Möten, besök och diskussioner

Av Ulrika Wedin

Det har varit intensiva dagar med många möten och besök runt om i de områden där fadderprojekten Aynage och Buee arbetar. Första dagen inleddes med stormöte där projektpersonal från Aynage och representanter för den lokala projektkommittén deltog. De berättade om processen med att arbeta fram den nya treårsplanen för fadderprojektet.

För att ta reda på vilka problem och behov, men också resurser, som finns i området har det arrangerats gruppdiskussioner, framför allt med barn och ungdomar från olika grupper, t ex föräldralösa barn, barn med särskilda behov, flickor i puberteten osv. Barn och ungdomar står i fokus för fadderprojektets arbete och det är viktigt att deras tankar och idéer är vägledande i arbetet.

För att få en så omfattande bild som möjligt av barnens situation har även mödrar med barn i olika åldrar intervjuats. När all information sammanställts hölls nya möten för att stämma av att bilden var den korrekta och att de huvudsakliga orsakerna till barnfattigdom identifierats. Nästa steg blir att planera olika insatser som ska motverka problemen och skapa en bättre situation för barn och unga.
Kommittémedlemmarna berättade att arbetet med att ta fram den nya planen på många sätt öppnat deras ögon för saker de tidigare inte reflekterat över. T ex att kvinnorna står för en stor del av arbetet, men att mannen har makten över familjens ekonomi och att endast en liten del av inkomsterna går till barnens behov.

På eftermiddagen fick vi besöka några av de skolor där Barnfonden under de kommande tre åren kommer vara med och finansiera arbetet med att göra skolorna mer barnvänliga. Det handlar bland annat om att rusta upp skolorna, köpa in utbildningsmaterial och att utbilda lärarna i undervisningsmetoder som låter barnen delta aktivt.

Andra dagen hade vi möte med personal från både landskontoret, det regionala kontoret och Aynages projektkontor för att diskutera det projektförslag som tagits fram för att skapa mer barnvänliga skolor. Det var många intressanta frågor som kom upp och vi kommer att fortsätta diskussionerna via mejl och telefon.

Efter lunch var det dags att besöka en skola som ligger inom Buees fadderprojektsområde. Barnfonden kommer i höst att starta en insamling till ett bibliotek vid skolan. Vi fick möjlighet att prata med lärare och elever om svårigheterna med att inte ha tillräckligt med böcker och utbildningsmaterial, och vad det nya biblioteket kommer att betyda för dem.

Fattigdom och framtidstro

Av Cathrine Larsson

Vi åker från Addis Ababa till Butajira. Det är första gången jag besöker Etiopien och jag fylls med nya intryck hela tiden. Inne i Addis känner man verkligen storstadspulsen. Tempot är högt och människor och djur trängs på gatorna. Luften är dimmig av avgaser och det luktar rök från eldar där man bränner avfall.

Ute på landet är det betydligt lugnare. Just nu är det regnperiod. Landskapet är grönt och jakarandaträden lyser med sina stora orangea blommor. Människor vandrar rofyllt längs med vägen, på väg hem från den stora marknaden som de går till en gång i vecka. Barnen vinkar glatt åt oss när vi åker förbi.

Samtidigt är fattigdomen slående både i staden och på landet. Det är svårt att se och kan kännas hopplöst, men jag känner också hoppfullhet. Överallt bygger man nya hus och människorna vi möter utstrålar glädje och framtidstro.

Imorgon ska vi träffa våra kollegor på kontoret i Aynage. Vi kommer också att träffa medlemmar från den lokala projektkommittén, som består av representanter för familjerna som bor i området. Det ska bli ett intressant möte och det kommer att bli spännande att höra deras funderingar över hur vi kan utveckla vårt samarbete.

Butajira nasta

Av Ulrika Wedin

Efter nastan sjutton timmar pa resande fot kom vi antligen fram till Etiopien och Addis Abeba. Vi fick nagra timmars valbehovlig somn innan Bejiga fran landskontoret kom och hamtade oss.
Nu sitter vi pa kontoret och vantar pa bilen som ska ta oss vidare till Butajira, som ligger cirka 15 mil soder om Addis. Under formiddagen har vi haft mote med programavdelningen och pratat om vart samarbete och olika fragor som ror ChildFund Ethiopias arbete.
Det har varit intressanta och spannande samtal och vi har mycket information att ta med oss hem till kollegorna i Malmo. De kommande natterna kommer vi att bo i den lilla staden Butajira, men den storsta delen av tiden kommer vi att vara ute pa landsbyggden och traffa personal och familjer vid fadderprojektet i Aynage.
Det ar inte sakert att vi kommer att lyckas uppdatera bloggen eftersom internetuppkopplingen inte fungerar, men vi kommer att forsoka halla er uppdaterade!

På väg till Etiopien

Då är det snart dags för oss att ta tåget till Kastrup och sedan flyg vidare till Etiopien via Istanbul. Ulrika var i Etiopien i februari, men för Cathrine är det första besöket i landet.

Det kommer att bli en hel del möten på landskontoret i Addis Abeba där vi ska diskutera avtal för vårt nya samarbete och olika frågor kring programverksamheten. Men den mesta av tiden kommer vi att vara ute vid fadderprojektet Aynage. Där kommer vi att träffa projektpersonal och representanter för den lokala projektstyrelsen och ungdomsforumet för att prata om vilka insatser Barnfonden ska vara med och stötta i området.

Förutom magmedicin, myggmedel och annat som kan vara bra att ha med har vi packat ner senaste numret av vår faddertidning Pusselbiten som innehåller ett stort reportage från Etiopien. Det har vi tänkt dela ut till alla som är med på bild och som medverkar i artikeln. Översättning till engelska har vi inte hunnit med än, men resan tar kring tolv timmar så det blir nog tid till det också.

Vi hoppas kunna hålla er uppdaterade via Barnfondens blogg, men i Etiopien är internetuppkopplingar och eltillgången inte helt tillförlitlig, särskilt inte i den lilla staden Butajira där vi kommer att bo större delen av tiden. Bilder lär vara extra svårt att ladda upp så tills vidare får ni hålla till godo med några foton från Ulrikas förra besök. Längre bak i bloggen finns inlägg från den resan.

Hemma igen.

Av Karin Bergqvist

Tanken var att jag under mina besök i Burkina Faso och Etiopien skulle hålla bloggen regelbundet uppdaterad. Men, det är bara att konstatera att livet i de två länderna jag besökt inte stämmer överens med min ”svenska” verklighet.

Kommunikation är inte en självklarhet så som hemma. Jag hade svårt att kontakta Barnfondens kontor genom telefon och Internet-uppkopplingen var nyckfull. Efter att ha lyckats bli uppkopplad på väldigt svag anslutning, skrivit ett långt mejl och äntligen lyckats bifoga ett par bilder så visar uppkopplingen helt plötsligt på ”inte ansluten”. Någon timmes arbete försvann i ett nafs…..

Jag inser att det är under svårarbetade förhållanden som barn och vår personal skickar oss information, mejlar oss bilder, svarar oss på våra förfrågningar. Fadderservicechefen i Etiopien, Genet, berättade att både telefon och Internet kan vara oåtkomligt under flera dagar. Eller så händer det som hände i mitt fall, uppkopplingen går av och på och är väldigt nyckfull. Ibland kommer hon hit under helgen endast för att kunna ta emot och skicka några mejl. Det brukar fungera bättre då eftersom linjerna är mindre ansträngda under helgen.

Men, nu vill jag dela med mej av ett besök i en skola i Aynaghe, Etiopien.

Så fort vi nått skolområdet började barn dyka upp från ingenstans. Området hade varit tomt när vi närmade oss. De blev fler och fler som flockades runt oss, nyfiket skrattande och stojande. När jag höjde min kamera höjdes ljudnivån väsentligt och alla ville vara med på bild. Det var ett smittande skratt men Mohammed, Fadderservicekoordinatorn i Aynaghe försökte lugna ner dem, men det lyckades inte riktigt.

Skolans rektor berättade att här går ungefär 800 elever. På förmiddagen. Och ytterligare 800 på eftermiddagen. Klasserna är väldigt stora och det finns inte mycket material att tillgå. Det krävs med andra ord stor kreativitet och uppfinningsrikedom hos lärarna. En träbit med flera spikar, samt kapsyler med små hål gjorda i, används i mattematiken. Med den kan man både lära plus minus och gånger.
Teckningar, ritade tabeller, alfabet (både det latinska och Amahariska) en hemmagjord klocka i trä finns på och runt ett bord där lärarinnan har sitt material. Hon säger att visst är det ett problem med materialet men hon är även mycket stolt över det som hon själv har tagit fram.

Skolgården är kreativ. Här finns en inhägnad med en pytteliten odlingslott, ett litet hönshus, rabatter med växter, ett traditionellt Etiopiskt litet hus och en skylt med skolans vision uppdrag och värderingar. För att barnen på ett enkelt sätt ska kunna ta del av tradition och praktiskt arbete.

På byggnadernas väggar finns bilder av en världskarta, kroppens matsmältningssystem samt mycket annat. Pedagogiskt och lättillgängligt.

Känslan av engagemang och kreativitet är stor. Både miljömässigt och från lärare och rektorer. Utbildning är A och O för en fortsatt positiv utveckling.

Besök hos familjen Hawall

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso

Segda Hawall är 16 år men ser ut som 10. Ögonen flackar lite osäkert och han känner sig inte helt bekväm tillsammans med mej. Familjen har föst fram honom eftersom det är han som ar fadderbarnet i familjen. Vi försöker kommunicera lite men jag märker att det inte går så istället ber jag honom att jag ska få se på djuren de har. Kvickt sticker han iväg och är strax tillbaka och visar stolt upp korna.

Hans farmor är desto pratgladare. Hon berättar hur bra hjälp de har av korna och av en plog de kan använda vid odling. Saker som de kunnat ta del av för att hennes sonson är inskriven i projektet.

Det är en ganska stor ”gård” som familjen bor på. Ett flertal runda och fyrkantiga små hus av soltorkat tegel och lera. Här bor 4 män och deras fruar och barn. Totalt 17 personer. Det tar ett tag för dem att räkna ihop alla och jag förstår inte helt familjebilden. Men, så mycket förstod jag att pojkens egna mamma och pappa flyttat till Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, medan pojken bor kvar med farmor och resten av storfamiljen som består av fastrar, farbröder, deras fruar och barn.

Helt klart är att den vanliga familjen i Burkina Faso inte alls ser ut som den typisk svenska mamma-pappa-barn familjen. Alla är på något sätt släkt, ingift, moster, kusin, hel eller halvbror. Att barnet till en av de vuxna kan kalla en annan vuxen i familjen för mamma eller pappa, fast det egentligen är moster eller farbrors halvbror, inser jag är vanligt. Det kan te sig konstigt i våra ögon. Att ha mer än en vuxen man kallar mamma eller pappa. Men eftersom männen ibland är borta under flera dagar är detta en trygghet både för barnen och kvinnorna i familjen.

Jag blir inbjuden att få se "gården" den består att ett par runda hus med halmtak och ett par fyrkantiga.

De hänger samman med en mur så att det blir en innesluten gård. Det är konstruerat så att det bildats små hörnor där olika sysslor utförs. Vid en hörna lagas maten.

Farmor öppnar en dörr till ett av de fyrkantiga husen och visar mej sitt hus. Fullt av tyger både hängande och i högar, hårdplasthinkar för förvaring, en kista, ett par flätade korgar, sovmattor på golvet och på väggen hänger en madonnabild. Rummet är mycket större än vad det ser ut att vara utifrån.

Vi kliver ut i solen igen och jag får en guidad tur som avslutas utanför gården.

Här finns förvaring av utsäde. Gjort av halm, trä och hönsnät. Utmärkt att även användas till tork för nytvättad tvätt. Familjen har nära till vattenbrunnen som delas med flera andra. Det underlättar mycket- många familjer har långt till rent vatten och det är både en tung och tidskrävande uppgift som utförs av kvinnor eller flickor.

På kvinnokliniken

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
När jag träffar barnmorskan Wango Judith är klockan är halv 12, och hon har precis förlöst ett barn. Förlossningen har gått bra och barnet är en välskapt liten flicka.

Mamma och dotter sitter tillsammans med 3 kvinnor och deras barn i ett rum bredvid förlossningssalen. En av kvinnorna bär fram den lilla så att vi får titta på henne. Ett nytt liv som precis fått sin navelsträng avklippt.

Vi gör en rundvandring på kliniken. Den är väldigt,väldigt liten. Själva förslossningsrummet består av en hög kakelklädd bänk och en väggfast långbänk med en våg på. Något vatten indraget finns inte. Det finns i stort sett ingen mer utrustning än ett stetoskop och en våg. Här låg mamman alldeles nyligen och födde sin flicka.

I anslutning till rummet finn ett litet kontor. Där finns numera journaler på barnen som föds och man ser till att de blir registrerade hos myndigheterna

Dessutom finns det tredje rummet där vi blev presenterade för den nyblivna mamman. Det är ett rum med 3 galonklädda smala sängar med 3 tillhörande ännu mindre sängar, också de galonklädda, till de nyfödda.

Judith berättar att hon här förlöser ungefär 5-6 mödrar per vecka. 9 månader efter regnperioden kan det tom vara fler. Rober, läkaren som anslutit sig till oss, skrattar lite generat och berättar att under regnperioden befinner sig familjen ofta på deras odlingsmarker långt från byn och utan andra vuxna i sällskap. När dagens arbete är gjort finns det inte så mycket att göra...därav en babyboom 9 månader senare.

Vi tackar för besöket och önskar den nyblivna mamman lycka till.

När vi kommer ut visar oss Judith början till den nya kliniken för kvinnor. Fadderprojektet har fått en stor gåva som har gjort det möjligt att bygga en ny kvinnoklinik. Den nya kliniken kommer att bli större och tanken är att man på sikt ska kunna investera även i nödvändig utrustning.

Dagens kvinnoklinik kommer att användas av hälsokliniken som ligger strax bredvid. Även den är väldigt liten och det blir ett bra tillskott som kan höja kvalitén på vården.

Det känns bra att veta att när den nyblivna mamman ska ha sitt nästa barn kommer det att födas under bättre och säkrare omständigheter.