På en yrkesskola

Av: Therese Skoglund

Idag besökte jag en yrkesförberedande skola där ungdomar får lära sig mer om jordbruk. Jag fick bland annat lära mig att man kan kastrera palmer! Om man gräver ner dem sa att kronan bara sticker upp och låter dem växa på det viset i 3 år så kan palmen sen ge fyra gånger större skörd! Tänk vilken skillnad, bara man vet hur man ska göra. Jag trodde först att det var en prydnadspalm, och under generade skratt fick jag en snabbkurs i ämnet. När vi gick runt och tittade på alla enheter på skolan så fick jag en mycket positiv bild av deras arbetssätt. De unga som går på yrkesförberedande utbildningar har stora möjligheter att skaffa sig en försörjning. Effektivare metoder är verkligen en av alla dörrar som snabbt leder till ökad levnadsstandard.

Alfonse Agbanyissa som är 15 år är och en av eleverna på skolan. Hon säger att hon lär sig både att ta hand om djur och att sälja dem. Paula Denon från BORNEfonden i Benin säger att det är viktig att ungdomarna får möjlighet att arbeta praktiskt i skolan, så att de lär sig hur man gör i praktiken.

Möte med elever och lärare

Av: Therese Skoglund

Idag besökte jag landskontoret för BORNEfonden i Benin, och där träffade jag deras motsvarighet till fadderservice. De passade på att visa olika insatser som Benins fadderprojekt är i behov av just nu.

Efter det åkte vi iväg. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många mopeder. Och så få hjälmar, men jag såg åtminstone en. Gatorna sopas varannan dag, så här är inte så mycket skräp. När vi äntligen kom ut från staden så möttes vi av en röd jordväg, som skulle ta oss lite snabbare fram, den var minst sagt skumpig. Sådär så bältet snörps åt och man får lossa det med jämna mellanrum.

Så kom vi till slut fram till fadderprojekt 422. Där arbetar man för att alla barn ska få gå i skolan, att alla familjer ska ha tillgång till sjukvård och att familjerna ska ha möjlighet att öka sina inkomster.

För att öka inkomsterna kan man införskaffa bättre jordbruksredskap, använda bättre grödor och projektet kan också hjälpa småbrukarna att få tillgång till lite större jordplättar så att odlingen blir effektivare. Det finns tillgång till utbildning i djurhållning och det finns ett mikrolånesystem för familjerna. Det senare ska hjälpa så att familjerna kan komma igång med försäljning på lokala marknader. Man har hittills kommit igång med att sälja förädlade varor som jordnötsolja och jordnötssnacks och palmolja.

Jag besökte skolor i området, ett lågstadie, ett högstadie och en yrkesskola. Vid besöket på lågstadieskolan var det full fart med sång och handklapp. På högstadieskolan diskuterade vi med barnen och rektorn. Jag frågade varför de gillar att gå till skolan.

Rektorn Coffi Gnidehou var oroad over att så få barn fullföljer sin utbildning. Ett av problemen är att föräldrarna inte utbildat sig och inte kan motivera barnen att fortsätta. Familjer flyttar ibland tidvis för att få tillgång till mat. Just nu så sker en förändring i området och
frivilligorganisationers stöd gör att den lokala utvecklingen tagit fart. Barnen har fått bättre förutsättningar. Närvaron har ökat och avhoppen minskat.

Jakob Kondals är en av eleverna och hans favoritämne är franska, han förklarar att han är glad att få lära sig mer och han vill ha ett yrke. Jag frågar varför och han svarar … så att han ska klara sig själv.

Jonas Etizin vill gärna läsa engelska men det finns ingen undervisning i ämnet, hans favoritämne är att läsa böcker och han strålar när han säger till oss att han gärna vill bli lärare.

Det är ovanligt att barn av egen vilja väljer att avbryta en pågående utbildning. De bakomliggande orsakerna är mer komplexa och relaterade till fattigdom. Det kan vara en separation inom familjen eller att jorden inte ger tillräckligt med mat så att familjen måste ta hjälp av barnen. Finns rätt förutsättningar för utbildning är det få barn som hoppar av.

På plats i Cotonou

Av: Therese Skoglund

Nu är jag framme i Benin, i Cotonou. Flygresan gick bra. Snart ska jag möta alla kollegor och träffa projektpersonal, barn och familjer.

Det är varmt och det är hög luftfuktighet och det fläktar lite. Det är aningen frustrerande att resa så långt och komma fram när det är kväll. Mörkret ligger som en slöja över staden och jag vill att den ska lyftas så att det som finns där bakom träder fram. Men än så länge är det bara
mörkt. Det är grusvägar inne i stan. 

Imorgon åker jag och en av kollegorna från BORNEfonden norrut till Bohicon. Vi ska besöka fadderprojekt och träffa barn, ungdomar och personal i projekten.

Ser fram emot morgondagen!

Benin: Besök i fadderprojekt och på landskontor

Av: Therese Skoglund

På söndag reser jag och tre kollegor från BØRNEfonden i Danmark till Benin. Nu är det fredag och sista dagen på kontoret innan avresa. En sista check så att allt som ska finnas på USB-minnet ligger på plats. Och det gör det. På måndag ska jag äntligen få träffa mina kollegor i fält. Det ska bli så intressant att verkligen få se vilka förutsättningar man har i fadderprojekten i Benin. Och vad roligt det ska bli att träffa min närmaste kollega i Benin, Paula Denon.

Under kommande vecka ska jag och en dansk kollega, tillsammans med Paula, besöka fyra fadderprojekt. Som handläggare för Afrika arbetar jag dagligen med Benin. Mina tankar inför resan är många. Hur har man det i de fyra fadderprojekten som jag ska besöka? Varför är det vanligt att barn i Benin lämnar skolan så tidigt? Jag kommer först att besöka två områden där vi har fadderprojekt och kommer att träffa skolbarn, att besöka en yrkesförberedande skola och att möta familjer. Det senaste för att lära mig mer om den lokala kulturen. Sedan kommer vi att besöka två nyligen uppstartade projekt för att få vara med och se hur man gör under första året när vi startar upp fadderprojekt i ett område. Jag funderar på om de ens finns skolbyggnader i området? 

Under två dagar kommer jag delta i möten på landskontoret i Cotonou. Till dessa möten kommer även kollegor från de länder som jag arbetar närmast, det vill säga från Burkina Faso, Mali, Togo och Kap Verde. Vi kommer främst att diskutera förbättringar inom fadderservice. Jag har samlat på mig synpunkter från kollegor och faddrar som jag ska framföra. Det ska bli spännande att diskutera med alla och bidra med vårt perspektiv.

Jag håller er uppdaterade så gott det går.

Tills vi hörs igen!

Therese Skoglund

En första kontakt med landsbygden

Av: Karin Bergqvist och Martina Hibell

På skumpande vägar i en sval bil anländer vi till Ta Sous i sydöstra Kambodja. Tack vare de kraftiga skyfallen de senaste dagarna är det förvisso grönt och vackert, men risfälten är näst intill dränkta och många bönder oroade för hur årets skörd ska gå. Runt 95 procent av befolkningen i området är bönder, och den allra viktigaste produkten är just ris, som äts till frukost, lunch och middag. Det är varmt och fuktigt, och trots att det är mulet får man kisa i det starka ljuset. Vart vi än kommer möts vi av leenden och nyfikna blickar.

Vi träffar Chea Yem som är en av ledarna i området, och han visar oss stolt sitt hem. Från utsidan ser själva bostaden mäktig ut där det vilar högt upp på stora cementpålar och mörkt mintgröna väggar. Vi går upp får de höga trappstegen och innanför möts vi ett enda stort och varmt rum, med golv av tunn bambu. Här inne sover Chea Yem med fem av sina barnbarn. Hans fru och yngsta dotter, Teresia, sover i den lilla butiken som familjen har ute på gården.

Teresia är 16 år och ska precis börja i elfte klass, motsvarande tvåan på gymnasiet. Hon har fyra äldre bröder som alla har gift sig flyttat till Phnom Penh där de arbetar i textilfabriker. Varje månad skickar de hem pengar till sina föräldrar och det är tack vare denna extra inkomst Teresia kan gå på gymnasiet.

- Om två år är jag klar och då vill jag flytta till Phnom Penh och läsa på universitet, säger Teresia och fortsätter

- Jag vill jobba på bank och bo nära mina bröder.

Det är väldigt många ungdomar som lämnar området i jakt på arbete. Vissa reser självmant och andra tvingas av sina föräldrar för att hjälpa till att försörja familjen. En del kommer tillbaka efter ett par år och omställningen är inte alltid helt smärtfri. Många reser till Phnom Penh medan andra tar sig över gränsen till Vietnam eller Thailand. Denna typ av migration är ett stort problem i området då många barn och ungdomar dels hoppas av skolan i förtid, och dels utsätts för stora risker när de reser långt och letar efter jobb. ChildFund Australien arbetar för att stärka ungdomar, skapa lokala inkomstmöjligheter och lära dem om vilka risker det medför att resa till huvudstaden.

Imorgon bär det av till Vietnam där ChildFund Australien har arbetat en längre tid. Det ska bli spännande att jämföra utvecklingen och se den utveckling av organisationen som de strävar efter här i Kambodja.

Martina och Karin

Besök på landskontoret i Kambodja

Av: Karin Bergqvist och Martina Hibell

Högst upp i ett trevåningshus ligger landskontoret för ChildFund Kambodja.

Solen strålar när vi kommer dit och det är mycket varmt.

Här möter oss Bun, administrativ chef på ChildFund Kambodja. Han visar oss runt och presenterar oss för alla på kontoret Förutom Bun jobbar här Sophiep, som är programchef, Singhan som är chef för fadderservice, en faddergrupp på 3 personer, en chaufför, en städerska samt landschefen Carol.

Vi slår oss ner i Carols rum och hon berättar kort om fadderverksamheten. ChildFund arbetar i ett område i sydöstra Kambodja: Svay Rieng. Här finns i dag fyra aktiva fadderprojekt som alla startade i början av 2008.

Svay Rieng är ett mycket fattigt område. Ris är en av produkterna man livnär sig på men det finns inga bevattningssystem och man är helt beroende av regnperioderna. Detta, i kombination med den stora nedläggningen av textilfabriker, har lett till omfattande utflyttning, framför allt till huvudstaden Phnom Penh, Vietnam och Thailand.

Under det första året har området bland annat fått stöd genom att skolor har byggts, latriner har konstruerats, brunnar har byggts och dagisverksamhet har startat upp.

Detta är bara en början men förändringen har börjat:

- Visst är det ett område med många svårigheter och utveckling kommer att ta tid, säger Carol, men vi har skapat bra relationer med de lokala myndigheterna och vi ser att fadderskapen här kommer att göra stor skillnad.

Lagom till att det är dags att gå ut på lunch och magen knorrar hoppar alla till av ett öronbedövande dån som följs av ett skyfall. Himlen har öppnat sig och redan efter ett par minuter är gatan utanför översvämmad. I morgon ska vi bege oss till Svay Rieng, området som skulle behöva detta regn för att få riset att växa.

Vi hör av oss med ytterligare en rapport därifrån när vi nästa gång har tillgång till internet.

Karin och Martina