På kvinnokliniken

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
När jag träffar barnmorskan Wango Judith är klockan är halv 12, och hon har precis förlöst ett barn. Förlossningen har gått bra och barnet är en välskapt liten flicka.

Mamma och dotter sitter tillsammans med 3 kvinnor och deras barn i ett rum bredvid förlossningssalen. En av kvinnorna bär fram den lilla så att vi får titta på henne. Ett nytt liv som precis fått sin navelsträng avklippt.

Vi gör en rundvandring på kliniken. Den är väldigt,väldigt liten. Själva förslossningsrummet består av en hög kakelklädd bänk och en väggfast långbänk med en våg på. Något vatten indraget finns inte. Det finns i stort sett ingen mer utrustning än ett stetoskop och en våg. Här låg mamman alldeles nyligen och födde sin flicka.

I anslutning till rummet finn ett litet kontor. Där finns numera journaler på barnen som föds och man ser till att de blir registrerade hos myndigheterna

Dessutom finns det tredje rummet där vi blev presenterade för den nyblivna mamman. Det är ett rum med 3 galonklädda smala sängar med 3 tillhörande ännu mindre sängar, också de galonklädda, till de nyfödda.

Judith berättar att hon här förlöser ungefär 5-6 mödrar per vecka. 9 månader efter regnperioden kan det tom vara fler. Rober, läkaren som anslutit sig till oss, skrattar lite generat och berättar att under regnperioden befinner sig familjen ofta på deras odlingsmarker långt från byn och utan andra vuxna i sällskap. När dagens arbete är gjort finns det inte så mycket att göra...därav en babyboom 9 månader senare.

Vi tackar för besöket och önskar den nyblivna mamman lycka till.

När vi kommer ut visar oss Judith början till den nya kliniken för kvinnor. Fadderprojektet har fått en stor gåva som har gjort det möjligt att bygga en ny kvinnoklinik. Den nya kliniken kommer att bli större och tanken är att man på sikt ska kunna investera även i nödvändig utrustning.

Dagens kvinnoklinik kommer att användas av hälsokliniken som ligger strax bredvid. Även den är väldigt liten och det blir ett bra tillskott som kan höja kvalitén på vården.

Det känns bra att veta att när den nyblivna mamman ska ha sitt nästa barn kommer det att födas under bättre och säkrare omständigheter.

I byn Salambaore i Burkina Faso

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
Det första besöket på ett fadderprojekt utanför huvudstaden Ouagadougou i Burkina Faso var i byn Salambaore. Här ligger fadderprojektet 609s kontor där 4 personer arbetar. Jag träffar Oubatonidia som är chef för kontoret, Daoda Lengene som arbetar med ekonomin, Tagnan Emilienne som är expert på arbete inom hälsa och Salifou Youma som är ansvarig för inkomstskapande aktiviteter.


Genom fadderprojeket får 514 barn och familjer i 5 olika byar stöd. Barnfonden har arbetat här i 12 år och en av de stora utmaningarna personalen har är att ännu mer involvera befolkningen i utvecklingsarbetet så att de så småningom kan ta över verksamheten själva, när de blivit självförsörjande och inte behöver stödet längre. Oubatonidia påpekar att det är grunden för arbetet: vi vill inte göra människorna här beroende av oss. Vårt arbete är att ge dem redskap att kunna driva utvecklingsarbetet vidare på egen hand. Han tillägger att detta är ett långsiktigt arbete som kommer att ta flera år.

En stor arbetsuppgift för personalen på kontoret är att se till att faddern får en årsrapport, så att han eller hon får veta hur det går för barnet, familjen och vilka aktiviteter som drivs av fadderprojeket. Det är ett tidskrävande arbete och ofta har de problem med tidsramarna. De är väl medvetna hur viktig denna rapport är för faddern men ofta hinner de av olika omständigheter inte med att få iväg dem i tid.

På kontoret finns en ”årsrapportstavla” som täcker alla månader samt alla distrikt. Fadderbarnen har varsitt kort som i ett system flyttas för att personalen ska veta om när besöken ska äga rum.

De största problemen med hembesöken hos familjerna är under regnperioden. Då är det många familjer som lämnat byn för att under ett par månader bosätta sig i områden där de har sin odlingsbara mark. Barnen som då är lediga från skolan följer med. Under denna tid är det omöjligt att nå familjen och besök drar ut på tiden.

Att flytta under regnperioden är ett traditionellt sätt att leva. Där den odlingsbara marken finns, finns inga skolor, inga hälsocenter, inga kommunikationer. Men marken är fertil och bra att odla på. Byns mark är svårodlad men här finns samhället med skola, hälsocenter, marknader och det är byn som är familjens hem.

Oubatonidia tillägger att familjen och barnen under denna tid dock har tillgång till den service som centret ger familjerna. Blir någon sjuk har de självklart fri tillgång till hälsocentret om de tar sig till byn.

Hemma igen

Av Martina Hibell
Nu är jag hemma i Malmö igen efter ett fantastiskt besök i Mali. Det har varit intensivt med mycket jobb, spännande möten och nya upplevelser. Jag känner att jag har fått ut enormt mycket av besöket även om det alltid finns mycket kvar att se och lära. Att läsa om hur fadderverksamheten fungerar kan ge en ganska bra överblick och, att se den ger en riktig förståelse. Som ny på Barnfonden känner jag mig stolt över att se vad som faktiskt åstadkoms i Mali.

En stor del av min resa bestod även i att planera det Malariaprojekt som Barnfonden ska starta genom Framtidsfonden. Efter många intressanta diskussioner kommer nu en förstudie att startas under den här veckan. Förstudien görs för att testa de metoder som ska användas för att nå bästa möjliga resultat. Projektet fokuserar på prevention av malaria och riktar sig i första hand till små barn och gravida kvinnor eftersom de är mest utsatta för smittan. Vi ska informera om hur malaria smittar, hur och var myggorna lägger sina ägg, hur man använder myggnät, etc. Myggnät kommer att säljas till ett lågt pris för att fler ska ha möjlighet att ha tillräckligt många myggnät i hemmen. Själva projektet ska enligt planerna dra igång med olika aktiviteter i månadsskiftet april/maj, och jag ser verkligen fram emot det.

Det har varit otroligt viktigt för mig att vara på plats i Mali och träffa dem vi samarbetar med och se vilken miljö arbetet bedrivs i. Jag tror att man aldrig riktigt kan förstå problematiken utan att ha varit där. Det är så många olika komponenter som man ur ett svenskt perspektiv lätt kan missa.

Någonting jag alltid känner starkt när jag reser mellan världsdelar och kulturer är hur lika människor är varandra. Det är olika levnadsförhållanden och möjligheter, olika vanor och traditioner, olika miljöer och klimat. Men, visst tampas vi med samma problem. Vi strävar alla efter att förbättra vår situation på ett eller annat sätt, vi vill att vi och de omkring oss ska må bra, vi mår bra av värme och kärlek, vi vill ha rättvisa och samma möjligheter som alla andra. Barn vill vara barn. Vi vill alla vara lyckliga. Efter att ha arbetat i mer utsatta länder är en av de vanligaste kommentarerna att det måste ha varit så annorlunda och främmande. Och visst är en ny plats och nya människor alltid främmande och annorlunda, oavsett var i världen.

Au revoir!

Jämställdhet världen över

Av Martina Hibell
Som en fortsättning på tidigare teman är det dags för jämställdhet. Jämställdhet är något som är intressant att diskutera var i världen man än befinner sig. Häromdagen satt jag ner i Kangaré, en kommun i Sélingué strax sydväst om Bamako, och pratade med en grupp kvinnor, och en man. De är alla med i kommunens så kallade ASACO, vilket är den organisation som sköter utvecklingen inom den lokala hälsosektorn. Det är fyra kvinnor och en man som deltar, samt två av vårdcentralens sjuksköterskor.

Diskussionen tar som sagt sin utgånspunkt i jämställdet, och efter en mjukstart är det eld och lågor. Vad bidrar männen egentligen med i hemmet? Alla kvinnorna är rörande överens om att de tvingas jobba för mycket, både i hemmet och för att tjäna pengar, och att de därmet inte har tid att hinna med något annat.

- Våra män ger oss lite pengar till mat, men eftersom det inte räcker måste vi också hitta en inkomst, säger en äldre kvinna som är sekreterare i organisationen.

Det faller på kvinnan att ta hand om hem och barn samt att se till att familjen har mat att äta. Det är inte ovanligt att en familj består av tio barn, varför det är lätt att förstå att det är många munnar att mätta, och mycket arbete. Den ensamme mannen som är organisationens ledare försöker försvara männen, men får inte mycket gehör.

Vad kvinnorna eftersträvar är främst nya inkomstmöjligheter och en möjlighet att starta eget företagande. Inte en enda nämner att det vore önskvärt att dela på hushållsarbetet med deras män, något jag tyst begrundar.

De kvinnor jag träffar känns medvetna och viljestarka. De uttrycker att situationen har blivit mycket bättre än hur det var för deras mödrar och mormödrar. Men, det finns mycket kvar att göra. Visst får de vara med i organisationer, men aldrig på ledande positioner. Problemet är djupt rotat, och det är inte bara männens fel.

- Vi ber ofta våra män att göra saker åt oss eftersom vi inte tror på att vi kan själva, säger en av sjuksköterskorna. Hon fortsätter

- Vi måste stärka vår självkänsla och våga tro på oss själva och vår egen kapacitet.

Internationella kvinnodagen i Bamako

Av Martina Hibell
Igår, 8e mars, var det internationella kvinnodagen. Hela helgen har man kunnat se kvinnor iklädda det speciella lilla tyget som hedrar denna dag. Även jag bar det i form av en stor klänning. Igår eftermiddag var jag på den stora manifestationen som ägde rum på en fotbollsarena här i Bamako. Det var fullt med kvinnor, alla i samma färger, och en del män. Det var nära att jag erkände mig besegrad redan innan det började eftersom det var som att sitta i en bastu och vänta i nästan två timmar. Innan jag gick dit hade jag fått intrycket att det skulle vara som en stor fest med sång, musik och dans. Så var det tyvärr inte och det blev inget dansande. Det var dock intressant att se hur det gick till och vilka teman som togs upp. Det var många plakat för kampen mot HIV och Aids, men också för ökat kvinnligt deltagande inom den socioekonomiska sektorn och för ökad jämställdhet. Det var även en hel del idrottslag som visade upp duktiga kvinnliga atleter. Sporter som fotboll och handboll var representerade, men även boxning. Jag fick intrycket att man ville visa upp kvinnors olika roller, och att aktiviteter och yrken som anses typiska för män även utförs av kvinnor, och att de är duktiga på det. Något som inte är så självklart i ett samhälle där mäns och kvinnors roller är väldigt tydligt separerade.

Underneath the mangotree

Av Martina Hibell
Under ett gigantiskt mangoträd, i skydd av skuggan från den väldiga trädkronan, sitter en grupp kvinnor och män redo att lära. De är några av deltagarna i den kurs som bedrivs inom textil i området Keleya i södra Mali. Många olika teman ska behandlas och totalt är gruppen indelad i tre lika stora grupper om cirka tio personer. Inomhus håller de på med broderi, maskinsömnad och design. Här ute är det färgning som står på schemat. Det är andra lektionen och dagens uppgift är att få fram fyra nyanser av gult.

I kursen ingår även att lära sig vad som efterfrågas på marknaden, samt olika säljtekniker. Det är många delar som ska falla på plats för att man själv ska kunna rita, tillverka och sälja egna produkter. Om cirka ett och ett halvt år ska eleverna vara klara, och förhoppningen är att de då också ska kunna dela med sig av sina kunskaper till andra intresserade.

Det här är en typ av inkomstskapande projekt som bedrivs inom fadderprojekten, och det är en otroligt viktig del i Barnfondens arbete. Föräldrarna ges en extra möjlighet att få mat till familjen, men det ger också de unga något att sträva efter och se fram emot. Att skapa möjligheter och stötta människor att våga tro på sin egen förmåga är bland det bästa man kan göra.

I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska få vara med på lite olika manifestationer och festligheter under hela dagen. Jag har redan blivit varnad för att jag ”kommer att vara trött på söndag kväll, och ha ont i kroppen på måndag av all dans”. Jag väntar med spänning...

En tidig start för att undvika den värsta hettan

Av Cecilia Schön
Klockan är 6 på morgonen och om en liten stund blir vi hämtade av Aminata Samaké för att åka ut och besöka ännu ett fadderprojekt. Vi startar tidigt eftersom det är så oerhört hett här just nu. Det går mot den allra varmaste årstiden och igår var det 45 grader på eftermiddagen. Aminata är fadderansvarig, vilket bland annat innebär att det är hon som ansvarar för att de svenska faddrarnas brev till fadderbarnen översätts och delas ut till fadderbarnen. Och att fadderbarnens brev översätts från bambara eller franska till engelska och skickas till faddrarna.

Idag ska vi besöka Keleya, ett fadderprojekt som funnits i ungefär 5 år. Det ska bli spännande att se det arbete man gjort för att barnen ska få möjlighet att gå i skolan och för att hälsosituationen ska bli bättre. Vi ska bland annat besöka en förskola och en grundskola, som finansierats av fadderpengar.

Mina barn är mitt liv

Av Cecilia Schön
-När alla barnen ätit och är mätta och belåtna, då är jag också nöjd, säger Alou Bagayogo. Han sitter på verandan denna heta eftermiddag med alla barn och barnbarn runtomkring sig.

Familjen har just ätit lunch – majsgröt med grönsakssås – och nu håller sig alla i skuggan. Barnen spelar spel, leker lekar eller ligger bara och vilar. De lite större flickorna är redan i gång att förbereda dagens kvällsmat. Med stora, tunga träpålar stöts de torkade majskornen till mjöl. Ett tungt och mödosamt arbete som upptar en stor del av det dagliga arbetet för kvinnorna på landsbygden på Mali.

Idag arbetar kvinnorna tillsammans med att göra smör av en slags nötter. Nötterna torkas först och mals sedan. Sedan tillsätts lite hett vatten och kvinnorna börjar bearbeta smeten. De står med böjda ryggar över stora plastkärl och ”vispar” smeten med händerna. Det tar tre till fyra timmar innan smeten fått den smörliknande konsistens som man vill ha. Smöret används sedan både till matlagning, till att tillverka tvål och som kräm för huden.

Alou Bagayogo är 71 år och ”chief” för hela sin stora familj, som bor i en liten by på landet ca 10 mil söder om huvudstaden Bamako. Här talar man om ”extended families” det vill säga familjer som i själva verket består av flera mamma-pappa-barn-familjer, men där alla är släkt med varandra och där alla lever tillsammans. Det dagliga arbetet – arbetet på fältet, matlagningen delas inom familjen, liksom ansvaret för barnen. Det är lätt att förstå fördelarna med detta sätt att leva – det tunga vardagsarbetet gör man tillsammans och den stora familjen ger också en trygghet. Och vilken gemenskap! Tidigt på morgonen ser vi alla barnen från familjen äta frukost tillsammans från samma gryta, kvinnorna äter tillsammans med de allra minsta barnen och männen någon annanstans. I stora grupper går barnen till skolan under stort fniss och ståhej. Här finns alltid en lekkompis inom räckhåll!

Men visst funderar jag också över denna storfamiljs baksidor. Familjestrukturen är starkt hierarkisk med chiefen i toppen, kvinnans roll är svag och barnen är de som kommer längst ner på skalan. Men för Alou Bagayogo är det en självklarhet att alla barnen i familjen ska gå i skolan. Själv har han aldrig gått i skolan och inte heller någon av hans fruar, men han förstår ändå värdet av att barnen lär sig att läsa och skriva.

När vi lämnat familjen tänker jag mycket på hur Barnfonden och vår samarbetspartner BØRNEfonden ska förhålla oss till detta sätt att leva. Ska vi försöka förändra det? Ska vi försöka påverka detta traditionella sätt att leva? Ska vi arbeta för att kvinnorna och barnen ska få större inflytande? Efter en stunds funderande hittar jag det för mig självklara svaret. Barnfonden ska i sitt arbete respektera lokalsamhällets kultur och värderingar. Det är en av våra grundläggande värderingar. Vilket innebär att vi inte kan klampa in och berätta för familjerna här hur vi tycker att de ska leva.

Däremot kan vi genom våra fadderprojekt hjälpa familjerna så att deras barn får en möjlighet att gå i skolan. Det gör vi bland annat genom att bygga skolor och betala skolmaterial. Vi kan också stötta kvinnorna i byarna på flera olika sätt. I det område vi besökt idag har till exempel flera kvinnogrupper fått stöd för att de ska få möjlighet att tjäna egna pengar. En grupp har startat en kvarn. Dit går kvinnorna för att mala sin majs eller sina nötter. På så sätt besparas kvinnorna många timmars hårt arbete. Och kvinnorna som driver kvarnen får egen inkomst.


Innan jag lämnar Alou Bagayogo frågar jag honom om han tycker mycket om barn.
-Jag tycker för mycket om mina barn, svarar han. Mina barn är mitt liv.

Mali - en speciell upplevelse

Av Martina Hibell
Vi landade tryggt och säkert på söndagsnatten i ett mörkt och varmt Bamako, Malis huvudstad. Vi är tre från Barnfonden som rest tillsammans, men målen med våra resor skiljer sig. Jag, Martina, ska som ny på Barnfonden besöka och lära mig mer om våra fadderprojekt, men även jobba med planeringen av det nya malariaprojekt som Barnfonden ska driva i Mali. Cecilia är här tillsammans med Barnfondens styrelsemedlem Lena Endre för att Lena ska lära sig mer om hur våra fadderskap fungerar i praktiken. Något som givetvis är en förutsättning för att kunna leda Barnfondens verksamhet. Tanken är att också dokumentera resan för att på ett enkelt sätt kunna förklara för faddrar och andra intresserade hur Barnfondens verksamhet fungerar.

Att landa i Mali var för mig en speciell upplevelse. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mycket folk, mycket och galen trafik, varmt. Det som är så spännande är att det är precis som jag väntat, men samtidigt helt oväntat. Även om mina förställningar i sak stämmer, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig känslan av att vara här. Bekant, men samtidigt helt obekant och nytt. Det finns bara ett sätt att sammanfatta det, en speciell upplevelse.

Den första dagen har varit full av intressanta möten, nya smaker och dofter samt fantastiska kvinnor och män i färgsprakande kläder. Värmen är intensiv men inte besvärande och myggen håller sig ganska stilla. Jag ska vara här i totalt 11 dagar men det känns redan som att tiden kommer att flyga förbi. Även om jag tids nog ska resa härifrån med mycket nytt i bagaget, vet jag att det finns så otroligt mycket mer att se och lära inom våra fadderprojekt och av dem som lever och arbetar här.

I morgon forstätter de möten som startade idag och jag ser fram emot ytterligare en intensiv och givande dag. Det är snart dags att krypa till kojs. Air condition surrar i taket, en ensam mygga söker sig till ljuset från en blomformad sänglampa, och min första dag i Afrika har nått sitt slut.