Mina barn är mitt liv

Av Cecilia Schön
-När alla barnen ätit och är mätta och belåtna, då är jag också nöjd, säger Alou Bagayogo. Han sitter på verandan denna heta eftermiddag med alla barn och barnbarn runtomkring sig.

Familjen har just ätit lunch – majsgröt med grönsakssås – och nu håller sig alla i skuggan. Barnen spelar spel, leker lekar eller ligger bara och vilar. De lite större flickorna är redan i gång att förbereda dagens kvällsmat. Med stora, tunga träpålar stöts de torkade majskornen till mjöl. Ett tungt och mödosamt arbete som upptar en stor del av det dagliga arbetet för kvinnorna på landsbygden på Mali.

Idag arbetar kvinnorna tillsammans med att göra smör av en slags nötter. Nötterna torkas först och mals sedan. Sedan tillsätts lite hett vatten och kvinnorna börjar bearbeta smeten. De står med böjda ryggar över stora plastkärl och ”vispar” smeten med händerna. Det tar tre till fyra timmar innan smeten fått den smörliknande konsistens som man vill ha. Smöret används sedan både till matlagning, till att tillverka tvål och som kräm för huden.

Alou Bagayogo är 71 år och ”chief” för hela sin stora familj, som bor i en liten by på landet ca 10 mil söder om huvudstaden Bamako. Här talar man om ”extended families” det vill säga familjer som i själva verket består av flera mamma-pappa-barn-familjer, men där alla är släkt med varandra och där alla lever tillsammans. Det dagliga arbetet – arbetet på fältet, matlagningen delas inom familjen, liksom ansvaret för barnen. Det är lätt att förstå fördelarna med detta sätt att leva – det tunga vardagsarbetet gör man tillsammans och den stora familjen ger också en trygghet. Och vilken gemenskap! Tidigt på morgonen ser vi alla barnen från familjen äta frukost tillsammans från samma gryta, kvinnorna äter tillsammans med de allra minsta barnen och männen någon annanstans. I stora grupper går barnen till skolan under stort fniss och ståhej. Här finns alltid en lekkompis inom räckhåll!

Men visst funderar jag också över denna storfamiljs baksidor. Familjestrukturen är starkt hierarkisk med chiefen i toppen, kvinnans roll är svag och barnen är de som kommer längst ner på skalan. Men för Alou Bagayogo är det en självklarhet att alla barnen i familjen ska gå i skolan. Själv har han aldrig gått i skolan och inte heller någon av hans fruar, men han förstår ändå värdet av att barnen lär sig att läsa och skriva.

När vi lämnat familjen tänker jag mycket på hur Barnfonden och vår samarbetspartner BØRNEfonden ska förhålla oss till detta sätt att leva. Ska vi försöka förändra det? Ska vi försöka påverka detta traditionella sätt att leva? Ska vi arbeta för att kvinnorna och barnen ska få större inflytande? Efter en stunds funderande hittar jag det för mig självklara svaret. Barnfonden ska i sitt arbete respektera lokalsamhällets kultur och värderingar. Det är en av våra grundläggande värderingar. Vilket innebär att vi inte kan klampa in och berätta för familjerna här hur vi tycker att de ska leva.

Däremot kan vi genom våra fadderprojekt hjälpa familjerna så att deras barn får en möjlighet att gå i skolan. Det gör vi bland annat genom att bygga skolor och betala skolmaterial. Vi kan också stötta kvinnorna i byarna på flera olika sätt. I det område vi besökt idag har till exempel flera kvinnogrupper fått stöd för att de ska få möjlighet att tjäna egna pengar. En grupp har startat en kvarn. Dit går kvinnorna för att mala sin majs eller sina nötter. På så sätt besparas kvinnorna många timmars hårt arbete. Och kvinnorna som driver kvarnen får egen inkomst.


Innan jag lämnar Alou Bagayogo frågar jag honom om han tycker mycket om barn.
-Jag tycker för mycket om mina barn, svarar han. Mina barn är mitt liv.