Att bo i Selingué

Av: Ulrika Wedin

Även om Selingué är en stad med nästan 30,000 invånare känns det mer som att bo i en stor by. Bebyggelsen består av murade sandfärgade envåningshus och förutom den asfalterade huvudvägen är det bara grusvägar. Det finns gott om getter överallt och även en del kor och åsnor.

De tidigare gångerna jag varit i Mali har jag besökt fadderprojekt som legat närmare huvudstaden Bamako och därför bott på hotell där. Det är därför annorlunda och trevligt att bo i ett hus i Selingué med Maiga, Moussa och Keita.

Huset vi bor i

Varje dag bjuds jag på det traditionella maliska teet som är mycket start och beskt. Minst en gång om dagen passar jag även på att äta aloco, som är friterad matbanan, och en av mina favoriträtter. Ibland med gröna bönor till. På restaurangen tycker de jag är lite konstig som inte äter kött, utan brukar kombinera olika ”tillbehör” till en huvudrätt. I går kväll när jag beställde ris frågade servitören om jag kanske ville ha pommes frites till och tyckte det var mycket lustigt.

I startgroparna

Av: Ulrika Wedin

De flesta intervjuer i utvärderingen av malariaprojektet kommer att göras på det lokala språket bambara. Moussa kommer att översätta, men det är trots allt Maiga som är experten och håller i intervjuerna. Han har jobbat med utvärderingar för de flesta stora organisationerna i Mali och har stor erfarenhet. Jag kommer att lyssna och kanske lägga till någon fråga då och då. På kvällarna går vi igenom den information vi samlat in och jag kan komma med mina synpunkter.

Det är en bra att vara med vid utvärderingen av projektet för att få en förståelse för verkligheten som våra kollegor i Mali arbetar i. Hemifrån Sverige kan jag bli irriterad på att vissa saker jag efterfrågat inte finns med i en rapport eller inte gjorts så som vi bestämt. På plats inser jag att det gäller att vara flexibel och pragmatisk för att få arbetet att fungera.

Till exempel trodde vi att vi hade ett möte avtal med överläkaren i regionen redan igår. Då skulle vi diskutera upplägget på utvärderingen, vilka intervjuer som ska bokas och data som ska samlas in. Men det visade sig att läkaren varit på konferens i Bamako och eftersom hans familj bor där valde han att stanna kvar till lördag kväll.

Idag på morgonen åkte vi till sjukhuset för att träffa honom, men då sov han fortfarande. En stund kändes det oklart hur vi skulle gå vidare. Men plötsligt kom en man körande på motorcykel. Han visar sig vara ordförande i hälsokommittén i en av de byar vi arbetat i och dessutom medlem i malariaprojektets styrelse. Strax har vi ett möte inbokat i hans by Kangaré där vi ska få träffa personal från den lokala hälsokliniken, fler från projektets styrelse, barnmorskor och andra som varit involverade i projektet. Efter en stund får Moussa även tag på överläkaren och vi får en tid då vi ska träffa honom senare under dagen. Så med lite flexibilitet löste sig allt ändå!

Eget hus

Av: Ulrika Wedin

När vi kom till Selingué upptäckte vi att något gått fel med vår hotellbokning och det fanns inga rum lediga. På grund av att det just nu är tre konferenser i området var allt fullbokat. Men till slut fick vi tag på ett hus, med tre sovrum och ett stort vardagsrum där vi kan sitta på kvällarna och tillsammans gå igenom dagens arbete och förbereda morgondagen. Trots att vi har en egen vakt dygnet runt lyckades Maiga och Moussa förhandla så det blev billigare än att bo på hotell. I mitt rum finns både AC, fläkt OCH myggnät. Så jag är nöjd!

Det gäller alltid att hitta en balans mellan pris och säkerhet. Jag vill bo billigt, men samtidigt måste det både vara säkert och så pass god standard att man inte riskerar att bli sjuk eller ligger sömnlös. Det är viktigt att hålla sig frisk så att man orkar med det fullspäckade schemat på dagarna och får ut så mycket som möjligt av besöket. Jag brukar lyssna på den lokala personalen. Det är de som känner till situationen i området. Men om jag får två alternativ så väljer jag alltid det billigaste.

Detsamma gäller bilar. Vi åker i en jeep från landskontoret. När jag var yngre och reste runt på egen hand kunde jag tycka att det såg vräkigt ut med biståndsarbetarna som kom i sina fina bilar. Men idag vet jag att det är nödvändigt att ha en bil som det går att köra på dåliga vägar med och som inte går sönder hela tiden. Så är det egentligen med allt hos Barnfonden. Vi ska hålla kostnaderna nere, men inte till en gräns där det påverkar kvaliteten på arbetet!

Bamako-Selingué

Av: Ulrika Wedin

Resan från Bamako till Selingué tar drygt två timmar. Vägen är asfalterad och spikrak. Landskapet är flackt med röd jord, torrt gräs, låga buskage och spridda träd. Här och var betar kor och getter och bebyggelsen består av små sandfärgade murade hus, fyrkantiga med plåttak eller runda med halmtak.

Vi kör genom små myllrande samhällen. Alla med samma tydliga utbud av varor. Här säljer vi cykeldäck, här sängar, här jordbruksredskap och här plåtluckor till fönster. Längs med vägen sitter kvinnor och säljer frukt och grönsaker. Nästan alltid med ett litet barn i en sjal på ryggen.

Jag har alltid känt starkt för kvinnor och barn, men sedan jag själv fick barn har det blivit så mycket tydligare. Hur oerhört stor skillnad det är på mammors situation i Sverige och i Mali och vilken skillnad det är på mina barns förutsättningar och de som barn som föds i en by i Mali har. Men jag vet också att Barnfonden, genom våra faddrar stöd, är med och bidrar till en förändring.

I de områden där fadderprojekten arbetar får fler kvinnor tillgång till mödravård och assisterade förlossningar. Barnens hälsa följs upp och de får gå på förskola och i skola. Mer och mer arbetar projekten också för att höja barnens ställning i samhället och få vuxna att lyssna på barnen.

Möten på landskontoret i Bamako

Av: Ulrika Wedin

Sov tungt hela natten, och hade inte besök av några myggor. Jag har tidigare bott på tre olika hotell i Bamako och hotellfrukosten är alltid densamma: nescafé/citronte, söt yoghurt, vitt bröd, croissant och kokt ägg eller omelett. Jag försökte äta så mycket som möjligt eftersom jag vet att det ibland kan dröja till klockan två-tre innan det blir lunch. Eftersom schemat är intensivt har jag alltid med mig en påse med nötter och torkad fukt som reservenergi.

Kom till landskontoret vid åttatiden och sedan var dagen fylld av möten och diskussioner. Det var så roligt att träffa alla på kontoret igen. Jag var inte tillbaka på hotellet förrän klockan var nästan åtta på kvällen, men då hade jag också tillbringat en och en halv timme på banken för att få lösa in en check. Hemma kan jag bli irriterad när saker tar lång tid, men när jag reser kan jag som tur är koppla på en accepterande inställning och bara gilla läget.

I kväll kom Malis fotbollslandslag till hotellets restaurang. Hela laget åt mycket stora portioner med kyckling och spagetti till kvällsmat. Själv trodde jag att jag beställde spagetti med tomatsås. Tyckte såsen var väldigt tunn och när jag fick notan visade det sig att jag beställt spagetti och tomatsoppa. Får nog jobba på franskan…

I morgon åker jag tillsammans med Moussa, från vår samarbetsorganisation BØRNEfonden, konsulten Maiga (i går skrev jag Mohamed, men det var tydligen hans mellannamn) och chauffören Keita till Selingué för att påbörja utvärderingen av malariaprojektet. Ska bli spännande!

Framme i Mali!

Av: Ulrika Wedin

Jag åkte hemifrån vid halv tio och tolv timmar senare, med flyg från Köpenhamn och byte i Paris, är jag framme i Malis huvudstad Bamako. Resan har gått smidigt. Att på 11 000 meters höjd se solen sjunka ner över Sahara och färga himlen orange, och därefter se fler och fler stjärnor tändas på den mörkande himlen är magiskt.

När jag gick av flyget kändes det först svårt att andas. Trots att det är sent på kvällen är det 35 grader varmt och jag undrar hur det kommer att kännas mitt på dagen. Men samtidigt känner jag igen lukterna och den varma vinden. Det är över två år sedan jag var i Mali senast, men landet har en särskilt plats i mitt hjärta.

I morgon kommer jag att befinna mig på det luftkonditionerade landskontoret större delen av dagen. Där kommer jag bland annat att träffa landschefen André Sinamenye och diskutera framtida samarbeten. Jag ska också träffa Moussa och Mohamed som kommer att vara med och utvärdera malariaprojektet i Selingué.

Men nu ska jag försöka sova. Det går inte att få upp ett myggnät i rummet, så fläkten i taket snurrar för fullt så att eventuella malariamyggor förhoppningsvis får svårt att flyga.

På väg till Mali

Hej, jag heter Ulrika Wedin och jag är programchef på Barnfonden. I morgon torsdag åker jag till Mali i Västafrika. Titta gärna på videon för att höra mer om vad jag ska göra där!

Ni får gärna ställa frågor i bloggens kommentarsfält så ska jag försöka svara på dessa under resans gång (med reservation för att det ibland är svårt med internetuppkopplingen).

Hälsningar

Ulrika