På väg för att möta en familj i Quarry

Av: Karin Wikström

Nu ska jag alldeles strax åka för att träffa ännu en familj som får stöd genom ChildFund Gambia. De bor i Kerewan i en by som tidigare var ett grustag. Därför kallas det oftast bara för "Quarry". De människor som äger jordlotterna här är oftast ganska rika, och väljer att hellre bo inne i någon stad. Men för att inte riskera att förlora sin jordlott bygger de upp ett enkelt hus för att markera att marken tillhör någon. Det är vanligt att dessa hus hyrs ut eller till och med lånas ut till familjer som inte har råd med ett eget hus. Familjen som vi ska träffa bor gratis i sitt hus. Men det är så klart inte en särskilt trygg tillvaro eftersom de inte vet hur länge de får stanna.

Gunnel ska besöka sitt fadderbarn!

Av: Karin Wikström

Idag har jag varit på huvudkontoret utanför Banjul. Ett av många möten var med Nfamara, som är chef för fadderserviceavdelningen. Vi pratade bland annat om de många fadderbesök som sker i Gambia varje år. Många av dessa är svenska faddrar, och just idag är faktiskt en svensk fadder här! Gunnel och hennes son Erik ska träffa fadderbarnet Dado som bor någon mil från Banjul. Jag satt med dem en stund när Nfamara förklarade hur arbetet i Gambia går till. Sedan var jag tvungen att gå vidare till ett annat möte. Jag ser fram emot att prata med Gunnel och Erik efter besöket och få veta hur det gick!

Ousman vill bli arkitekt

Av: Karin Wikström

Idag har jag träffat Ousman, 17 år, och hans familj. De bor i Lamin, som är ett ganska tätbebyggt område. Varje hus har en rejäl mur eller staket, så det kändes lite som att åka genom en labyrint när vi tog oss fram g

enom byn.

Till slut stannade bilen till vid en grind och vi gick in på gården och satte oss under ett mangoträd. Det var runt lunchtid och solen brände skoningslöst.

Ousman berättade att tack vare stödet från fadderprojektet och från hans fadder, som är från Storbritannien, har han kunnat gå kvar i skolan. Hans mamma, som heter Safang, är den enda försörjaren i familjen. Hon tar hand om de 3 egna barnen och 5 föräldralösa barn. Sin inkomst får Safang genom att sälja frukost vid vägen utanför deras hus varje morgon. Ousmans pappa har skadat sig och kan inte arbeta längre.

Ousman går i skola i Banjul, som är två mil hemifrån. Han tar en delad minibusstaxi varje morgon. Han drömmer om att bli arkitekt.

Safang har tidigare varit medlem i fadderprojektets familjeråd, hon berättar att de bland annat bestämt att det behövdes en brunn till. Den håller på att byggas nu.

Här är några av Ousmans muntra och retfulla småsystrar som tyckte det såg oerhört roligt ut när Ousman ställde upp sig för fotografering, och sen gärna själva ville vara med.

Eleverna i Lamin Daranka-skolan vet att deras svenska brevkompisar åker skidor ibland

Av: Karin Wikstrom

Idag har jag besökt Lamin Daranka-skolan som deltar i brevväxlingsprojektet Post Pals. Skolan ligger någon timma med bil från Banjul, i ett samhälle som består av envåningshus byggda i lera och murbruk. De flesta hus har plåttak, men några har rejäla tegelpannor. Här försörjer sig de flesta familjer på ett litet jordbruk under regnsäsongen. Då kan de odla majs, cous, sötpotatis, ris, aubergine och mycket annat. Nu är det snart slut på den torra säsongen. Det har inte regnat sedan oktober och det är väldigt torrt. Bara ogräset och de stora lummiga mangoträden verkar växa. Mangofrukterna kommer snart att vara mogna. Chauffören John säger att om ett barn kommer hem och klagar över magont så är det allt som oftast för att han eller hon varit hungrig och ätit omogen mango…

I Lamin Daranka-skola, som är en låg- och mellanstadieskola, går 1154 elever. För att få plats går eleverna i skolan antingen på för- eller eftermiddagen. Mr Tabally, som är utbildningsexpert på ChildFund Gambia, säger att det är en av de bästa skolorna de arbetar med. På utsidan är skillnaden mellan den här skolan, och andra skolor jag sett, inte så stor. Inte heller har de mer skolmaterial eller böcker. Men klassrummen är fyllda med affischer som lärarna och barnen själva ritat, och lärarna är mycket engagerade. Det råder en mycket trevlig stämning på skolan.

En flicka som heter Kujati, och går i 6an, säger att de sett på bilderna i breven att barnen i Sverige åker skidor. De har också sett bilder på fyrverkerier och julgranar.

Breven från de svenska klasserna sitter på väggen i ett eget litet rum ”Post-pals center” står det på dörren brevid en liten svensk flagga. Dörren står öppen under skoldagarna så att alla barn på skolan kan titta på bilderna och läsa breven.

Själva utbytet bygger på skoluppgifter som sätter upp vissa ramar och är stöd för läraren, men det som är så fantastiskt med Post Pals är att barnen själva får välja precis vad de vill berätta om för sina kompisar lång borta i Sverige eller Gambia (eller något av de fem andra länder som deltar). Att de själva får tänka efter hur de ska beskriva sin vardag för någon som bor i en helt annan miljö. Av de exempel som jag ser på väggen i Lamin Daranka-skolan har barnen i Sverige valt att dela med sig av allt från sina favoritsporter (och att Björn Melin är en Hockeyspelare i HV71), till att Turning Torso är en jättehög byggnad i södra Sverige (och att den har 5 hissar). Säkerligen inget som hade skrivits med i en lärobok om Sverige, men sådant som barn i Sverige tyckte var viktigt just för dem!

Tuffa kvinnor!

Av: Martina Hibell

Nu är jag hemkommen igen och tillbaka till kontoret. Som vanligt har det varit en intressant och innehållsrik vecka i Mali och Malmörusket kändes måttligt välkomnande i lördags morse.

Under min andra dag i Sélingué fick jag möjlighet att träffa elva av de kvinnliga ledarna som vi arbetar med i projektet. Alla representerar varsin kvinnoförening. Vi träffas utanför vårdcentralen och i bortåt två timmar sitter vi och diskuterar hur projektet går, hur kurserna varit, samt vilka möjligheter de ser. Tack var kurserna inom hälsa och familjeplanering känner många dels att de kan ta bättre hand om sig själva och sina barn, och dels känner de sig mer trygga när de pratar med sin omgivning om hälsofrågor. Ibland så lyssnar inte andra kvinnor på deras råd, men när de sedan får problem kommer de tillbaka för att be om råd och tips. Flera instämmer i att det nu är fler kvinnor som kommer till dem än tidigare.

Sayon Traoré (till höger i fotot), ledare för föreningen Dalabala Moyngnom, är medlem i det styrande organet får hälsa, ASACO. Hon ansvarar för aktiviteter som rör kvinnor och hon säger att hade hon haft den här utbildningen tidigare så hade hon krävt en högre position. "Nästa gång ska jag bli ordförande" säger hon och ler. I dagsläget är tre av femton medlemmar i ASACO kvinnor.

En del av projektet är att kvinnorna får tillgång till mikrolån för att på så sätt kunna öka sin inkomst och frigöra tid både för sig själva och för sina barn från det hårda arbetet med jordbruk. Det finns många idéer om vad de ska starta för inkomstskapande projekt. Tvåltillverkning, färgning av tyg och behandling av ris är de vanligaste idéerna.

Aichata Koné (höger i fotot) och Mariam Traoré (vänster i fotot) berättar vad de först hade velat förbättra i byn om de haft en hög politisk position:

- Vi måste fånga unga kvinnor redan när de är tio år gamla eftersom de tvingas jobba med jordbruket istället för att gå i skolan. Vi behöver ett system för att dessa flickor ska kunna komma tillbaka in i skolan, erbjudas utbildning på andra tider, eller erbjudas alternativa yrkesutbildningar.

Mariam förklarar:

- Jordbruk är tungt arbete. Vi går över sju kilometer för att komma till risfältet för att få ihop så att vi kan köpa det viktigaste till familjen. Om våra barn behöver köpa något skolmaterial som jag inte har pengar till, är enda alternativet att de får komma och hjälpa till på risfältet, och då kan de ju inte gå i skolan samtidigt.

Båda önskar att dessa förhållanden kommer att förändras, men gör de inte det kommer de också att tvingas ta sina barn från skolan för att hjälpa familjen.

När mötet avslutas är det dags för de flesta att ta sig till risfältet för att arbeta. Det är runt 37 grader varmt och jag blir matt av tanken på den långa promenaden och det hårda arbetet de har framför sig. Och jag hoppas att några av dessa kvinnor ska ta sig till de höga politiska posterna i området.

På ChildFund Gambias huvudkontor

Av: Karin Wikström

Jag känner igen mig när vi närmar oss huvudkontoret, det ligger på en bred och kraftigt trafikerad gata i området Kanifing utanför huvudstaden Banjul. Chauffören John beklagar sig över trafiken, mest taxibilarna, som han säger orsakar många bilolyckor.

Men allt är inte precis som förut. Huset har fått gröna detaljer och på taket sitter en skylt som det står ”ChildFund Gambia” på. Sedan jag var här sist har organisationen, precis som många andra av de organisationer vi samarbetar med, bytt namn från ”Christian Children's Fund” till ”ChildFund”. Eustace Castell, som är chef för organisationen säger att det känns bra att ha bytt namnet. Han menar att det inte reflekterat sättet som de arbetar på – religion har ju inget med arbetet att göra – och att det har varit svårt att förklara det för människor så länge de hette Christian Children's Fund.

Eustace, och utbildningsspecialisten Famara Tabally, berättar att brevväxlingsprojektet Post pals har en positiv effekt på skolorna som deltar. Barnen tycker att det är roligt att skriva till jämnåriga och att få lära sig mer om Sverige. Lärarna i sin tur har stor hjälp av lektionsplanerna som finns som stöd för brevskrivandet. De gambianska skolorna har inte mycket böcker eller annat som stöd för lärarna, så de är väldigt glada över det material de fått i form av uppblåsbara jordglobar, böcker och lektionsplaner för olika ämnen.

Nästa vecka ska jag bland annat få träffa personalen på det regionala utbildningsministeriet. Samarbetet med dem är också en förutsättning för att Post pals ska fungera. Den gambianska läroplanen är väldigt exakt uträknad och det innebär att det inte finns tid att göra brevväxlingsuppgifterna på lektionstid. Som tur är tycker barnen att brevskrivningen är så rolig att de gärna kommer till skolan på en lördagförmiddag för att skriva brev till sin svenska vänklass!

På plats i Gambia

Av: Karin Wikström

”Ah, Sverige – hur är läget?”, säger mannen i den lilla matbutiken.

Jag har precis landat i Gambia och utforskar omgivningarna. Ökenvinden harmattan färgar allt med ett rött damm och vinden är nästan kylig.

Senare får jag berättat för mig att Sverige var det första land som började med storskalig turism till Gambia. Och även om jag ännu inte sett några skyltar eller menyer skrivna på svenska, så verkar var och varannan person kunna prata lite svenska. De flesta dessutom med en märklig stockholmsdialekt!

Imorgon ska jag träffa personalen på Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Gambias huvudkontor. Förutom stödet till fadderbarnen och fadderprojekten arbetar vi, tillsammans med ChildFund Gambia och svenska Posten, med ett brevväxlingsprojekt som pågått i snart tre år. Jag var i Gambia när projektet precis hade startat, och det ska bli spännande att höra om utvecklingen av projektet och att få träffa alla som arbetar med det igen!

Tal, dans och musik för kvinnligt ledarskap!

Text: Martina Hibell

Flera hundra personer iförda festkläder är samlade för lanseringen av projektet för kvinnligt ledarskap i Kangaré. Hela området är involverat och de högsta lokala politiska ledarna är på plats, för att visa sin uppskattning och sitt stöd. Malisk TV är också på plats. Vår samarbetspartner ASDAP har arbetat i området i många år och är välkända för sina positiva insatser.

Det hela inleds med traditionell dans och musik. För många är den första associationen till Mali musik, och idag bjöds jag på härliga exempel. Den rödbruna sanden yrde. Tre män stod för trumspelet men det var kvinnorna som sjöng och dansade, och det var flera fascinerande uppträdanden med smidiga och rytmiska rörelser där dans och musik blev ett.

Flera olika talare bjöds upp för att inviga projektet, och ett flertal mikrofoner stacks fram. Även jag fick oförberedd hålla ett tal och lyckades nog med hjälp av tolk uttrycka min uppskattning för alla inblandade i projektet. Ofta riktas mycket tacksamhet till oss som finansiärer, men vi måste alltid uppmärksamma att det är deltagarna själva som står för innehållet och effekterna. Vi finns till för att möjliggöra de viljor som finns och de initiativ som tas på plats. Ett utvecklingsprojekt är aldrig mer än dess aktörer. Det kanske låter självklart, men det glöms ofta bort när alla tacktal hålls.

I projektet arbetar vi direkt med 33 kvinnliga ledare som representerar elva olika kvinnoföreningar. Alla 33 ledare var här idag och deltog i firandet. Så här långt i projektet, som startades i januari i år, har ett flertal kurser hållits inom ledarskap, hälsa, familjeplanering, lokal politik och entreprenörskap. Deltagandet har varit hundra procent vilket är mycket sällsynt och visar på den stora viljan och drivkraften hos deltagarna. I morgon ska jag träffa några av de kvinnliga ledarna för att utvärdera aktiviteterna så här långt.

Jag är verkligen stolt över att få vara en del av det här projektet!

Filmvisning om malaria

Text: Martina Hibell

I en fullsmockad skolsal i Sélingué är en tv med video uppställd på katedern. Ett hundratal ungdomar trängs i skolbänkarna och det starka ljuset tränger in från de öppna fönsterluckorna. Vi är alla samlade för att titta på den video som spelats in för malariaprojektet, och det är förväntansfulla ögon från många håll i lokalen, inte minst mina. Filmen är på bambara så jag förstår inte så mycket om vad som sägs, men budskapen går ändå fram. Det är många skratt bland både unga och gamla och även om filmen är bortåt 30 minuter lång verkar intresset hållas uppe. Nyfikna åskådare strömmar till och fyller fönstren och dörröppningen, några yngre barn kommer in och sätter sig på golvet för att se bättre.

Efter filmvisningen förtydligar Dr Diarra vissa delar av budskapet i filmen. Det hålls även en frågestund där ungdomarna får ställa frågor. Frågor som rör malaria kopplat till graviditet och missfall tas upp, och det är ett stort intresse i varför det bara är honmyggor som kan ge malaria och inte hanar. Vad är det egentligen för skillnad på honorna och hanarna, undrar många.

När sessionen är slut får jag möjlighet att prata lite mer med Mady, 18 år och Alima, 16 år. Det tycker att videon är ett bra sätt att lära sig om malaria, och den gör det lätt för dem att förstå. Mady tycker att den borde visas mer så att alla i området kan få lära sig

- Mina föräldrar tror inte på mig när jag kommer hem och berättar vad jag lärt mig, säger han och fortsätter.

- Hela familjen måste kämpa tillsammans för att vi ska minska malaria i området.

Malariamyggan är aktiv när det är mörkt, och därför visar filmen att det är väldigt viktigt att sova under impregnerade myggnät. Alima säger att hon inte brukar sova under myggnät eftersom hon känner sig instängd.
- Men om jag var gravid skulle jag sova under myggnät, inte för min skull utan för barnets, tillägger hon.

Genom de frågor som kom upp under sessionen, och genom mitt samtal med Alima och Mady, känner jag tydligt hur viktigt det är att arbeta med beteendeförändring, precis som vi gör i vårt marlariaprojekt. Vi kommer att stärka upp våra aktiviteter inom detta, så att en förändring kan bli långvarig och föras mellan generationer.

Jag instämmer med Mady, hela familjen måste kämpa tillsammans.

Långa diskussioner om malariaprojektet

Text: Martina Hibell

Efter en relativt behaglig resa befinner jag mig nu åter i Bamako, Malis huvudstad. De bekanta kryddiga dofterna blandas med avgaser från de hårt trafikerade vägarna. Den varma luften ligger tung och påminner om känslan av förrummet till en bastu. Trots ett tjockt täcke av moln är det så ljust att det är näst intill omöjligt att titta upp mot himlen.

Den första arbetsdagen har jag spenderat med långa diskussioner om malariaprojektet för att se hur arbetet går, samt hur vi kan göra insatserna ännu bättre. Vi är flera organisationer som arbetar med malariaprevention i området Sélingué, men vi har alla fokus på olika delar som alla är viktiga för att minska malaria. Barnfonden jobbar framför allt med beteendeförändring för att folk ska sova under myggnät, hålla rent omkring sig, och söka kvalificerad läkarvård när så behövs. Barnfonden jobbar även med att dela ut myggnät till barn under fem år och gravida kvinnor, och ger medicin för att första stadiet av behandling för allvarlig malaria. Under resten av 2010 kommer vi att satsa extra mycket på att sprida information och bidra till beteendeförändring eftersom vi ser ett stort behov av det, och eftersom det är där vi ser vår styrka.

För att åstadkomma beteendeförändring använder vi oss av lika typer av medier, däribland lokalt inspelade radiomeddelanden och videovisningar som informerar om hur man skyddar sig och sina barn mot malaria. Tidigt i morgon bitti reser vi till Sélingué för att vara med på en videoprojektion som hålls på en skola. Det ska bli spännande att se hur de har valt att visa budskapet, samt hur barnen tar emot det.

Problem med internetuppkopplingen

Martina hälsar från Bamako att hon har haft problem med internetuppkopplingen. Nu ska hon ge sig ut på landsbygden och kommer inte ha möjlighet att uppdatera oss på ett par dagar till. Tyvärr kan vi alltså tidigast få en rapport från henne på torsdag.

Hälsningar från Karin Wikström på Barnfonden

På väg till Mali

Av: Martina Hibell


Nu är det snart dags att bege sig till Mali igen, och jag ser verkligen fram emot att få komma ner till gamla och nya bekanta, den torra värmen och det intensiva arbetet. Visst har man lite resfeber, men packningen börjar kännas bekant med många ombyten av svala men täckande kläder. Under den kommande resan har jag två huvudsyften. Malariaprojektet har nu löpt halva tiden så det är dags för en mindre utvärdering för att se vad som går mer och mindre bra. Det är viktigt att göra utvärderingar även under projektets gång för att kunna förbättra det som går mindre bra, och förstärka det som fungerar bra. Dessutom har vi nyligen startat ett samarbete med den maliska organisationen ASDAP i ett projekt som ska jobba med att stärka kvinnligt ledarskap och lyfta upp vikten av hälsosam familjeplanering. Projektet ska lanseras för hela byn nu under veckan, och jag ska vara med och träffa de inblandade. Det är med stor förväntan jag beger mig till flygplatsen och lämnar den stundande malmövåren bakom mig för en vecka.


Jag skriver snart igen.

Ett möte med Martas som fått getter genom Barnfondens gåvokatalog

Av: Cecilia Schön

Ett sätt att hjälpa fadderbarn och andra barn i ett fadderprojekt är att stödja deras föräldrar så att de får en inkomst.

I Kabweza i södra Zambia har en kvinnogrupp fått hjälp med att starta getuppfödning. Varje kvinna i gruppen har – genom Barnfondens gåvokatalog – fått fyra getter till sitt hushåll. Getter som blir mat till barnen eller som säljs och ger familjerna en inkomst som kan användas till skolavgifter, skolmaterial och mycket annat som behövs.

Martas Matilila är en av alla kvinnor som fått getter. Getterna delades ut genom Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Zambia. Jag får följa med hem till henne och hon visar stolt sina getter och getternas hus för mig

- Det är ChildFund som lärt mig hur jag ska bygga gethuset, berättar hon och det är också ChildFund som lärt mig hur jag ska ta hand om mina getter.

Martas bor med sin dotter och dotterns fem barn. Tillsammans tar de också hand om en annan dotters två barn – dottern dog för några år sedan i aids. Hemmet ser inte ut som ett hem som vi är vana vid. De stora barnen sover i ett hus och de mindre barnen sover med sin mamma och mormor i ett annat litet hus. Ett runt litet lerhus fungerar som ett kök och mitt på gården finns ”vardagsrummet” – det är ett halmtak där man samlas på kvällarna och äter middag och umgås. Vad det måste vara mörkt här på kvällarna tänker jag. Utan elektricitet mitt ute på landsbygden med närmaste granne långtifrån.

Getterna som Martas fått kommer inte bara henne och hennes familj till del. När getterna får killingar har det bestämts att de ska lämnas vidare till en annan familj i området. På så vis kommer så småningom alla kvinnor i gruppen att ha fått getter.

Jag frågar Martas vad getterna betyder för henne. Hon funderar lite innan hon svarar.

- Att vi har fått getterna betyder jättemycket för barnen. Jag hoppas att alla barnen ska kunna gå kvar i skolan nu när vi fått getterna.

Nu är det lätt att förstå varför barnen inte alltid kan ta sig till skolan under regnperioden.

Av: Cecilia Schön

Nu förstår jag precis hur svårt det även kan vara för våra kollegor på ChildFund att nå en del avlägsna projekt under regnperioden! Vi är ju här i slutet av regnperioden (oktober-mars) och det regnar varje dag. Några dagar har det bara regnat lite lätt, andra dagar har himlen öppnat sig under några minuter för att sedan släppa fram solen igen.

Från landsvägen svängde vi idag in på en smal röda grusväg på väg till Mukupiskolan. Projektpersonalen hade förvarnat att vägen skulle vara svår att köra på pga häftigt regn under gårdagen - men man lovade att den skulle vara framkomlig! Några få kilometer på grusvägen fram till skolan tog oss mer än en timme på en väg som stundtals mer liknande en flod än en väg – och ibland tycktes det som vi körde rakt igenom sjöar! Vi lyfte upp alla kameror och prylar från golvet och bad en stilla bön om att bilen inte skulle köra fast i leran eller till och med välta.

Sedan insåg vi att hur lyckligt lottade vi var. På vägen mötte vi alla skolbarn – ofta barfota – på väg till eller ifrån skolan. De vadade genom det ibland knähöga vattnet med byxorna uppkavlade eller kjolarna uppdragna. Det är lätt att förstå varför barnen inte alltid kan ta sig till skolan under regnperioden.

Idag ska vi besöka fadderprojektet i Mumbwa

Av: Cecilia Schön

Idag ska vi besöka fadderprojektet i Mumbwa öster om Lusaka, som stöds av ett hundratal svenska faddrar. Gemensamt för alla fadderprojekt som Barnfondens faddrar stödjer är att man arbetar med projekt inom utbildning, hälsa och försörjning. Exakt vad man väljer att göra beror på behoven i området. Kanske måste en skola byggas, eller skolmaterial köpas in.

Det ska bli spännande att under dagen få lära sig mer om hur man just i detta fadderprojekt valt att arbeta med dessa frågor och vilka prioriteringar man har gjort tillsammans med barn, kvinnor, män, byledare i området!

I Kafue är var femte vuxen hiv-positiv

Av: Cecilia Schön

Idag har vi träffat Astrid som ansvarar för ett fadderprojekt i byn Kafue som ligger söder om Lusaka. Hon berättade om arbetet i projektet som innefattar insatser inom hälsa, skola och försörjning.

Inom hälsoområdet arbetar fadderprojektet framför allt med att försöka hindra spridningen av hiv/aids. Här uppskattar man att var femte vuxen är hiv-positiv – men också många barn. Vi träffar ett av dem, Arthur som är 15 år.

Arthur visar sin minnesbok för oss. Där berättar han i text och bild om sitt liv. Om hur det var när han var liten och hur det är nu. En viktig dag i hans liv var när hans styvfar accepterade honom och hans syskon. En annan avgörande dag i hans liv var när han fick veta att han (liksom sin mamma) var hiv-positiv. Senare förlorade han hörseln på en örat.

Men med hjälp av bromsmediciner två gånger om dagen (kl. 7 och 19) mår Arthur just nu bra och han har stora planer för framtiden. Han hoppas på att bli pilot för British Airways eller ännu hellre astronaut!

Senare på kvällen träffar vi en aidsexpert som arbetar för SIDA här i Lusaka, Kristina Ramstedt. Hon berättar att bromsmedicinerna är gratis i landet, men att det inte finns så många varianter att tillgå. Så att när man blir immun mot en sort finns kanske ytterligare en annan sort att tillgå. I Sverige finns hittills fyra till fem varianter. För Arthurs skull hoppas jag att det snart ska finans fler och bättre bromsmediciner även i Zambia.

Body Mapping- något att lämna efter sig till sina barn

Av: Cecilia Schön

Idag har Lena Endre och jag besökt Chainda, ett fadderprojekt 45 km öster om Lusaka. Där mötte vi Joyse och hennes make Nicholas. De ingår båda i Candles of Hope, en självhjälpsgrupp för människor som drabbats av hiv/aids.

När vi träffar dem målar de sin egen Body Map – en slags minnestavla över sitt liv och något att lämna efter sig till sina barn när man inte längre finns kvar i livet. Joyse målar sig själv ljusblå med hiv-viruset som röda ilskna jordnötter ringlande runt i hela kroppen. Bakom Joyse finns en varm grön skuggvarelse, den symboliserar alla de som stödjer henne. Jag läser namnen på hennes barn, man och vänner. I ett litet hörn kan jag också läsa ChildFund.

Det är en fantastisk målning!

Joyse berättar för Lena och mig att hon själv fick veta att hon var hiv-positiv för ungefär åtta år sedan. Då var hennes tvillingpojkar nyfödda och hennes man hade redan varit sjuk ett tag och de bestämde sig för att flytta tillbaka till hembyn.

Jag frågar Joyse och Nicholas vad Candles of Hope har betytt för dem. Nicholas berättar att tillsammans försöker hitta nya sätt till försörjning och nämner kycklinguppfödning, biodling och grönsaksodling som några exempel. Men viktigast är kanske det stöd som medlemmarna i gruppen ger varandra.

I bilen tillbaka till Lusaka tänker både Lena och jag på Joyse och Nicholas. Så stolta och så starka och så positiva.

Äntligen framme i Zambia

Av: Cecilia Schön

Landade i Lusaka, Zambias huvudstad, tidigt imorse. Stilla regn och ca 20 grader. Efter flera månaders regnande är allt grönt, grönt, grönt; fälten, träden, och buskarna. Barn promenerar i väggrenen på väg till skolan, män och kvinnor är på väg till sina jobb.

De områden vi passerar från flygplatsen tycks ganska välmående. Små flerfamiljhus ibland har de till och med paraboler på taken, små trädgårdar och välklädda barn i skoluniformer. Av tidigare erfarenhet vet jag att det inte ser likadant ut på landsbygden. Där handlar livet om att få mat på bordet varje dag – till sig själv och till sina barn.

Jag är här tillsammans med Lena Endre, medlem i Barnfondens styrelse och ”ambassadör” för Barnfonden för att vi ska lära oss mer om vår samarbetspartner ChildFund Zambias sätt att driva fadderprojekt. Fokus är på hur fadderprojektet arbetar för att stödja barn och unga som drabbats av hiv/aids. Vi är också här för att utvärdera vårt getprojekt via Gåvokatalogen och diskutera en fortsättning på projektet.

Imorgon bär det av tidigt på morgonen för att besöka kvinnogrupper som drabbats av hiv/aids. Vi ska till Chainda, en liten by några mil öster om huvudstaden.