I Udaipur

Av: Ulrika Wedin

Sängen känns väldigt lockande just nu, men jag ska försöka skriva några rader först. Efter nästan 20 timmars resa med stopp i München och Delhi mötte personal från ChildFund India upp vid flygplatsen i Udaipur.

Jag fick en dryg timme på hotellet för att duscha och äta innan det var dags att besöka det regionala kontoret i Udaipur där nio personer arbetar för att på olika sätt stötta de sju fadderprojekt som finns i Rajasthan och som totalt ger stöd till 7300 fadderbarn och deras familjer och byar.

Efter en så lång resa med minimalt med sömn var en två timmar lång genomgång av verksamheten i Rajasthan kanske inte högst upp på min önskelista. Men personalen var så entusiastisk och engagerad att jag faktiskt glömde bort min trötthet för en stund. Det märks att de verkligen brinner för det de arbetar med och de svarade kunnigt och insatt på alla frågor jag ställde.

I morgon åker vi direkt ut till fadderprojektet Alert, knappt en timmes bilresa från Udaipur, för att jag ska få se hur allt de berättat om idag fungerar i praktiken. Jag kommer förhoppningsvis också få tid att prata med chefen för fadderprojektet om de frågor Barnfondens fadderservicechef Karin Bergqvist skickat med mig. Skriver snart mer om det jag får veta här på bloggen!

Snart på väg mot Indien och Rajasthan

Av: Ulrika Wedin, programchef på Barnfonden.

På söndag åker jag till Udaipur i delstaten Rajasthan i norra Indien för att bland annat besöka fadderprojektet Alert. Nästan 1100 av Barnfondens faddrar stödjer barn och familjer just i det här fadderprojektet.

I området har det precis gjorts en stor undersökning där framför allt barn och unga, men också föräldrar och andra boende i området, har fått berätta om sin livssituation och vilka förändringar de tror är nödvändiga för att barn och unga ska få det bättre. Också lokala myndigheter och olika aktörer som arbetar med fattigdomsbekämpning har gett sin syn.

Med stöd av den här undersökningen kommer projektpersonalen att ta fram planer för arbetet de kommande två åren. Undersökningen har precis avslutats och en av anledningarna till att jag åker till Indien är att vara med och diskutera resultatet av undersökningen och hur vi från Barnfondens sida kan vara med och stötta arbetet på bästa sätt.

Förutom allt det arbete som görs med fadderbidragen stödjer Barnfonden också ett särskilt projekt för att bekämpa tuberkulos och ett projekt för att öka antalet barn som börjar i skolan och minska antalet avhopp. Dessa ska jag besöka och jag kommer såklart även att träffa barn och familjer.

Jag har inte varit i Indien sedan 1997 då en tre veckor lång resa från Calcutta till Delhi blev mitt första omtumlande möte med ett land utanför Europa. Så det ska verkligen bli spännande att komma tillbaka!

Ställ jättegärna frågor genom kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att besvara dem. Jag kommer tyvärr inte kunna svara på frågor om enskilda fadderbarn, men kanske undrar du något om fadderprojektet eller bara allmänt om situationen i Rajasthan.

Mitt nästa inlägg kommer förhoppningsvis på måndag när jag är på plats i Udaipur!

Hemma igen!

Av: Ulrika Wedin

Nu är jag tillbaka på kontoret i Malmö. Det har varit en spännande och intressant resa med många nya lärdomar och erfarenheter.

Under min sista dag i Mali (i fredags) fick jag möjlighet att prata med Aminata Samaké som är chef för fadderserviceavdelningen vid landskontoret i Bamako. Hon berättar att skolgång för barnen är en av fadderprojektens största utmaningar.

”Dels är det svårt att få kvalificerade lärare till landsbygden och dels är det svårt att få föräldrarna att stötta barnen tillräckligt. De är själva analfabeter och ser inte alltid värdet i utbildning”, säger Aminata.

Det leder till att många barn inte klarar de nationella proven, som avgör om de får gå vidare till nästa klass, och därför tvingas gå om samma årskurs.

”Du kan tänka dig så ledsamt det känns för barnet. Och många faddrar hör också av sig och undrar. Skolan är det allra viktigaste och därför måste vi arbeta ännu mer för att få lärare till landsbygden och för att få föräldrarna att stötta och hjälpa barnen.”, säger Aminata.

Brist på kvalificerade lärare är ett utbrett problem på den afrikanska landsbygden och förändring tar tid. Antalet barn som går i skolan ökar allt mer och det är glädjande. Men det är också viktigt att se till kvaliteten på undervisningen. Därför brukar vi prata om att skapa barnvänliga skolor. Det handlar om allt från en hälsosam och stimulerande inlärningsmiljö till att utbilda lärarna i metoder som låter barnen själva vara delaktiga i undervisningen.

Men nu är det dags att sätta sig vid skrivbordet och jobba vidare med allt material som samlats in. När rapporten från utvärderingen av malariaprojektet är klar kommer vi att skriva mer om det så håll utkik på Barnfondens facebooksida för att se när rapporten är klar!

Skratt och allvar i Keleya

Av: Ulrika Wedin

Idag är min sista dag i Mali. Jag vaknar tidigt och åker från Selingué till fadderprojektet 707 i Keleya. Det blir en timmes bilresa i det vackra morgonljuset.

I Keleya får jag besöka fadderbarnen Madioba och Moussoni och deras familjer. Först är de lite blyga, men när vi pratat en stund slappnar de av och 13-åriga Moussoni avslöjar att hennes mål är att bli Malis hälsominister. Då ska hon göra sjukvård gratis för alla och dessutom tänker hon åka till Danmark och hälsa på sin fadder.

Madioba, som är 8 år, vill bli läkare så hon kan ta hand om sig själv och sin familj om de blir sjuka. Båda flickorna ser mycket allvarliga ut när de berättar att de måste studera hårt för att nå sina drömmar.

Jag besöker även två kvinnoorganisationer. En som arbetar med tvåltillverkning och en som precis har startat en kvarn och nu får utbildning i hur de ska sköta bokföring och drift. Båda kvinnogrupperna möter mig med sång och dans och det blir mycket skratt när jag följer deras uppmaning och ger mig in i dansen.

Innan mitt flygplan lyfter kl 23.30 ska jag även hinna med några möten på landskontoret i Bamako. Kanske hinner jag även köpa några cd-skivor. Mali är världskänt för alla sina fantastiska musiker.

Nyttan av utvärderingar

Av: Ulrika Wedin

Jag ringer hem för att prata med familjen. Min äldsta dotter, som snart ska fylla 8 år, frågar vad jag egentligen gör i Afrika eftersom jag är borta så väldigt länge. Jag berättar att jag pratar med folk, gör intervjuer och besöker byar. ”Men gör du inget för att hjälpa dem så de får det bättre?!” frågar hon med bestört förvåning. "Jo, vi har ju redan gjort olika saker för att folk inte ska bli sjuka lika ofta och nu är jag här för att undersöka så att det vi har gjort verkligen har gjort nytta", försöker jag förklara. ”Jaha” säger hon fundersamt och tillägger ”Ja, för annars vet jag inte om man kan kalla det att arbeta.”

Och visst ligger det något i hennes fråga. Ska vi verkligen lägga energi, tid och pengar på att göra något som inte ser ut att göra någon nytta för människor?

Men så enkelt är det såklart inte. Vi måste ju ta reda på att vi verkligen gör rätt saker, att det vi gör har den effekt vi förväntar oss. För att vi ska kunna förbättra våra insatser så att de får ännu bättre effekt är utvärderingarna viktiga.

Starka möten med starka kvinnor

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat några av de kvinnor som deltagit i ett projekt för att stärka kvinnor som Barnfonden, med medel från Radiohjälpen, arbetat med under 2010. Projektet, som vi genomfört tillsammans med den lokala organisationen ASDAP, har kombinerat träning i ledarskap med familjeplanering och mikrokrediter.

Det kanske låter som ett spretigt projekt, men allt hänger ihop. För att kvinnor ska ha tid att ägna sig åt lokal politik behöver de få bättre möjlighet att tjäna pengar, annars måste de lägga all sin tid på att försörja familjen. Och att få färre barn, med större mellanrum mellan betyder både friskare kvinnor och barn, och mer tid att ägna åt politik. Dessutom innebär färre barn att familjen får en bättre ekonomisk situation. Att kvinnorna får en egen inkomst ger dem också större makt i familjen. Ökad inkomst gör också att kvinnorna har råd att prioritera att köpa preventivmedel. Och preventivmedel ger färre barn och… ja, det hänger som ni kan se ihop på många sätt.

Det blev starka möten. Jag träffade bland annat Mineta, som numera är ordförande i regionens association för risförsäljning och som tack vare ledarskapträningen inte längre har några problem att göra sin röst hörd bland alla männen. Om två veckor ska hon delta i ett stort möte om den framtida utvecklingen i regionen. ”Jag kanske inte kan skriva, men jag kan väldigt mycket annat” sa hon med stolthet i rösten.

Men den som gör starkast intryck på mig är Oumou. Trots att hon fick en liten bebis för bara två veckor sedan kommer hon och deltar i mötet. Under hela sin graviditet har hon varit engagerad i projektet. Trots att hon bara är 30 år har hon redan hunnit föda sex barn. Men två av dem överlevde inte utan dog sent i graviditeten. ”Tack vare mikrokrediten från projektet har jag haft råd att gå på regelbundna kontroller och ta medicin mot malaria under graviditeten och nu har jag fått ett friskt barn”, säger hon och ler kärleksfullt mot sin bebis. ”Dessutom vet jag nu hur jag ska skydda mig så att jag inte blir gravid igen”, tillägger hon.

Rundtur i Tagan

Av: Ulrika Wedin

De senaste dagarna har vi åkt kors och tvärs över Selingués hälsodistrikt. Vi har besökt sjukhuset ett par gånger och flera hälsocenter ute i byarna. Vi har träffat läkare, barnmorskor, apotekare, kvinnogrupper, medlemmar från projektkommittén och andra som varit involverade i malariaprojektet.

Två barnmorskor som vi intervjuade

Ibland känns det frustrerande. Vi kommer till en plats där vi avtalat möte, men ingen är där. Då är det bara att sätta sig och vänta. Efter en stund sprider sig ryktet om att vi är där och folk börjar komma.Det är inte så konstigt att det är så. De flesta som deltagit i projektet är fattiga småbönder eller fiskare som har fullt upp med sitt. Därför är det säkrast att vänta och se om vi verkligen kommer innan de släpper vardagsbestyren och kommer för att svara på våra frågor.

Idag åkte vi 4,5 mil till byn Tagan, som bara ligger 7 km från gränsen till Guinea. Där gjorde vi en gruppintervju och intervjuade två barnmorskor.

Byn Tagan

Eftersom det idag varit ovanligt svalt, kanske bara 36-37 grader, passade vi på att gå på en rundtur i byn också. Det märktes att vi var långt ut på landsbygden dit västerländska turister sällan kommer för barnen stirrade på mig med skräckblandad förtjusning.