Jul i Kenya

Cecilia hälsar att julfirandet varit lyckat, med tomte och allt, men att internetuppkopplingen krånglar. Efter nyår reser hon vidare till Uganda och då hoppas vi på fler rapporter.

Gott nytt år önskar Barnfonden!

Jambo!

Jag har nu varit i Kenya i 3 veckor och lär mig swahili för fulla muggar! Det är ett riktigt roligt språk att sätta sig in i och då jag besöker CCF Kenya kan jag briljera med mina nya kunskaper. Det leder alltid till många skratt då jag försöker mig på lite fraser – men det bjuder jag på!

Igår besökte jag Nakuru Community Development Program där Isaac Kahacho, som är ansvarig för fadderserviceverksamheten på projektet, visade mig runt. Han berättade hur de barn som är inskrivna har kommit till dem och hur de avgör vilka barn som ska få ta del av hjälpen. Just nu har Nakuru project 810 barn inskrivna, men detta ska utökas till över 1000 i januari då det har gått så bra för dem. Isaac berättade att CCF Kenya använder sig av sk. fokusgrupper som är utvalda volontärer i samhället som identifierar och lokaliserar de allra mest behövande barnen i deras område. Sedan kontaktar de CCFs lokala kontor och berättar om barnet och dess familj, eller vårdnadshavare som ofta är fallet i Kenya då många barn är föräldralösa. Sedan tas det beslut om barnet ska skrivas in. På det sättet vet man att barnen verkligen är i behov av hjälp då det är vanliga människor i samhället som har observerat dem i deras hemmiljö och vet att de behöver stöd. Därefter får familjen ta del av utbildningar inom olika områden, främst mikrofinansiering och hälsa, och annan hjälp som CCF ibland kan bidra med bl.a. skolavgifter, mediciner och mat vid behov. Isaac berättade mycket om förändringarna som är på väg. Istället för att betala t ex skoluniformer till alla inskrivna barn vars familj inte har råd – som är att bota ett symptom på fattigdomen – vill CCF utveckla hela samhället och gå till roten med problemet. Detta gör CCF just genom att tillsammans med andra organisationer fokusera på större projekt i området såsom borra brunnar, bygga skolor, utbilda människor inom mikrofinansiering, sparande, företagsamhet, hälsa och hiv/aids med mera. Målet är att alla människor i samhället ska bli självförsörjande.

Jag fick även det stora nöjet att träffa “Voices of Red Roses” som består av en grupp unga tjejer som utbildar andra unga människor inom hiv/aids. CCF i Nakuru har påbörjat ett samarbete med dessa tjejer. De pratar om allt från prevention, skydd, och sex, men de diskuterar även vikten av självkänsla och att bygga upp sitt självförtroende och att våga säga nej till en kille som vill ha sex. Problematiken kring hiv/aids grundar sig på samhällets syn på kvinnan, att hon ska lyda sin make och därmed vara en god fru, och genom att lyfta dessa unga kvinnor att våga be mannen att använda kondom, eller diskutera deras sexliv – vilket också är svårt for kvinnor här då det är fult att prata om sex – eller bygga upp hennes självförtroende tillräckligt mycket att hon vågar ställa krav på sin man kan man förändra hiv/aids-utvecklingen. Gruppen anordnar också en skönhetstävling varje år där en kung och drottning kröns. De som ställer upp är hiv/aids-positiva människor som är öppna med sin status och lever ett positivt liv och blir därmed förebilder för andra. Deras roll blir sedan att resa runt och hålla föredrag om sjukdomen och visa att det är vanliga människor som har sjukdomen. Målet är att minska stigma och diskrimination och få fler människor att “komma ut”. Förra året kom över 1000 människor och hejade på kandidaterna. Väldigt imponerande tjejer! På julafton ska de sjunga julsånger i Nakuru Nationalpark och jag kommer så klart att vara där för att försöka få lite julkänsla i mig vilket är lite svårt då solen steker och klänningen fladdrar kring benen – men jag klagar inte :)

Nakuru projekt pa torsdag!

Hej!
Pa torsdag ska jag besoka ett Projekt i Nakuru, som ar en stad oster om Nairobi, en relativt stor stad med alla fornodenheter jag saknade i bushen. Projektet har, precis som Kerwa Family Helper Project, fokus pa hemlosa och foraldralosa barn. Och jag vet om att manga barn bor pa gatan har i Nakuru, sa alla insatser behovs.

Att leva med Hiv&aids - det finns en framtid!

Nu har jag besökt Kerwa Family Project som ligger lite norr om Nairobi, och innefattar de som bor i staden Kikuyo och i områdena runtomkring. Jag fick verkligen ett välbemött mottagande av min nya kära vän, Mr Benson som jobbar for Christian’s Childrens Fund Kenya som visade mig runt denna dag. Kerwa Family Helper projekt fokuserar framförallt på HIV/Aids, och barn som blivit föraldralösa då sjukdomen tagit deras föräldrar, och/eller själva blivit smittade. Projektet gör inte detta arbete ensamt, utan samarbetar med lokala organisationer och kyrkor i ett stort nätverk, där alla försöker dra ihop tillräckligt mycket resurser för att ge dessa barn en framtid. Barnen får psykosocialt stöd och får prata om kärlek, sorg, döden och att de har rättigheter och inte får bli utnyttjade som stadhjälp av släktingar som de far bo hos då de blivit föraldralösa, vilket tyvärr ar väldigt vanligt. Det är bra att barnen får tid att prata om det som hänt så de inte trycker ned ledsna känslor. Barnen får även hjälp med läkarbesök, mediciner till de som behöver, tillgång till kläder, skoluniformer och filtar och terminsavgiften betalas. De får även extra näringstillskott som gör att de barn som tar bromsmediciner mot HIV bättre kan tillgodogöra sig dessa då kroppen behöver näring for att medicinerna ska ha full effekt. Annars är det nästan meningslöst att ta bromsmedicinerna, vilket också är ett stort problem då många går hungriga i Kenya.
Jag fick också träffa en del av de barn som är inskrivna i projektet, bland annat Theresia som hade kommit till lokalkontoret denna dag for att skriva ett tack-brev till sin fadder som hade gett henne en liten julgåva. Jag frågade vad hon skulle köpa for pengarna och hon ville köpa kläder till sina syskon. Lite dumt frågade jag om hon inte också skulle köpa något till sig själv, men hennes svar var att då de delade kläder med varandra sa var de också till henne – såklart =)! Vi har alla något att lära oss där.
Jag fick även möjligheten att träffa två HIV/Aids-grupper, Star of Hope och Karipa Moja, som består av öppet HIV/Aids positiva som vill förmedla budskapet att det går att leva ett bra liv trots sjukdomen och det finns hopp, livet tar inte slut då man får beskedet att man är smittad. Grupperna håller möten varje vecka där de stöttar varandra, både emotionellt och finansiellt – detta då de har öppnat ett bankkonto som man kan låna pengar från mot en mindre ränta. De har även hållt HIV/Aids-evenemang, pratat i radion, gått hem till sjuka for att lära familjemedlemmar hur man bäst tar hand om de som är sjuka, marscherat for bättre rättigheter och mot diskriminering och stigmatisering, de håller utbildningar för barn och ungdomar om sjukdomen och mycket mycket annat. Det är bara att imponeras av deras engagemang och styrka, att öppet våga gå ut i ett samhälle där diskriminering och stigmatisering fortfarande ligger som en tung slöja och förhindrar en bättre framtid. Men med dessa grupper finns det hopp!

Maasaikvinnor och vattenprojekt

Här i Kenya är vädret riktigt skönt, soligt men med svalkande vindar då och då. Dock är jag lite ambivalent angående vädret - egentligen är det regnsäsong men regnet kommer inte och torkan är kvar i landet. Så inför mina kompisar skryter jag om sol och värme men i hemlighet önskar jag regn - det behövs! Detta är ocksa anledningen till varför vattnet nu blir utransonerat till invånarna, vilket jag fick erfara igår då vattnet tog tvärslut precis efter att jag schampoonerat in mitt hår ha ha. Elektriciteten kommer också att börja ransoneras om en tid då generatorerna drivs av vatten och nivån är alltför låg för att tillgodose all efterfrågan. Det är däför Oloolua-projektet, som ligger söder om Nairobi i Ngong Hills, fokuserar på att ge familjerna i byn vatten. Oloolua projektet har för tillfället 1048 barn inskrivna i projektet och omfattar ett väldigt öken-likt och torrt område, där endast de mest tåliga växterna överlever. Projektet har hunnit borra 2 brunnar, där den ena brunnen är helt komplett med pipelines och en generator. Denna brunn förser 3000 människor i byn med rent dricksvatten, och förhoppningen är att inom en snar framtid kunna dra pipelines till andra sidan av kullarna så att ytterligare 3000 människor kan dra nytta av vattnet. Genom att vatten blir tillgängligt for barnen och dess familjer behöver de inte längre gå i flera timmar för att hitta vatten och kan istället fokusera på skolan. Oloolua projektet förser även familjer med tak som samlar in regnvatten, s.k. roofwater harvesting, som är mycket säkrare att dricka än vattnet i dammarna. Genom att borra brunnar som hela samhället kan dra nytta av har byn en ökad möjlighet att gå en saker framtid till mötes då de inte behöver flytta p.g.a. vattenbrist och de har även en chans att få igång ekonomisk tillväxt.
Jag fick även möjligheten att besöka en grupp Maasaikvinnor som är en del av Oloolua-projektet, vilket var väldigt intressant och roligt då jag fick en sjungande välkomstceremoni och en massa presenter =). Dessa kvinnor har men hjälp av Chistian's Childrens Fund Kenya (CCF K), mobiliserat sig och organiserat en grupp där de tillsammans sparar ihop ett kapital, köper upp material till smycken som de sedan själva producerar. Dessa smycken, som är mycket vackra, säljs sedan på den lokala marknaden och Maasaimarknaden i Nairobi, och på sa sätt får kvinnorna i stammen en inkomst och blir självförsörjande, vilket också är målet med CCF's projekt. Kvinnorna får utbildning och träning i affärsverksamhet av CCF regelbundet. Genom att borra brunnar i området finns det även en chans att stammen stannar på en plats då de vanligvis söker efter vatten till deras djur. På detta sätt så får barnen en chans att stanna kvar i skolan och slippa avbryta sin utbildning för att leda djuren till olika vattenhål.
På vägen till Maasaierna fick jag även frågan från mitt resesällskap om jag slaktat många getter i år. Tyvärr fick mitt svar bli att jag aldrig slaktat en get i hela mitt liv. Lyckligtvis fick jag snabbt ett erbjudande om en intensiv-kurs i getslaktande då han ansåg att detta är en färdighet som alla kvinnor bör känna till! Dock blev mitt svar att jag inte såg mig själv slaktandes några getter inom den närmsta framtiden och försökte snabbt byta samtalsämne, men mitt resesällskap höll fast vid att jag verkligen kommer att behöva kunna slakta en get då jag är gift. Jag förklarade att om så är fallet så får min man äta grönsaker varje dag istallet =).

Besok i slummens fantastiskt kreativa varld

Har nu besökt Nairobi Integrated Project som har sitt kontor i Nairobis slumkvarter. Efter att ha åkt en timme ut från stadens centrum, tillsammans med Anne Waweru som arbetar på projektet, kom vi till slut fram till Marurui, som området heter. Det ar ett väldigt fattigt område i Nairobi och växer något enormt då folk flyttar in till staden i hopp om jobb. Men även om det är fattigt så ser man hela tiden bevis på människans fantastiska kreativitet. Överallt växer det fram affärer, kliniker, fruktplantage, hus, frisörsalonger, och mycket annat. Livet är hårt och man måste överleva. Ett sätt som projektet arbetar för att människorna i samhället ska kunna ta sig ur fattigdomen och bli självförsörjande är genom så kallade mikrolån. Projektet arbetar för att få folk att gå samman i mindre grupper som tillsammans lägger en liten insats varje månad. Då beloppet växer varje månad möjliggör det för ett större lån. Dessa lån går sedan till att starta en affärsrörelse eller annat som kan behövas för att möjliggöra överlevnad för familjen. Projektet arbetar sedan med att utbilda och ge träning till medlemmarna, samt följer upp och stödjer gruppen och verksamheten. För tillfället finns det 45 grupper i området som möts regelbundet och flera människor i området har nu kunnat starta mindre affärer där de säljer frukt och mat, vilket är den vanligaste investeringen – detta då människor ju måste äta som jag fick förklarat för mig. Man kan inte gå fel med en sådan investering! Förhoppningen för 2009 är att det ska finnas 100 grupper och att lite större affärsrörelser ska kunna startas, vilket blir möjligt om fler människor ansluter sig till arrangemanget. Större affärsrorelser ger möjlighet att anställa människor och insatserna i lånegruppen kan även öka.
Jag fick även möjligheten att träffa Lydia Mjuguno som arbetar på projektets gratisklinik the Marurui Health Clinic. Hon är kurator och sjuksköterska, och kallas VCT councellor. Hon testar människor för HIV/Aids och utbildar i dessa frågor. Vem som helst från området kan komma och bli testad, resultaten är konfidensiella och gratis. Jag fick en väldigt genomgående utbildning i HIV/Aids och fick titta på testen vilket var intressant och utbildande. Resultaten kommer redan inom 15 minuter. Om patienten är positiv får han eller hon hjälp med var hon ska vända sig till nästa instans och hur hon ska hantera sin sjukdom samt stöd. Det finns flera stödgrupper i området som arbetar för att visa att man kan leva positivt med sjukdomen s.k. positive living. Om patienten inte har HIV/Aids får han eller hon utbildning i sjukdomen. Lydia har ung. 100 patienter i månaden. På VarldsAids dagen bjöd projektet in akrobater, artister, hade en stor grillfest och samtidigt kunde människorna som kom testa sig, och bara på den dagen fick de 100 människor att testa sig! Genom att veta sin status kan man bättre ta hand om sig själv och ta mediciner i tid som kan hjälpa en att leva ett längre liv. Jag fick en T-shirt med mig hem där det star ”Hiv/Aids - Know your status” som jag nu bär stolt på Nairobis gator.

Besok pa huvudkontoret

Så nu är jag här – i solen och värmen. Har i och för sig varit här i tva dagar nu men internetkafeet stängde extra tidigt igår, av någon outgrundlig anledning, så det var bara att lomma hem igen. Allt har verkligen klaffat hittils. Jag blev upphämtad på flygplatsen efter en ovanligt lugn flygtur, fick min lilla säng och har kommit in i den kenyanska rytmen. Nairobi är, lite oväntat, en grön och rätt så trevlig stad, dock med en trafikstockning i varje gatuhörn – vilket är rätt frustrerande då allt tar så mycket langre tid.

Jag åkte till huvudkontoret dan efter jag anlände, där jag möttes av Florence, en av de anställda inom Christian Children’s fund Kenya, som visade mig runt. Jag fick prata med alla på kontoret, samt möjlighet att ställa tusen frågor och jag kände mig väldigt välkommen. Det som för tillfället sker på huvudkontoret är att de anställda ordnar med julkort, och brev från fadderbarnen och the Child Progress Report, som allt ska skickas ut till faddrarna, så hela kontoret var fyllt med brev, kort och papper. 775 av barnen inom projekten har svenska faddrar, annars är de flesta faddrarna fran USA och Australien samt Nya Zeeland. Jag fick sedan möjligheten att sitta ned en stund med högsta chefen David Kang'ethe som berättade om hur projekten arbetar. Han talade även om framtiden och sina förhoppningar om att ännu fler barn ska kunna få hjälp genom CCF Kenya och hur de arbetar för detta. För tillfället får nästan 40 000 barn stöd genom CCF Kenya, i de 51 projekt som finns runt om i landet. Nastan 81% av barnen har en fadder, men förhoppningen är såklart antal faddrar ska öka sa att fler barn och familjer kan få hjälp (även om antalet barn överstiger antal faddrar så får alla barn som är inskrivna i projektet hjälp med skolavgifter, sjukvård och tillräckligt med mat. Det är de familjer i störst behov som kan få hjälp genom CCF).

Jag har även lyckats hitta det kafe som serverar det godaste kaffet i Kenya och efter mina kaffepulver-upplevelser framtills nu fick jag nästan lite kaffetårar i ögonen då jag tog min första klunk och jag har redan hunnit bli stammis där! Fick även redan på att då kenyanska studenter söker vidare till Universitetet och beviljas ett studentlån kan de då de är färdiga med utbildningen förhandla med studentlans-byrån om hur mycket de ska betala tillbaka, så om de endast kan betala tillbaka en viss summa så kan detta godkännas. Jag ska helt klart ringa upp CSN då jag kommer hem och börja förhandla!

Nästa stopp är ett besök på ett CCF projekt som arbetar inom Nairobis slumområden, vilket ska bli väldigt intressant samt en ovärderlig upplevelse - att få möta människorna bakom fattigdomen.

Dagarna innan avresa!

Nu dröjer det inte länge förrän flyget går från Kastrup – mindre än 4 dagar kvar. Tankarna är många om vad som ska hända och inte får hända – typ att jag glömmer passet, eller tar fel dag – vilket har hänt i andra sammanhang :). Visst har jag rest förut, till flera olika delar av världen, men aldrig själv, och framförallt inte till Nairobi. Många och hemska är de historier man har berättat för mig om denna metropol, och nervositeten är väldigt påtaglig – är det lika hemskt som folk har beskrivit det för mig? Det lär jag i alla fall snart få veta, men försiktighet ska verkligen vara mitt ledord. Även om jag har rest långt förut känns det ändå som första gången! Jag har köpt på mig halva apoteket, packat 10 kjolar som går ner till fötterna och har solskyddsfaktor 50 med mig. Min mamma smög ner en solskyddsfaktor 10 också, så blev det ju 60 som hon uttryckte det :). Är det något annat jag behöver? Tror inte det. Lariam:et - malariatabletterna - ska börja sväljas på söndag, och jag har kalkylerat in visst illamående. Så jag är så gott som färdig att hoppa på planet!
Väl på plats kommer jag att bli upphämtad av en taxi skickad från hotellet som jag ska bo på, vilket lugnar mig lite. Sedan ska jag bo med 14 andra personer i ett sk ”dorm”, där sängarna och turisterna trängs till en billig peng. Börjar ångra mig nu, kanske vore bättre om jag sov själv? Så många människor… men det är billigt i alla fall och det blir mer pengar över till resten av resan! Får hoppas jag hamnar med 13 tysta människor för redan nästa dag måste jag vara pigg då jag ska besöka huvudkontoret i Nairobi. Ska bli en väldigt spännande resa, att få besöka de projekt jag arbetar med hela hösten och möta de människor och barn jag endast sett på bild, och framförallt få uppleva Kenya och Uganda som jag läst så mycket om. Och förhoppningsvis får jag äntligen se mitt lejon då jag missade honom förra gången jag besökte denna fantastiska kontinent!