Så väljs fadderprojekt och fadderbarn ut i Indien

Av: Ulrika Wedin

Nu har jag varit tillbaka på kontoret några dagar och tagit mig igenom mitt välfyllda anteckningsblock. Som jag skrev i ett tidigare inlägg fick jag under mitt Indienbesök bland annat möjlighet att diskutera olika frågor som rör fadderskapet.

En fråga som många faddrar ställer är hur vi väljer ut de områden vi arbetar i och hur fadderbarnen väljs ut. Vår samarbetsorganisation ChildFund India har som mål att nå de fattigaste byarna och använder sig därför av ett formulär med olika kriterier för att välja vilka dessa är. Sedan tittar de på vilka andra organisationer som finns i ett område eller planerar att börja arbeta där och diskuterar om ett samarbete är bra eller om det är bättre att bara en av organisationerna startar verksamhet.

Eftersom samarbete med lokala myndigheter också är en viktig del för att nå en långsiktigt hållbar utveckling bjuds representanter för dessa in till inledande möten. Liksom olika lokala ledare och byrepresentanter. Innan ett projekt startas undersöks noga förutsättningarna för att göra ett bra arbete och viljan bland de boende att delta i projektets arbete och själva driva utvecklingen framåt.

Alla familjer som bor i området får på olika sätt del av stödet. Till exempel genom förbättringar som görs i skolorna eller genom informationskampanjer om olika sjukdomar. Det extra stödet som fadderbarnets familj får består dels av en närmre kontakt med projektets personal och dels av möjligheten att få extra gåvor och att brevväxla.

När fadderbarnen ska väljas ut finns ännu ett formulär med olika kriterier. Familjerna har vanligtvis en årsinkomst på under 12,000 Rupies (cirka 1,600 kronor) och kvinnor som är änkor ges prioritet. Endast ett barn i varje familj har en fadder och vilket barn det blir beror främst på barnens ålder. Dessutom är cirka hälften av fadderbarnen flickor och hälften pojkar.

Innan ett barn får en fadder informeras familjen noga om vad det innebär och föräldrarna skriver under ett samtycke om att de vill medverka i projektets olika aktiviteter.

Det är fantastiskt att se den skillnad som fadderprojekten gör!

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat personalen på programkontoret i New Delhi. Här sitter de specialister inom hälsa, utbildning och inkomst, som stöttar personalen vid de regionala kontoren och vid fadderprojektskontoren i att ta fram bra projektplaner, driva arbetet framåt och utvärdera verksamheten. De arbetar också med kontakter och samarbeten med andra organisationer och olika myndigheter och med att lyfta frågor som rör barns rättigheter. De är totalt sju personer som arbetar från ett litet kontor på tredje våningen i ett hyreshus.

Personalen berättade om några av de projekt de arbetar med. Ett lite annorlunda projekt var att en grupp ungdomar har fått lära sig att använda kamera och dokumentera sin vardag och frågor som är viktiga för dem. 17-årig Chandra hade, tillsammans med nio jämnåriga tjejer, gjort en mycket gripande fotodokumentär som bygger på en dikt hon skrivit som heter Because I am a Girl. Filmen handlar om abort av flickfoster och diskriminering av flickor. Jag hoppas vi kan visa den på vår hemsida eller facebook när jag är tillbaka i Sverige.

Det intensiva Indienbesöket börjar gå mot sitt slut och med mig tillbaka till Sverige tar jag nya lärdomar och erfarenheter, starka möten och berättelser från de barn, unga och vuxna som är anledningen till att Barnfonden finns.

Jag läser mängder med rapporter från de olika projekt vi stödjer, men det är först när jag är på plats och pratar med människor som det verkligen fullt ut går att förstå alla de utmaningar som fadderbarnen, deras familjer och projektpersonalen dagligen ställs inför. Och att verkligen se vilken skillnad fadderprojekten gör är fantastiskt. Jag känner mig både stolt och glad över att få möjlighet att vara en del av detta och det kan du som är fadder också göra!

Möte med engagerade volontärer

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat volontärer som arbetar med det särskilda utbildningsprojekt i Rajasthan som Barnfonden stöttar. De fadderbidrag som Barnfondens faddrar skickar till fadderprojektet Alert används redan till många förbättringar i skolan, till exempel till att utbilda lärarna och se till att barnen har tillgång till bra utbildningsmaterial. Men behoven är stora i byarna som ligger i avlägsna och bergiga landsbygdsområden och där familjerna lever under mycket fattiga förhållanden.

Ett problem är att föräldrarna, som ofta själva inte har gått i skolan, tycker att barnens arbetskraft behövs hemma och risken är då stor att barnen hoppar av skolan eller bara kommer dit oregelbundet. Därför arbetar sex volontärer under 2011 med att aktivt söka upp familjer där barnen inte går i skolan regelbundet.

”Vi besöker familjerna och pratar om hur viktigt det är att låta barnen gå i skolan, både pojkar och flickor, för att de ska få ett bättre liv. Vi pratar också om varför det inte är bra med tidiga äktenskap och barnarbete. Dessutom uppmuntrar vi föräldrarna att stötta barnen och att skapa en plats i hemmet där barnen kan sitta i lugn och ro och göra sina läxor”, berättar Lallu Ram, som är volontär i byn Nal.

I utbildningsprojektet ingår även flera andra delar som vi berättar mer om på Barnfondens hemsida.

På eftermiddagen hölls ett möte med personal från ChildFund India och personalen vid fadderprojektet Alert där vi diskuterade våra upplevelser och erfarenheter från de senaste tre dagarna. Vi pratade både om allt det positiva vi fått se och om vilka möjligheter som finns för att stärka arbetet i byarna ytterligare.

Efter tre intensiva dagar hos Alert var det sedan dags att ta flyget till New Delhi där jag nu befinner mig. ChildFund Indias landskontor ligger i Bangalore, men i New Delhi finns deras programkontor och det är personalen som arbetar där som jag ska träffa i morgon för att få veta mer om arbetet i Indien. Efter att ha koncentrerat mig på ett enda fadderprojekt ska det blir spännande att också höra mer om verksamheten i Indien i övrigt.

Vad är viktigast för barnen i Rajasthan?

Ännu en lång och fullmatad dag i byarna runt fadderprojektet Alert. Har nästan svårt att komma ihåg allt som hänt, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi varit igång i 14 timmar. Som tur är har jag antecknat massor och tagit en hel del foto (när jag kommer hem och har bättre internetuppkoppling kommer jag lägga upp fler bilder på Barnfondens hemsida).

Jag är glad att vi utnyttjar tiden jag har i Indien maximalt, men lite tufft är det eftersom det dessutom är väldigt varmt. När vi kom tillbaka till Udaipur vid elvatiden i kväll visade termometern på 33,5 grader och under dagen har det nog varit strax över 40 grader.

Det känns fantastiskt att få möta alla människor som lämnar sina vardagsbestyr och kommer för att träffa oss. I dag har jag bland annat intervjuat byvolontärer, tuberkulospatienter och en familj som med stöd av projektet har startat en apelsinodling. Jag har också pratat med projektpersonalen om brevväxling, årsrapporter och gåvor till barnen.

Jag fick även möjlighet att träffa 30 barn och unga i byn Dadiya, som deltagit i en undersökningen och fått ge sin syn på vilka förändringar som behövs för att de och deras familjer ska få det bättre. 17-åriga Deepika och Mamta berättade om problem med barnarbete, tidiga äktenskap och alkoholism. 10-åriga Bheru berättade att han inte tycker om när läraren inte kommer till skolan eller inte lär ut saker på ett bra sätt. Och att han ogillar också när barnen slåss med varandra. Det barnen sagt i undersökningen kommer att användas i planeringen av arbetet under de kommande två åren.

På kvällen åkte vi till byn Majawat där vi bjöds på traditionell mat och sedan fick se uppträde med en grupp kulturarbetare som genom projektet utbildats i hur de kan använda teater, sång och dans för att sprida kunskap till byborna. Uppträdena handlade bland annat om att alla barn, både flickor och pojkar har rätt att gå i skolan, om att kvinnor ska komma till sjukhuset för att föda barn och om hur tuberkulos botas. Det var härligt att se vilken uppslutning det var och hur engagerad publiken, och framför allt barnen, var.

I ett fadderprojekt i Rajasthan

Av:Ulrika Wedin

Idag har jag äntligen fått se fadderprojektet Alert i Rajatshan! Resan till fadderprojektet tog en knapp timme genom det bergiga och torra, men mycket vackra landskapet. Först fick jag besöka projektkontoret där personalen berättade om arbetet som görs i byarna och om vad som hänt sedan fadderprojektet startade 2005. Bland annat har barnadödligheten minskat från 4,8 % till 2,6 % och antalet avhopp från skolan minskat från 30 % till mellan 3-5 %, vilket till stor del beror på att antalet elever per lärare minskat från 80 till 40 barn!

Efter lunch besökte vi byn Nal och ett av de lokala resurscenter som ingår i det utbildningsprojekt som Barnfonden stödjer. Resurscentret både fungerar som en plats dit barnen kan komma för att få läxhjälp, läsa böcker och leka, och dit de vuxna kan komma för att läsa tidningar och ta del av information om fadderprojektets arbete.

Ett tjugotal barn mellan 7 och 15 år hade kommit till resurscentret för att träffa mig och de berättade om sina liv, skolan och framtidsdrömmar. Starkast intryck gjorde 14-årige Ganesh, som varje morgon ger sig av hemifrån klockan halv sex för att gå sju kilometer i det bergiga landskapet för att hinna i tid till skolan. På sommarloven arbetar han i en gruva för att tjäna pengar till familjen, men helst skulle han spendera sommarlovet med att läsa de böcker som finns i resurscentrets lilla bibliotek. Han drömmer om att en dag bli lärare.

Trots att situationen för familjerna har förbättrats så är fattigdomen fortfarande utbredd. Många män måste söka sig till Udaipur för att hitta arbete och i familjerna blir det då de äldre syskonen som får se efter sina småsyskon när mammorna i sin tur måste arbeta på fältet. Bebisar kan lämnas med sina 4-5-åringa syskon som naturligtvis inte kan ge dem den tillsyn de behöver. Projektpersonalen menar att det både behövs resurser, kunskap och attitydförändringar, och fadderprojektet arbetar med alla delarna för att nå en förändring.

Uppdatering på min sömnsituation är att jag i natt sov i tolv timmar efter resan när jag knappt fick nån sömn på över ett och ett halvt dygn. Och det var nog tur för även idag har varit en lång och innehållsrik dag. Nu är klockan halv 11 och jag kom nyss tillbaka till hotellet.

I Udaipur

Av: Ulrika Wedin

Sängen känns väldigt lockande just nu, men jag ska försöka skriva några rader först. Efter nästan 20 timmars resa med stopp i München och Delhi mötte personal från ChildFund India upp vid flygplatsen i Udaipur.

Jag fick en dryg timme på hotellet för att duscha och äta innan det var dags att besöka det regionala kontoret i Udaipur där nio personer arbetar för att på olika sätt stötta de sju fadderprojekt som finns i Rajasthan och som totalt ger stöd till 7300 fadderbarn och deras familjer och byar.

Efter en så lång resa med minimalt med sömn var en två timmar lång genomgång av verksamheten i Rajasthan kanske inte högst upp på min önskelista. Men personalen var så entusiastisk och engagerad att jag faktiskt glömde bort min trötthet för en stund. Det märks att de verkligen brinner för det de arbetar med och de svarade kunnigt och insatt på alla frågor jag ställde.

I morgon åker vi direkt ut till fadderprojektet Alert, knappt en timmes bilresa från Udaipur, för att jag ska få se hur allt de berättat om idag fungerar i praktiken. Jag kommer förhoppningsvis också få tid att prata med chefen för fadderprojektet om de frågor Barnfondens fadderservicechef Karin Bergqvist skickat med mig. Skriver snart mer om det jag får veta här på bloggen!

Snart på väg mot Indien och Rajasthan

Av: Ulrika Wedin, programchef på Barnfonden.

På söndag åker jag till Udaipur i delstaten Rajasthan i norra Indien för att bland annat besöka fadderprojektet Alert. Nästan 1100 av Barnfondens faddrar stödjer barn och familjer just i det här fadderprojektet.

I området har det precis gjorts en stor undersökning där framför allt barn och unga, men också föräldrar och andra boende i området, har fått berätta om sin livssituation och vilka förändringar de tror är nödvändiga för att barn och unga ska få det bättre. Också lokala myndigheter och olika aktörer som arbetar med fattigdomsbekämpning har gett sin syn.

Med stöd av den här undersökningen kommer projektpersonalen att ta fram planer för arbetet de kommande två åren. Undersökningen har precis avslutats och en av anledningarna till att jag åker till Indien är att vara med och diskutera resultatet av undersökningen och hur vi från Barnfondens sida kan vara med och stötta arbetet på bästa sätt.

Förutom allt det arbete som görs med fadderbidragen stödjer Barnfonden också ett särskilt projekt för att bekämpa tuberkulos och ett projekt för att öka antalet barn som börjar i skolan och minska antalet avhopp. Dessa ska jag besöka och jag kommer såklart även att träffa barn och familjer.

Jag har inte varit i Indien sedan 1997 då en tre veckor lång resa från Calcutta till Delhi blev mitt första omtumlande möte med ett land utanför Europa. Så det ska verkligen bli spännande att komma tillbaka!

Ställ jättegärna frågor genom kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att besvara dem. Jag kommer tyvärr inte kunna svara på frågor om enskilda fadderbarn, men kanske undrar du något om fadderprojektet eller bara allmänt om situationen i Rajasthan.

Mitt nästa inlägg kommer förhoppningsvis på måndag när jag är på plats i Udaipur!