balcha, som är CCFs regionala koordinator, pratade om hur byborna själva är experter på de frågor som berör dem och hur viktigt det är att lyssna till dem. CCFs roll är att ge familjerna stöd i processen att identifiera de viktigaste problemen, enas om lösningar och genomföra och följa upp insatser.

Eftersom barn och unga står i fokus för Barnfondens och CCFs arbete är det självklart att de också måste ha en aktiv roll och att de vuxna lyssnar på dem. Med på utbildningen fanns fyra representanter, två tjejer och två killar, från fadderprojektens ungdomsforum och det var härligt att se hur aktiva de var och hur de utan att tvekan berättade vad de tänker och tycker.

I ett fadderprojekt

Precis som avtalat blev jag hämtad av chauffören prick klockan sju. Det tog en stund att lotsa sig ut genom Addis hektiska morgontrafik. Längs de hårt trafikerade gatorna satt kvinnor och sålde grönsaker och längs vägen såg jag unga kvinnor på väg in mot staden med tunga knippen med ved på ryggen. De gick dubbelvikta och det var precis de lyckades hålla sig upprätta. De här flickorna får sällan möjlighet att gå i skolan och de sliter ut sina kroppar med det hårda arbetet.

På vägen ut ur staden hämtade vi upp Bejiga som varit min kontaktperson och hjälpt med planera besöket. Han berättade om strukturen vid projektet vi skulle besöka där familjerna själva väljer representanter till en styrelse som är med och planerar och följer upp alla insatser som görs.

Väl framme i Buee fick jag träffa tre personer från styrelsen som berättade om sitt arbete. Genom styrelsen har de ett stort inflytande och det gör att de och de andra familjerna som valt dem känner ett stort ägandeskap och ansvar för att driva utvecklingen framåt. Styrelsemedlemmarna arbetar helt oavlönat, men de ser att de genom sitt arbete bidrar till att deras barn får en bättre framtid.

I Buee har man också bildat ett barn- och ungdomsforum som ger barnen möjlighet att träffas och diskutera frågor som är viktiga för dem. Barnen är med och både planerar och följer upp de insatser som görs och de vuxna berättade att detta förändrat deras syn på barnen.

”Innan trodde vi att vi skulle bestämma allt och barnen bara skulle lyda. Men nu har vi sett att de verkligen har bra idéer och bidrar till arbetet vi gör”, berättar Bezu Regassa som är vice ordförande i styrelsen.

Jag får också möjlighet att träffa personalen vid projektet som intygar att både barnens medverkan och familjernas ökade engagemang i att driva projektet har inneburit en viktig förändring.

”Det här är det enda sättet att nå en långsiktig utveckling. Familjerna måste känna att de är delaktiga och själva äger projektet”, berättar projektkoordinatorn.

Under dagen har jag också fått hälsa på hemma hos några familjer som har faddrar genom projektet. Tigist Mbrate berättade om mjölkkon som hennes familj fått genom projektet och kursen i effektiva jordbruksmetoder hon har gått. Tack vare det har hon nu möjlighet att ge sina barn bra mat, men hon är ändå orolig för att hon inte kommer att kunna få ett bra pris för det som ska säljas på marknaden efter som priserna gått ner på senast tiden. Tigist är också kassör i den lokala långruppen som hon bildat tillsammans med andra kvinnor. De sparar en liten summa varje månad och kan sedan få lån som de använder för att öka familjens inkomst.

Dagen har varit full av intressanta möten med engagerade familjer, styrelsemedlemmar och personal, och glada barn som ropade ”Ferenji, ferenji” (ungefär viting, viting) och som alla ville ta i hand och vara med på foto.

Första mötet med Etiopien

Av Ulrika Wedin
Jag landade i Addis Abeba sent måndag kväll och blev mycket glad över att upptäcka att jag trots att klocka hunnit bli över tolv kunde få tag på injera med watt (en lokal rätt bestånde av ett pannkaksliknande surdegsbröd och grönsakssås).

Efter några timmars sömn blev jag hämtad vid hotellet av CCF Ethiopias landschef Hubert Charles som direkt började berätta om arbetet i Etiopien. Precis som i de andra länderna där Barnfonden stödjer fadderprojekt är fokusområden utbildning, hälsa och försörjning. I dagsläget stödjer CCF nästan 40 000 barn och deras familjer och indirekt nås ännu fler av insatserna.

Väl framme vid landskontoret fick jag tillfälle att träffa programpersonalen, som är experter inom områden som utbildning, ECCD (Early Childhood Care and Development – som fokuserar på barns utveckling och välmående från att de ligger i mammans mage fram tills de börjar skolan), barns säkerhet, försörjning med särskilt fokus på hållbar matproduktion och utveckling av småskaligt företagande. Deras roll är att hjälpa personalen och familjerna vid fadderprojekten att arbeta med insatser inom dessa områden. Det var tydligt att de är mycket engagerade i sitt arbete och inspirerande att höra dem berätta.

Det var särskilt intressant att höra om allt som de uppnått. Till exempel har 78 % av barnen i områden där CCF arbetar tillgång till ECCD-program mot 3% i hela landet. I de flesta områden i Etiopien går fler pojkar än flickor i skolan, men genom att arbeta aktivt för att öka antalet flickor i skolan har man nu uppnått en nästan helt jämn fördelning vid fadderprojekten. Man har också lyckats bra med att göra barn och unga mer involverade genom att arbeta med barn- och ungdomsforum där de själva kan ta upp frågor som är viktiga för dem och prata om hur de tror att en förändring kan nås.

I morgon beger jag mig till fadderprojektet Buee som ligger i Sodo wereda cirka tio mil sydväst om Addis. Där kommer jag att få se mer av det praktiska arbetet, besöka förskolor och skolor, möta personal, föräldrar och barn. Ska bli spännande att höra vad de har att berätta!

Teater och farväl!

Av Cecilia Schubert
Under ett av mina projektbesök i Uganda fick jag tillfället att se en av volontärgrupperna inom CCF uppträda. Det var en grupp ungdomar som genom teater tog upp några av de vanligaste problemen som unga möter i landet. Framförallt förekommer “sugardaddy-fenomenet" nästan överrallt. En sugerdaddy är en man som utnyttjar unga, fattiga flickor som i utbyte får pengar eller saker. Men om flickorna blir gravida, smittas med någon sjukdom eller får andra bekymmer så sticker männen illa kvickt, oftast till sina fruar. Även sugarmammies finns, och innefattar då gamla kvinnor som utnyttjar unga pojkar. Teaterpjäsen visade hur en rik affärsinnehavare utnyttjade sina anställda, en efter en, och när flickorna blev gravida, eller utkastade från hemmet för att hon haft en romans med en man, avskedade han dem utan att ta sitt ansvar. Killen som spelade affärsinnehavaren var otroligt övertygande och riktigt lysande och han fick hela publiken att skratta, även om det var allvarliga ämnen de tog upp. Gruppen åker runt och har förestallningar på skolor och för andra ungdomar. CCF menar att unga tar in budskap riktade till dem lättare om det kommer från någon i deras egen ålder, vilket jag helt håller med om. Man kan lättare relatera då och det känns inte som att vuxna håller fram pekpinnen mot en. Det är inte bara CCF som arbetar mot detta “fenomen”. Runt om i landet ser man flera olika billboards, informationstavlor, med detta budskap – att stoppa sugardaddies (och sugarmammies likaså!). En vanligt förekommande billboard har meddelandet - precis under bilden av en gammal man - som lyder: Skulle du vilja att denna man var med din dotter? Nej? Varför är du då med hans? Slutsatsen är att rika män och kvinnor utnyttjar unga, naiva och fattiga ungdomar, det är inte förhållanden på lika villkor. CCF, tillsammans med resten av landet, försöker få fram budskapet att utbildning är viktigast, pengar och ägodelar har ingen betydelse om det kommer med förbehåll!

Nu måste jag tacka för mig. Det har varit en fantastisk resa, och CCF har bjudit på många nya och intressanta upplevelser som jag kommer att bära med mig. Att resa är den bästa utbildningen och jag uppmanar verkligen alla som har möjlighet att åtminstone en gång åka till ett fattigare land, kanske för att hälsa på sitt fadderbarn! För att få en bättre förståelse för de fattigas situation och problemen som finns dessa länder men samtidigt få uppleva något helt fantastiskt. Tack till Barnfonden som jag nu ska återvända till, och framförallt CCF Kenya och Uganda som varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Det är aldrig roligt att avsluta en resa men nu är det faktiskt dax. Men jag har redan planerat min nästa resa så det är helt okej ;)

Ut på äventyr i Ugandas landsbygd

Av Cecilia Schubert
Mitt andra projektbesök i Uganda var, som rubriken skvallrar om, ute på landsbygden, det tog ungefär 2 timmar från Kampala till Kinabwe Project. Bananplantagerna sträckte sig milslånga på väg ut till projektet. Bananer är utan tvekan en av Ugandas huvudsakliga exportprodukt och matoke – en potatismosliknande maträtt gjord på matbananer - äts nästan varje dag. Jag kan inte annat säga att det är något visst att äta frukt som inte skördats innan de är mogna, för att de ska hinna fraktas till oss i norr. Frukten här i Afrika, däribland bananerna, är bland det godaste jag ätit, det smakar fantastiskt! Kommer att bli svårt att åter vänja mina smaklökar till frukten hemma. Dock är det ett problem att mängden bananer som produceras är enorm, och priserna hålls därför nere. Det blir till och med så att av de bananer som skördas ruttnar bort då efterfrågan inte möter utbudet, så diversifiering i produktionen hade inte varit helt fel (nationalekonomen i mig har talat ;)

Oftast kan människor överleva på sin bananproduktion, dock räcker inte pengarna mycket längre än till det allra mest nödvändiga såsom mat och skolavgifter. Ett sätt som CCF Uganda har arbetat på landsbygden för att hjälpa familjer att försörja sig själva, är genom fördelning av grisar, kor, kaffeplantor, och hönor, alltså genom andra produkter än bananer. Dessa är köpta genom gåvokatalogen, eller kärlekskatalogen som den kallas här, som Barnfonden Sverige arbetar aktivt med. Djuruppfödningen eller odlingen kan kombineras med bananodling och möjliggör för en tryggare vardag - att mat kommer att finnas på bordet för familjen.

Under mitt besök fick jag möta flera olika familjer som mottagit gåvor genom gåvokatalogen. Jag mötte bland annat herr Kalungi Lusitiko, vars dotter Naggayi Eva är inskriven i CCF. Hon har haft en fadder i 5 år och är nu 15 år. Hon har 6 syskon, men hennes far, som är ensamstående, tar även hand om 4 andra barn som blivit föräldralösa. De fick 2 kor av projektet och några kaffeplantor. Genom att sälja kalvarna som korna fött och även sälja mjölk samt kaffe har de kunnat bygga ut huset och skicka alla barnen till skolan. Eva fick även en extra gåva av sin fadder som familjen köpte två grisar för, grisarnas kultingar har de sålt och fått en inkomst genom. Hushåll med föräldralösa barn är vanligt i Uganda på grundav hiv/Aids, men nu har iallafall dessa barn en framtid genom att de får gå till skolan. Herr Lusitiko arbetar även volontärt inom Kinabwe projektet för CCF och bidrar på sådant sätt till organisationen med vad han kan. Bland annat utbildar han människorna i samhället om hiv/aids.

Jag fick även träffa Emmanuel som är inskriven som fadderbarn. Hans mamma är ensamstående med 5 pojkar, men tack vare CCF har hon fått två kor, en gris och lite kaffeplantor som tillsammans möjliggör för pojkarna att gå i skolan och underlättar för mamman. Då dessa gåvor delas ut får även familjerna utbildning i hur man föder upp djur, så att familjerna är väl förberedda på gåvan då den väl kommer.

Något som också gladde mig något enormt var att efter välkomstceremonin, som bestod av traditionella ugandiska sånger, ställde sig en kvinna upp och berättade att då hennes man dog efter en tids sjukdom misstänkte hon att även hon troligen var smittad av denna mystiska sjukdom, som nästan alltid visar sig vara hiv/aids. Detta hände då hon precis blivit gravid dessutom. Men genom utbildning av CCF om hur sjukdomen smittar kunde hon vidta de åtgärder som krävdes för att hennes tvillingar skulle födas friska! Detta var hon oerhört tacksam över och arbetade nu själv som Home Based Caretaker för CCF för att utbilda andra om sjukdomen och därmed rädda liv. Hon berättade vidare att hon även har mottagit kaffeplantor och säljer nu kaffebönor på marknaden och kan överleva som ensamstående mamma och skicka sina barn till skolan. Kunskap och utbildning är nyckel till utveckling, vilket denna kvinna vittnar om.

Bbiinda Family Helper project

Nu är jag i Kampala. Uganda är lika grönt och vackert som på bilderna jag sett, dock är Kampala en annan historia, med bilar, trafikproblem och avgaser, men sen å andra sidan vilken huvudstad är inte det? Vägarna här ska även vara de sämsta i Afrika och jag kan inte annat än att hålla med, väggroparna är decimeter djupa. Jag har därfor ont i hela kroppen efter att ha hoppat upp och ned i mitt säte och mitt huvud har knockats av biltaket ett otal gånger. Min förare däremot tycker jag är jätterolig underhållning då jag slängs hit och dit. Kul att man kan roa någon ;)
Igår var jag och besökte Bbiinda Family Helper projektet som hjälper barn i Kampalas slumområden. Precis som slummen i Nairobi bjuder fattigdom i staden på andra typer av problem än på landsbygden. Brist på rent vatten, dåliga möjligheter att uppratthålla bra hygien och de sjukdomar som åtföljer, är några av de största problemen berättade personalen från CCF Uganda för mig då vi promenerade runt. Hiv/Aids är även ett stort problem i landet precis som i Kenya och efter några positiva år av en nedatgående trend är siffrorna på väg upp igen, dessvärre. Brist på rent vatten och hygien snabbar tyvärr även på sjukdomsförloppet. Ett sätt som CCF Uganda försöker förbättra förhållandena i slummen på har varit att bygga Early Childhood Center och ett av dessa fick jag besöka. Hit kan mammor ta sina yngsta barn några dagar i veckan. Barnen hade en fin lekplats, gungor, cyklar och massa andra leksaker att leka med under tiden. Centret fungerar lite som ett slags dagis. Barnen vägs och mäts även regelbundet så att personalen kan hålla koll på deras utveckling. Detta möjliggor för mammorna att komma iväg och jobba och hushållen kan därmed få två inkomster. Mammorna kan även få grundläggande utbildning på centret, såsom att räkna, läsa och skriva. Möjligheten att kunna räkna för dessa kvinnor är livsviktig då de oftast säljer varor i stan, och måste ge tillbaka rätt växel. Många har även genom denna utbildning möjligheten kunna gå vidare till högre skolinstanser, vilket var roligt att höra.
The Early Childhood Center fungerar aven som en mötesplats for unga mödrar och som en informationscentral. CCF Uganda utbildar unga mödrar i barnavård och ger information om hur Hiv/Aids inte behöver smitta vid födseln till det nyfödda barnet, även om mamman är smittad. Det finns sätt att undvika denna överföring, och barnet kan födas friskt, men det är det få som vet, tyvärr, vilket också siffrorna berättar. 21% av alla nya HIV-infektioner i Uganda sker mellan mamma och barn. Vad som gör detta än mer sorgligt är att dessa barn inte lever tills de blir mer än 2 år gamla om de inte får mediciner i tid, och eftersom många inte testar sig får de inte heller reda på barnets status. Om de får behandling kan de leva tills de blir 15-20 år. Dock finns det en tendens att inte skicka dessa barn till skolan eller satsa på dem, då de ända ska dö - "Varför slösa pengar på någon som inte har någon framtid". Argumentet är chockerande men inte desto mindre verkligt. CCF Uganda arbetar dels med att förhindra att mammor smittar sina barn, och dels med att försöka få människorna att första att dessa barn har rätt att få gå i skolan och leva ett normalt liv. CCFs arbete har aldrig varit sa viktigt som i just denna fråga.

Uganda - here I come!

Kenya visade sig vara ett fantastiskt land som bjod pa bada mansklig varme och hopp. Jag har aldrig varit i ett sant fantastiskt valkomnande och oppet land forut, vart jag an kom blev bemott med leenden och fina ord. Det varmde. CCF Kenya ska ha ett stort tack som gjorde min Kenya-resa sa perfekt som den blev! Nu bar det som sagt av till Uganda och projektbesok aven dar. Josephine fran CCF Uganda har aven mailat mig mitt schema och det ser fullspackat ut med en massa intressanta aktiviteter och besok. Uganda ska aven vara ett valdigt gront och vackert land sa jag ser verkligen fram emot min resa dit! Inlagg kommer sa fort jag nar Kampala (Ugandas huvudstad) :)