Så väljs fadderprojekt och fadderbarn ut i Indien

Av: Ulrika Wedin

Nu har jag varit tillbaka på kontoret några dagar och tagit mig igenom mitt välfyllda anteckningsblock. Som jag skrev i ett tidigare inlägg fick jag under mitt Indienbesök bland annat möjlighet att diskutera olika frågor som rör fadderskapet.

En fråga som många faddrar ställer är hur vi väljer ut de områden vi arbetar i och hur fadderbarnen väljs ut. Vår samarbetsorganisation ChildFund India har som mål att nå de fattigaste byarna och använder sig därför av ett formulär med olika kriterier för att välja vilka dessa är. Sedan tittar de på vilka andra organisationer som finns i ett område eller planerar att börja arbeta där och diskuterar om ett samarbete är bra eller om det är bättre att bara en av organisationerna startar verksamhet.

Eftersom samarbete med lokala myndigheter också är en viktig del för att nå en långsiktigt hållbar utveckling bjuds representanter för dessa in till inledande möten. Liksom olika lokala ledare och byrepresentanter. Innan ett projekt startas undersöks noga förutsättningarna för att göra ett bra arbete och viljan bland de boende att delta i projektets arbete och själva driva utvecklingen framåt.

Alla familjer som bor i området får på olika sätt del av stödet. Till exempel genom förbättringar som görs i skolorna eller genom informationskampanjer om olika sjukdomar. Det extra stödet som fadderbarnets familj får består dels av en närmre kontakt med projektets personal och dels av möjligheten att få extra gåvor och att brevväxla.

När fadderbarnen ska väljas ut finns ännu ett formulär med olika kriterier. Familjerna har vanligtvis en årsinkomst på under 12,000 Rupies (cirka 1,600 kronor) och kvinnor som är änkor ges prioritet. Endast ett barn i varje familj har en fadder och vilket barn det blir beror främst på barnens ålder. Dessutom är cirka hälften av fadderbarnen flickor och hälften pojkar.

Innan ett barn får en fadder informeras familjen noga om vad det innebär och föräldrarna skriver under ett samtycke om att de vill medverka i projektets olika aktiviteter.

Det är fantastiskt att se den skillnad som fadderprojekten gör!

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat personalen på programkontoret i New Delhi. Här sitter de specialister inom hälsa, utbildning och inkomst, som stöttar personalen vid de regionala kontoren och vid fadderprojektskontoren i att ta fram bra projektplaner, driva arbetet framåt och utvärdera verksamheten. De arbetar också med kontakter och samarbeten med andra organisationer och olika myndigheter och med att lyfta frågor som rör barns rättigheter. De är totalt sju personer som arbetar från ett litet kontor på tredje våningen i ett hyreshus.

Personalen berättade om några av de projekt de arbetar med. Ett lite annorlunda projekt var att en grupp ungdomar har fått lära sig att använda kamera och dokumentera sin vardag och frågor som är viktiga för dem. 17-årig Chandra hade, tillsammans med nio jämnåriga tjejer, gjort en mycket gripande fotodokumentär som bygger på en dikt hon skrivit som heter Because I am a Girl. Filmen handlar om abort av flickfoster och diskriminering av flickor. Jag hoppas vi kan visa den på vår hemsida eller facebook när jag är tillbaka i Sverige.

Det intensiva Indienbesöket börjar gå mot sitt slut och med mig tillbaka till Sverige tar jag nya lärdomar och erfarenheter, starka möten och berättelser från de barn, unga och vuxna som är anledningen till att Barnfonden finns.

Jag läser mängder med rapporter från de olika projekt vi stödjer, men det är först när jag är på plats och pratar med människor som det verkligen fullt ut går att förstå alla de utmaningar som fadderbarnen, deras familjer och projektpersonalen dagligen ställs inför. Och att verkligen se vilken skillnad fadderprojekten gör är fantastiskt. Jag känner mig både stolt och glad över att få möjlighet att vara en del av detta och det kan du som är fadder också göra!

Möte med engagerade volontärer

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat volontärer som arbetar med det särskilda utbildningsprojekt i Rajasthan som Barnfonden stöttar. De fadderbidrag som Barnfondens faddrar skickar till fadderprojektet Alert används redan till många förbättringar i skolan, till exempel till att utbilda lärarna och se till att barnen har tillgång till bra utbildningsmaterial. Men behoven är stora i byarna som ligger i avlägsna och bergiga landsbygdsområden och där familjerna lever under mycket fattiga förhållanden.

Ett problem är att föräldrarna, som ofta själva inte har gått i skolan, tycker att barnens arbetskraft behövs hemma och risken är då stor att barnen hoppar av skolan eller bara kommer dit oregelbundet. Därför arbetar sex volontärer under 2011 med att aktivt söka upp familjer där barnen inte går i skolan regelbundet.

”Vi besöker familjerna och pratar om hur viktigt det är att låta barnen gå i skolan, både pojkar och flickor, för att de ska få ett bättre liv. Vi pratar också om varför det inte är bra med tidiga äktenskap och barnarbete. Dessutom uppmuntrar vi föräldrarna att stötta barnen och att skapa en plats i hemmet där barnen kan sitta i lugn och ro och göra sina läxor”, berättar Lallu Ram, som är volontär i byn Nal.

I utbildningsprojektet ingår även flera andra delar som vi berättar mer om på Barnfondens hemsida.

På eftermiddagen hölls ett möte med personal från ChildFund India och personalen vid fadderprojektet Alert där vi diskuterade våra upplevelser och erfarenheter från de senaste tre dagarna. Vi pratade både om allt det positiva vi fått se och om vilka möjligheter som finns för att stärka arbetet i byarna ytterligare.

Efter tre intensiva dagar hos Alert var det sedan dags att ta flyget till New Delhi där jag nu befinner mig. ChildFund Indias landskontor ligger i Bangalore, men i New Delhi finns deras programkontor och det är personalen som arbetar där som jag ska träffa i morgon för att få veta mer om arbetet i Indien. Efter att ha koncentrerat mig på ett enda fadderprojekt ska det blir spännande att också höra mer om verksamheten i Indien i övrigt.

Vad är viktigast för barnen i Rajasthan?

Ännu en lång och fullmatad dag i byarna runt fadderprojektet Alert. Har nästan svårt att komma ihåg allt som hänt, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi varit igång i 14 timmar. Som tur är har jag antecknat massor och tagit en hel del foto (när jag kommer hem och har bättre internetuppkoppling kommer jag lägga upp fler bilder på Barnfondens hemsida).

Jag är glad att vi utnyttjar tiden jag har i Indien maximalt, men lite tufft är det eftersom det dessutom är väldigt varmt. När vi kom tillbaka till Udaipur vid elvatiden i kväll visade termometern på 33,5 grader och under dagen har det nog varit strax över 40 grader.

Det känns fantastiskt att få möta alla människor som lämnar sina vardagsbestyr och kommer för att träffa oss. I dag har jag bland annat intervjuat byvolontärer, tuberkulospatienter och en familj som med stöd av projektet har startat en apelsinodling. Jag har också pratat med projektpersonalen om brevväxling, årsrapporter och gåvor till barnen.

Jag fick även möjlighet att träffa 30 barn och unga i byn Dadiya, som deltagit i en undersökningen och fått ge sin syn på vilka förändringar som behövs för att de och deras familjer ska få det bättre. 17-åriga Deepika och Mamta berättade om problem med barnarbete, tidiga äktenskap och alkoholism. 10-åriga Bheru berättade att han inte tycker om när läraren inte kommer till skolan eller inte lär ut saker på ett bra sätt. Och att han ogillar också när barnen slåss med varandra. Det barnen sagt i undersökningen kommer att användas i planeringen av arbetet under de kommande två åren.

På kvällen åkte vi till byn Majawat där vi bjöds på traditionell mat och sedan fick se uppträde med en grupp kulturarbetare som genom projektet utbildats i hur de kan använda teater, sång och dans för att sprida kunskap till byborna. Uppträdena handlade bland annat om att alla barn, både flickor och pojkar har rätt att gå i skolan, om att kvinnor ska komma till sjukhuset för att föda barn och om hur tuberkulos botas. Det var härligt att se vilken uppslutning det var och hur engagerad publiken, och framför allt barnen, var.

I ett fadderprojekt i Rajasthan

Av:Ulrika Wedin

Idag har jag äntligen fått se fadderprojektet Alert i Rajatshan! Resan till fadderprojektet tog en knapp timme genom det bergiga och torra, men mycket vackra landskapet. Först fick jag besöka projektkontoret där personalen berättade om arbetet som görs i byarna och om vad som hänt sedan fadderprojektet startade 2005. Bland annat har barnadödligheten minskat från 4,8 % till 2,6 % och antalet avhopp från skolan minskat från 30 % till mellan 3-5 %, vilket till stor del beror på att antalet elever per lärare minskat från 80 till 40 barn!

Efter lunch besökte vi byn Nal och ett av de lokala resurscenter som ingår i det utbildningsprojekt som Barnfonden stödjer. Resurscentret både fungerar som en plats dit barnen kan komma för att få läxhjälp, läsa böcker och leka, och dit de vuxna kan komma för att läsa tidningar och ta del av information om fadderprojektets arbete.

Ett tjugotal barn mellan 7 och 15 år hade kommit till resurscentret för att träffa mig och de berättade om sina liv, skolan och framtidsdrömmar. Starkast intryck gjorde 14-årige Ganesh, som varje morgon ger sig av hemifrån klockan halv sex för att gå sju kilometer i det bergiga landskapet för att hinna i tid till skolan. På sommarloven arbetar han i en gruva för att tjäna pengar till familjen, men helst skulle han spendera sommarlovet med att läsa de böcker som finns i resurscentrets lilla bibliotek. Han drömmer om att en dag bli lärare.

Trots att situationen för familjerna har förbättrats så är fattigdomen fortfarande utbredd. Många män måste söka sig till Udaipur för att hitta arbete och i familjerna blir det då de äldre syskonen som får se efter sina småsyskon när mammorna i sin tur måste arbeta på fältet. Bebisar kan lämnas med sina 4-5-åringa syskon som naturligtvis inte kan ge dem den tillsyn de behöver. Projektpersonalen menar att det både behövs resurser, kunskap och attitydförändringar, och fadderprojektet arbetar med alla delarna för att nå en förändring.

Uppdatering på min sömnsituation är att jag i natt sov i tolv timmar efter resan när jag knappt fick nån sömn på över ett och ett halvt dygn. Och det var nog tur för även idag har varit en lång och innehållsrik dag. Nu är klockan halv 11 och jag kom nyss tillbaka till hotellet.

I Udaipur

Av: Ulrika Wedin

Sängen känns väldigt lockande just nu, men jag ska försöka skriva några rader först. Efter nästan 20 timmars resa med stopp i München och Delhi mötte personal från ChildFund India upp vid flygplatsen i Udaipur.

Jag fick en dryg timme på hotellet för att duscha och äta innan det var dags att besöka det regionala kontoret i Udaipur där nio personer arbetar för att på olika sätt stötta de sju fadderprojekt som finns i Rajasthan och som totalt ger stöd till 7300 fadderbarn och deras familjer och byar.

Efter en så lång resa med minimalt med sömn var en två timmar lång genomgång av verksamheten i Rajasthan kanske inte högst upp på min önskelista. Men personalen var så entusiastisk och engagerad att jag faktiskt glömde bort min trötthet för en stund. Det märks att de verkligen brinner för det de arbetar med och de svarade kunnigt och insatt på alla frågor jag ställde.

I morgon åker vi direkt ut till fadderprojektet Alert, knappt en timmes bilresa från Udaipur, för att jag ska få se hur allt de berättat om idag fungerar i praktiken. Jag kommer förhoppningsvis också få tid att prata med chefen för fadderprojektet om de frågor Barnfondens fadderservicechef Karin Bergqvist skickat med mig. Skriver snart mer om det jag får veta här på bloggen!

Snart på väg mot Indien och Rajasthan

Av: Ulrika Wedin, programchef på Barnfonden.

På söndag åker jag till Udaipur i delstaten Rajasthan i norra Indien för att bland annat besöka fadderprojektet Alert. Nästan 1100 av Barnfondens faddrar stödjer barn och familjer just i det här fadderprojektet.

I området har det precis gjorts en stor undersökning där framför allt barn och unga, men också föräldrar och andra boende i området, har fått berätta om sin livssituation och vilka förändringar de tror är nödvändiga för att barn och unga ska få det bättre. Också lokala myndigheter och olika aktörer som arbetar med fattigdomsbekämpning har gett sin syn.

Med stöd av den här undersökningen kommer projektpersonalen att ta fram planer för arbetet de kommande två åren. Undersökningen har precis avslutats och en av anledningarna till att jag åker till Indien är att vara med och diskutera resultatet av undersökningen och hur vi från Barnfondens sida kan vara med och stötta arbetet på bästa sätt.

Förutom allt det arbete som görs med fadderbidragen stödjer Barnfonden också ett särskilt projekt för att bekämpa tuberkulos och ett projekt för att öka antalet barn som börjar i skolan och minska antalet avhopp. Dessa ska jag besöka och jag kommer såklart även att träffa barn och familjer.

Jag har inte varit i Indien sedan 1997 då en tre veckor lång resa från Calcutta till Delhi blev mitt första omtumlande möte med ett land utanför Europa. Så det ska verkligen bli spännande att komma tillbaka!

Ställ jättegärna frågor genom kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att besvara dem. Jag kommer tyvärr inte kunna svara på frågor om enskilda fadderbarn, men kanske undrar du något om fadderprojektet eller bara allmänt om situationen i Rajasthan.

Mitt nästa inlägg kommer förhoppningsvis på måndag när jag är på plats i Udaipur!

Hemma igen!

Av: Ulrika Wedin

Nu är jag tillbaka på kontoret i Malmö. Det har varit en spännande och intressant resa med många nya lärdomar och erfarenheter.

Under min sista dag i Mali (i fredags) fick jag möjlighet att prata med Aminata Samaké som är chef för fadderserviceavdelningen vid landskontoret i Bamako. Hon berättar att skolgång för barnen är en av fadderprojektens största utmaningar.

”Dels är det svårt att få kvalificerade lärare till landsbygden och dels är det svårt att få föräldrarna att stötta barnen tillräckligt. De är själva analfabeter och ser inte alltid värdet i utbildning”, säger Aminata.

Det leder till att många barn inte klarar de nationella proven, som avgör om de får gå vidare till nästa klass, och därför tvingas gå om samma årskurs.

”Du kan tänka dig så ledsamt det känns för barnet. Och många faddrar hör också av sig och undrar. Skolan är det allra viktigaste och därför måste vi arbeta ännu mer för att få lärare till landsbygden och för att få föräldrarna att stötta och hjälpa barnen.”, säger Aminata.

Brist på kvalificerade lärare är ett utbrett problem på den afrikanska landsbygden och förändring tar tid. Antalet barn som går i skolan ökar allt mer och det är glädjande. Men det är också viktigt att se till kvaliteten på undervisningen. Därför brukar vi prata om att skapa barnvänliga skolor. Det handlar om allt från en hälsosam och stimulerande inlärningsmiljö till att utbilda lärarna i metoder som låter barnen själva vara delaktiga i undervisningen.

Men nu är det dags att sätta sig vid skrivbordet och jobba vidare med allt material som samlats in. När rapporten från utvärderingen av malariaprojektet är klar kommer vi att skriva mer om det så håll utkik på Barnfondens facebooksida för att se när rapporten är klar!

Skratt och allvar i Keleya

Av: Ulrika Wedin

Idag är min sista dag i Mali. Jag vaknar tidigt och åker från Selingué till fadderprojektet 707 i Keleya. Det blir en timmes bilresa i det vackra morgonljuset.

I Keleya får jag besöka fadderbarnen Madioba och Moussoni och deras familjer. Först är de lite blyga, men när vi pratat en stund slappnar de av och 13-åriga Moussoni avslöjar att hennes mål är att bli Malis hälsominister. Då ska hon göra sjukvård gratis för alla och dessutom tänker hon åka till Danmark och hälsa på sin fadder.

Madioba, som är 8 år, vill bli läkare så hon kan ta hand om sig själv och sin familj om de blir sjuka. Båda flickorna ser mycket allvarliga ut när de berättar att de måste studera hårt för att nå sina drömmar.

Jag besöker även två kvinnoorganisationer. En som arbetar med tvåltillverkning och en som precis har startat en kvarn och nu får utbildning i hur de ska sköta bokföring och drift. Båda kvinnogrupperna möter mig med sång och dans och det blir mycket skratt när jag följer deras uppmaning och ger mig in i dansen.

Innan mitt flygplan lyfter kl 23.30 ska jag även hinna med några möten på landskontoret i Bamako. Kanske hinner jag även köpa några cd-skivor. Mali är världskänt för alla sina fantastiska musiker.

Nyttan av utvärderingar

Av: Ulrika Wedin

Jag ringer hem för att prata med familjen. Min äldsta dotter, som snart ska fylla 8 år, frågar vad jag egentligen gör i Afrika eftersom jag är borta så väldigt länge. Jag berättar att jag pratar med folk, gör intervjuer och besöker byar. ”Men gör du inget för att hjälpa dem så de får det bättre?!” frågar hon med bestört förvåning. "Jo, vi har ju redan gjort olika saker för att folk inte ska bli sjuka lika ofta och nu är jag här för att undersöka så att det vi har gjort verkligen har gjort nytta", försöker jag förklara. ”Jaha” säger hon fundersamt och tillägger ”Ja, för annars vet jag inte om man kan kalla det att arbeta.”

Och visst ligger det något i hennes fråga. Ska vi verkligen lägga energi, tid och pengar på att göra något som inte ser ut att göra någon nytta för människor?

Men så enkelt är det såklart inte. Vi måste ju ta reda på att vi verkligen gör rätt saker, att det vi gör har den effekt vi förväntar oss. För att vi ska kunna förbättra våra insatser så att de får ännu bättre effekt är utvärderingarna viktiga.

Starka möten med starka kvinnor

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat några av de kvinnor som deltagit i ett projekt för att stärka kvinnor som Barnfonden, med medel från Radiohjälpen, arbetat med under 2010. Projektet, som vi genomfört tillsammans med den lokala organisationen ASDAP, har kombinerat träning i ledarskap med familjeplanering och mikrokrediter.

Det kanske låter som ett spretigt projekt, men allt hänger ihop. För att kvinnor ska ha tid att ägna sig åt lokal politik behöver de få bättre möjlighet att tjäna pengar, annars måste de lägga all sin tid på att försörja familjen. Och att få färre barn, med större mellanrum mellan betyder både friskare kvinnor och barn, och mer tid att ägna åt politik. Dessutom innebär färre barn att familjen får en bättre ekonomisk situation. Att kvinnorna får en egen inkomst ger dem också större makt i familjen. Ökad inkomst gör också att kvinnorna har råd att prioritera att köpa preventivmedel. Och preventivmedel ger färre barn och… ja, det hänger som ni kan se ihop på många sätt.

Det blev starka möten. Jag träffade bland annat Mineta, som numera är ordförande i regionens association för risförsäljning och som tack vare ledarskapträningen inte längre har några problem att göra sin röst hörd bland alla männen. Om två veckor ska hon delta i ett stort möte om den framtida utvecklingen i regionen. ”Jag kanske inte kan skriva, men jag kan väldigt mycket annat” sa hon med stolthet i rösten.

Men den som gör starkast intryck på mig är Oumou. Trots att hon fick en liten bebis för bara två veckor sedan kommer hon och deltar i mötet. Under hela sin graviditet har hon varit engagerad i projektet. Trots att hon bara är 30 år har hon redan hunnit föda sex barn. Men två av dem överlevde inte utan dog sent i graviditeten. ”Tack vare mikrokrediten från projektet har jag haft råd att gå på regelbundna kontroller och ta medicin mot malaria under graviditeten och nu har jag fått ett friskt barn”, säger hon och ler kärleksfullt mot sin bebis. ”Dessutom vet jag nu hur jag ska skydda mig så att jag inte blir gravid igen”, tillägger hon.

Rundtur i Tagan

Av: Ulrika Wedin

De senaste dagarna har vi åkt kors och tvärs över Selingués hälsodistrikt. Vi har besökt sjukhuset ett par gånger och flera hälsocenter ute i byarna. Vi har träffat läkare, barnmorskor, apotekare, kvinnogrupper, medlemmar från projektkommittén och andra som varit involverade i malariaprojektet.

Två barnmorskor som vi intervjuade

Ibland känns det frustrerande. Vi kommer till en plats där vi avtalat möte, men ingen är där. Då är det bara att sätta sig och vänta. Efter en stund sprider sig ryktet om att vi är där och folk börjar komma.Det är inte så konstigt att det är så. De flesta som deltagit i projektet är fattiga småbönder eller fiskare som har fullt upp med sitt. Därför är det säkrast att vänta och se om vi verkligen kommer innan de släpper vardagsbestyren och kommer för att svara på våra frågor.

Idag åkte vi 4,5 mil till byn Tagan, som bara ligger 7 km från gränsen till Guinea. Där gjorde vi en gruppintervju och intervjuade två barnmorskor.

Byn Tagan

Eftersom det idag varit ovanligt svalt, kanske bara 36-37 grader, passade vi på att gå på en rundtur i byn också. Det märktes att vi var långt ut på landsbygden dit västerländska turister sällan kommer för barnen stirrade på mig med skräckblandad förtjusning.

Att bo i Selingué

Av: Ulrika Wedin

Även om Selingué är en stad med nästan 30,000 invånare känns det mer som att bo i en stor by. Bebyggelsen består av murade sandfärgade envåningshus och förutom den asfalterade huvudvägen är det bara grusvägar. Det finns gott om getter överallt och även en del kor och åsnor.

De tidigare gångerna jag varit i Mali har jag besökt fadderprojekt som legat närmare huvudstaden Bamako och därför bott på hotell där. Det är därför annorlunda och trevligt att bo i ett hus i Selingué med Maiga, Moussa och Keita.

Huset vi bor i

Varje dag bjuds jag på det traditionella maliska teet som är mycket start och beskt. Minst en gång om dagen passar jag även på att äta aloco, som är friterad matbanan, och en av mina favoriträtter. Ibland med gröna bönor till. På restaurangen tycker de jag är lite konstig som inte äter kött, utan brukar kombinera olika ”tillbehör” till en huvudrätt. I går kväll när jag beställde ris frågade servitören om jag kanske ville ha pommes frites till och tyckte det var mycket lustigt.

I startgroparna

Av: Ulrika Wedin

De flesta intervjuer i utvärderingen av malariaprojektet kommer att göras på det lokala språket bambara. Moussa kommer att översätta, men det är trots allt Maiga som är experten och håller i intervjuerna. Han har jobbat med utvärderingar för de flesta stora organisationerna i Mali och har stor erfarenhet. Jag kommer att lyssna och kanske lägga till någon fråga då och då. På kvällarna går vi igenom den information vi samlat in och jag kan komma med mina synpunkter.

Det är en bra att vara med vid utvärderingen av projektet för att få en förståelse för verkligheten som våra kollegor i Mali arbetar i. Hemifrån Sverige kan jag bli irriterad på att vissa saker jag efterfrågat inte finns med i en rapport eller inte gjorts så som vi bestämt. På plats inser jag att det gäller att vara flexibel och pragmatisk för att få arbetet att fungera.

Till exempel trodde vi att vi hade ett möte avtal med överläkaren i regionen redan igår. Då skulle vi diskutera upplägget på utvärderingen, vilka intervjuer som ska bokas och data som ska samlas in. Men det visade sig att läkaren varit på konferens i Bamako och eftersom hans familj bor där valde han att stanna kvar till lördag kväll.

Idag på morgonen åkte vi till sjukhuset för att träffa honom, men då sov han fortfarande. En stund kändes det oklart hur vi skulle gå vidare. Men plötsligt kom en man körande på motorcykel. Han visar sig vara ordförande i hälsokommittén i en av de byar vi arbetat i och dessutom medlem i malariaprojektets styrelse. Strax har vi ett möte inbokat i hans by Kangaré där vi ska få träffa personal från den lokala hälsokliniken, fler från projektets styrelse, barnmorskor och andra som varit involverade i projektet. Efter en stund får Moussa även tag på överläkaren och vi får en tid då vi ska träffa honom senare under dagen. Så med lite flexibilitet löste sig allt ändå!

Eget hus

Av: Ulrika Wedin

När vi kom till Selingué upptäckte vi att något gått fel med vår hotellbokning och det fanns inga rum lediga. På grund av att det just nu är tre konferenser i området var allt fullbokat. Men till slut fick vi tag på ett hus, med tre sovrum och ett stort vardagsrum där vi kan sitta på kvällarna och tillsammans gå igenom dagens arbete och förbereda morgondagen. Trots att vi har en egen vakt dygnet runt lyckades Maiga och Moussa förhandla så det blev billigare än att bo på hotell. I mitt rum finns både AC, fläkt OCH myggnät. Så jag är nöjd!

Det gäller alltid att hitta en balans mellan pris och säkerhet. Jag vill bo billigt, men samtidigt måste det både vara säkert och så pass god standard att man inte riskerar att bli sjuk eller ligger sömnlös. Det är viktigt att hålla sig frisk så att man orkar med det fullspäckade schemat på dagarna och får ut så mycket som möjligt av besöket. Jag brukar lyssna på den lokala personalen. Det är de som känner till situationen i området. Men om jag får två alternativ så väljer jag alltid det billigaste.

Detsamma gäller bilar. Vi åker i en jeep från landskontoret. När jag var yngre och reste runt på egen hand kunde jag tycka att det såg vräkigt ut med biståndsarbetarna som kom i sina fina bilar. Men idag vet jag att det är nödvändigt att ha en bil som det går att köra på dåliga vägar med och som inte går sönder hela tiden. Så är det egentligen med allt hos Barnfonden. Vi ska hålla kostnaderna nere, men inte till en gräns där det påverkar kvaliteten på arbetet!

Bamako-Selingué

Av: Ulrika Wedin

Resan från Bamako till Selingué tar drygt två timmar. Vägen är asfalterad och spikrak. Landskapet är flackt med röd jord, torrt gräs, låga buskage och spridda träd. Här och var betar kor och getter och bebyggelsen består av små sandfärgade murade hus, fyrkantiga med plåttak eller runda med halmtak.

Vi kör genom små myllrande samhällen. Alla med samma tydliga utbud av varor. Här säljer vi cykeldäck, här sängar, här jordbruksredskap och här plåtluckor till fönster. Längs med vägen sitter kvinnor och säljer frukt och grönsaker. Nästan alltid med ett litet barn i en sjal på ryggen.

Jag har alltid känt starkt för kvinnor och barn, men sedan jag själv fick barn har det blivit så mycket tydligare. Hur oerhört stor skillnad det är på mammors situation i Sverige och i Mali och vilken skillnad det är på mina barns förutsättningar och de som barn som föds i en by i Mali har. Men jag vet också att Barnfonden, genom våra faddrar stöd, är med och bidrar till en förändring.

I de områden där fadderprojekten arbetar får fler kvinnor tillgång till mödravård och assisterade förlossningar. Barnens hälsa följs upp och de får gå på förskola och i skola. Mer och mer arbetar projekten också för att höja barnens ställning i samhället och få vuxna att lyssna på barnen.

Möten på landskontoret i Bamako

Av: Ulrika Wedin

Sov tungt hela natten, och hade inte besök av några myggor. Jag har tidigare bott på tre olika hotell i Bamako och hotellfrukosten är alltid densamma: nescafé/citronte, söt yoghurt, vitt bröd, croissant och kokt ägg eller omelett. Jag försökte äta så mycket som möjligt eftersom jag vet att det ibland kan dröja till klockan två-tre innan det blir lunch. Eftersom schemat är intensivt har jag alltid med mig en påse med nötter och torkad fukt som reservenergi.

Kom till landskontoret vid åttatiden och sedan var dagen fylld av möten och diskussioner. Det var så roligt att träffa alla på kontoret igen. Jag var inte tillbaka på hotellet förrän klockan var nästan åtta på kvällen, men då hade jag också tillbringat en och en halv timme på banken för att få lösa in en check. Hemma kan jag bli irriterad när saker tar lång tid, men när jag reser kan jag som tur är koppla på en accepterande inställning och bara gilla läget.

I kväll kom Malis fotbollslandslag till hotellets restaurang. Hela laget åt mycket stora portioner med kyckling och spagetti till kvällsmat. Själv trodde jag att jag beställde spagetti med tomatsås. Tyckte såsen var väldigt tunn och när jag fick notan visade det sig att jag beställt spagetti och tomatsoppa. Får nog jobba på franskan…

I morgon åker jag tillsammans med Moussa, från vår samarbetsorganisation BØRNEfonden, konsulten Maiga (i går skrev jag Mohamed, men det var tydligen hans mellannamn) och chauffören Keita till Selingué för att påbörja utvärderingen av malariaprojektet. Ska bli spännande!

Framme i Mali!

Av: Ulrika Wedin

Jag åkte hemifrån vid halv tio och tolv timmar senare, med flyg från Köpenhamn och byte i Paris, är jag framme i Malis huvudstad Bamako. Resan har gått smidigt. Att på 11 000 meters höjd se solen sjunka ner över Sahara och färga himlen orange, och därefter se fler och fler stjärnor tändas på den mörkande himlen är magiskt.

När jag gick av flyget kändes det först svårt att andas. Trots att det är sent på kvällen är det 35 grader varmt och jag undrar hur det kommer att kännas mitt på dagen. Men samtidigt känner jag igen lukterna och den varma vinden. Det är över två år sedan jag var i Mali senast, men landet har en särskilt plats i mitt hjärta.

I morgon kommer jag att befinna mig på det luftkonditionerade landskontoret större delen av dagen. Där kommer jag bland annat att träffa landschefen André Sinamenye och diskutera framtida samarbeten. Jag ska också träffa Moussa och Mohamed som kommer att vara med och utvärdera malariaprojektet i Selingué.

Men nu ska jag försöka sova. Det går inte att få upp ett myggnät i rummet, så fläkten i taket snurrar för fullt så att eventuella malariamyggor förhoppningsvis får svårt att flyga.

På väg till Mali

Hej, jag heter Ulrika Wedin och jag är programchef på Barnfonden. I morgon torsdag åker jag till Mali i Västafrika. Titta gärna på videon för att höra mer om vad jag ska göra där!

Ni får gärna ställa frågor i bloggens kommentarsfält så ska jag försöka svara på dessa under resans gång (med reservation för att det ibland är svårt med internetuppkopplingen).

Hälsningar

Ulrika