På väg för att möta en familj i Quarry

Av: Karin Wikström

Nu ska jag alldeles strax åka för att träffa ännu en familj som får stöd genom ChildFund Gambia. De bor i Kerewan i en by som tidigare var ett grustag. Därför kallas det oftast bara för "Quarry". De människor som äger jordlotterna här är oftast ganska rika, och väljer att hellre bo inne i någon stad. Men för att inte riskera att förlora sin jordlott bygger de upp ett enkelt hus för att markera att marken tillhör någon. Det är vanligt att dessa hus hyrs ut eller till och med lånas ut till familjer som inte har råd med ett eget hus. Familjen som vi ska träffa bor gratis i sitt hus. Men det är så klart inte en särskilt trygg tillvaro eftersom de inte vet hur länge de får stanna.

Gunnel ska besöka sitt fadderbarn!

Av: Karin Wikström

Idag har jag varit på huvudkontoret utanför Banjul. Ett av många möten var med Nfamara, som är chef för fadderserviceavdelningen. Vi pratade bland annat om de många fadderbesök som sker i Gambia varje år. Många av dessa är svenska faddrar, och just idag är faktiskt en svensk fadder här! Gunnel och hennes son Erik ska träffa fadderbarnet Dado som bor någon mil från Banjul. Jag satt med dem en stund när Nfamara förklarade hur arbetet i Gambia går till. Sedan var jag tvungen att gå vidare till ett annat möte. Jag ser fram emot att prata med Gunnel och Erik efter besöket och få veta hur det gick!

Ousman vill bli arkitekt

Av: Karin Wikström

Idag har jag träffat Ousman, 17 år, och hans familj. De bor i Lamin, som är ett ganska tätbebyggt område. Varje hus har en rejäl mur eller staket, så det kändes lite som att åka genom en labyrint när vi tog oss fram g

enom byn.

Till slut stannade bilen till vid en grind och vi gick in på gården och satte oss under ett mangoträd. Det var runt lunchtid och solen brände skoningslöst.

Ousman berättade att tack vare stödet från fadderprojektet och från hans fadder, som är från Storbritannien, har han kunnat gå kvar i skolan. Hans mamma, som heter Safang, är den enda försörjaren i familjen. Hon tar hand om de 3 egna barnen och 5 föräldralösa barn. Sin inkomst får Safang genom att sälja frukost vid vägen utanför deras hus varje morgon. Ousmans pappa har skadat sig och kan inte arbeta längre.

Ousman går i skola i Banjul, som är två mil hemifrån. Han tar en delad minibusstaxi varje morgon. Han drömmer om att bli arkitekt.

Safang har tidigare varit medlem i fadderprojektets familjeråd, hon berättar att de bland annat bestämt att det behövdes en brunn till. Den håller på att byggas nu.

Här är några av Ousmans muntra och retfulla småsystrar som tyckte det såg oerhört roligt ut när Ousman ställde upp sig för fotografering, och sen gärna själva ville vara med.

Eleverna i Lamin Daranka-skolan vet att deras svenska brevkompisar åker skidor ibland

Av: Karin Wikstrom

Idag har jag besökt Lamin Daranka-skolan som deltar i brevväxlingsprojektet Post Pals. Skolan ligger någon timma med bil från Banjul, i ett samhälle som består av envåningshus byggda i lera och murbruk. De flesta hus har plåttak, men några har rejäla tegelpannor. Här försörjer sig de flesta familjer på ett litet jordbruk under regnsäsongen. Då kan de odla majs, cous, sötpotatis, ris, aubergine och mycket annat. Nu är det snart slut på den torra säsongen. Det har inte regnat sedan oktober och det är väldigt torrt. Bara ogräset och de stora lummiga mangoträden verkar växa. Mangofrukterna kommer snart att vara mogna. Chauffören John säger att om ett barn kommer hem och klagar över magont så är det allt som oftast för att han eller hon varit hungrig och ätit omogen mango…

I Lamin Daranka-skola, som är en låg- och mellanstadieskola, går 1154 elever. För att få plats går eleverna i skolan antingen på för- eller eftermiddagen. Mr Tabally, som är utbildningsexpert på ChildFund Gambia, säger att det är en av de bästa skolorna de arbetar med. På utsidan är skillnaden mellan den här skolan, och andra skolor jag sett, inte så stor. Inte heller har de mer skolmaterial eller böcker. Men klassrummen är fyllda med affischer som lärarna och barnen själva ritat, och lärarna är mycket engagerade. Det råder en mycket trevlig stämning på skolan.

En flicka som heter Kujati, och går i 6an, säger att de sett på bilderna i breven att barnen i Sverige åker skidor. De har också sett bilder på fyrverkerier och julgranar.

Breven från de svenska klasserna sitter på väggen i ett eget litet rum ”Post-pals center” står det på dörren brevid en liten svensk flagga. Dörren står öppen under skoldagarna så att alla barn på skolan kan titta på bilderna och läsa breven.

Själva utbytet bygger på skoluppgifter som sätter upp vissa ramar och är stöd för läraren, men det som är så fantastiskt med Post Pals är att barnen själva får välja precis vad de vill berätta om för sina kompisar lång borta i Sverige eller Gambia (eller något av de fem andra länder som deltar). Att de själva får tänka efter hur de ska beskriva sin vardag för någon som bor i en helt annan miljö. Av de exempel som jag ser på väggen i Lamin Daranka-skolan har barnen i Sverige valt att dela med sig av allt från sina favoritsporter (och att Björn Melin är en Hockeyspelare i HV71), till att Turning Torso är en jättehög byggnad i södra Sverige (och att den har 5 hissar). Säkerligen inget som hade skrivits med i en lärobok om Sverige, men sådant som barn i Sverige tyckte var viktigt just för dem!

Tuffa kvinnor!

Av: Martina Hibell

Nu är jag hemkommen igen och tillbaka till kontoret. Som vanligt har det varit en intressant och innehållsrik vecka i Mali och Malmörusket kändes måttligt välkomnande i lördags morse.

Under min andra dag i Sélingué fick jag möjlighet att träffa elva av de kvinnliga ledarna som vi arbetar med i projektet. Alla representerar varsin kvinnoförening. Vi träffas utanför vårdcentralen och i bortåt två timmar sitter vi och diskuterar hur projektet går, hur kurserna varit, samt vilka möjligheter de ser. Tack var kurserna inom hälsa och familjeplanering känner många dels att de kan ta bättre hand om sig själva och sina barn, och dels känner de sig mer trygga när de pratar med sin omgivning om hälsofrågor. Ibland så lyssnar inte andra kvinnor på deras råd, men när de sedan får problem kommer de tillbaka för att be om råd och tips. Flera instämmer i att det nu är fler kvinnor som kommer till dem än tidigare.

Sayon Traoré (till höger i fotot), ledare för föreningen Dalabala Moyngnom, är medlem i det styrande organet får hälsa, ASACO. Hon ansvarar för aktiviteter som rör kvinnor och hon säger att hade hon haft den här utbildningen tidigare så hade hon krävt en högre position. "Nästa gång ska jag bli ordförande" säger hon och ler. I dagsläget är tre av femton medlemmar i ASACO kvinnor.

En del av projektet är att kvinnorna får tillgång till mikrolån för att på så sätt kunna öka sin inkomst och frigöra tid både för sig själva och för sina barn från det hårda arbetet med jordbruk. Det finns många idéer om vad de ska starta för inkomstskapande projekt. Tvåltillverkning, färgning av tyg och behandling av ris är de vanligaste idéerna.

Aichata Koné (höger i fotot) och Mariam Traoré (vänster i fotot) berättar vad de först hade velat förbättra i byn om de haft en hög politisk position:

- Vi måste fånga unga kvinnor redan när de är tio år gamla eftersom de tvingas jobba med jordbruket istället för att gå i skolan. Vi behöver ett system för att dessa flickor ska kunna komma tillbaka in i skolan, erbjudas utbildning på andra tider, eller erbjudas alternativa yrkesutbildningar.

Mariam förklarar:

- Jordbruk är tungt arbete. Vi går över sju kilometer för att komma till risfältet för att få ihop så att vi kan köpa det viktigaste till familjen. Om våra barn behöver köpa något skolmaterial som jag inte har pengar till, är enda alternativet att de får komma och hjälpa till på risfältet, och då kan de ju inte gå i skolan samtidigt.

Båda önskar att dessa förhållanden kommer att förändras, men gör de inte det kommer de också att tvingas ta sina barn från skolan för att hjälpa familjen.

När mötet avslutas är det dags för de flesta att ta sig till risfältet för att arbeta. Det är runt 37 grader varmt och jag blir matt av tanken på den långa promenaden och det hårda arbetet de har framför sig. Och jag hoppas att några av dessa kvinnor ska ta sig till de höga politiska posterna i området.

På ChildFund Gambias huvudkontor

Av: Karin Wikström

Jag känner igen mig när vi närmar oss huvudkontoret, det ligger på en bred och kraftigt trafikerad gata i området Kanifing utanför huvudstaden Banjul. Chauffören John beklagar sig över trafiken, mest taxibilarna, som han säger orsakar många bilolyckor.

Men allt är inte precis som förut. Huset har fått gröna detaljer och på taket sitter en skylt som det står ”ChildFund Gambia” på. Sedan jag var här sist har organisationen, precis som många andra av de organisationer vi samarbetar med, bytt namn från ”Christian Children's Fund” till ”ChildFund”. Eustace Castell, som är chef för organisationen säger att det känns bra att ha bytt namnet. Han menar att det inte reflekterat sättet som de arbetar på – religion har ju inget med arbetet att göra – och att det har varit svårt att förklara det för människor så länge de hette Christian Children's Fund.

Eustace, och utbildningsspecialisten Famara Tabally, berättar att brevväxlingsprojektet Post pals har en positiv effekt på skolorna som deltar. Barnen tycker att det är roligt att skriva till jämnåriga och att få lära sig mer om Sverige. Lärarna i sin tur har stor hjälp av lektionsplanerna som finns som stöd för brevskrivandet. De gambianska skolorna har inte mycket böcker eller annat som stöd för lärarna, så de är väldigt glada över det material de fått i form av uppblåsbara jordglobar, böcker och lektionsplaner för olika ämnen.

Nästa vecka ska jag bland annat få träffa personalen på det regionala utbildningsministeriet. Samarbetet med dem är också en förutsättning för att Post pals ska fungera. Den gambianska läroplanen är väldigt exakt uträknad och det innebär att det inte finns tid att göra brevväxlingsuppgifterna på lektionstid. Som tur är tycker barnen att brevskrivningen är så rolig att de gärna kommer till skolan på en lördagförmiddag för att skriva brev till sin svenska vänklass!

På plats i Gambia

Av: Karin Wikström

”Ah, Sverige – hur är läget?”, säger mannen i den lilla matbutiken.

Jag har precis landat i Gambia och utforskar omgivningarna. Ökenvinden harmattan färgar allt med ett rött damm och vinden är nästan kylig.

Senare får jag berättat för mig att Sverige var det första land som började med storskalig turism till Gambia. Och även om jag ännu inte sett några skyltar eller menyer skrivna på svenska, så verkar var och varannan person kunna prata lite svenska. De flesta dessutom med en märklig stockholmsdialekt!

Imorgon ska jag träffa personalen på Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Gambias huvudkontor. Förutom stödet till fadderbarnen och fadderprojekten arbetar vi, tillsammans med ChildFund Gambia och svenska Posten, med ett brevväxlingsprojekt som pågått i snart tre år. Jag var i Gambia när projektet precis hade startat, och det ska bli spännande att höra om utvecklingen av projektet och att få träffa alla som arbetar med det igen!