Utbildningsprojektet i Aynage

Av: Maria Thomelius

Nu har vi precis kommit fram till Aynage, som ligger ca 3 timmars bilresa från huvudstaden Addis Abeba. Här arbetar Barnfonden tillsammans med ChildFund Ethiopia bland annat med att förbättra utbildningskvalitén i skolorna i området. Det handlar både om att bygga fler skolor och att rusta upp de som finns. Men det handlar också om vidareutbildning för lärare och att se till att det finns böcker och andra läromedel. Vi har under dagen besökt flera skolor i området och med egna ögon fått se de förbättringar som gjorts. Vi har besökt skolbibliotek och traskat omkring på byggarbetsplatser för blivande skolor och talat med rektorer som ser fram emot att flytta sina elever från de mörka och i vissa fall fallfärdiga klassrummen till nya mer rymliga lokaler med bänkar för alla barn. De klasser vi hälsat på idag har inte sällan haft 60 eller fler barn i samma klassrum.

Vi är fulla av intryck. Det är verkligen ett fantastiskt projekt vi är med och bidrar till!

Första dagen i Etiopien

Av: Maria Thomelius

Vi landade i Addis Abeba tidigt på morgonen och efter ett snabbt besök på kontoret för ChildFund Ethiopia så körde vi söderut. Vi lämnade ett myllrande Addis med trafikkaos, vägbyggen och betande getter i refugen och körde ut på landsbygden. Eftersom regnperioden precis slutat är landskapet grönt och frodigt. Som ständig kuliss under vår bilfärd hade vi de majestätiska bergen, mjuka och grönskande även de.

Innan vi nådde fram till Butajira, som är staden där vi ska övernatta, hann vi med ett besök i Buee där vi fick besöka det bibliotek som våra faddrar bidragit till. Det var en stolt bibliotekarie som visade runt bland böckerna och de (på sin fritid) flitigt studerande eleverna. Innan vi åkte vidare fick vi en snabblektion i naturvetenskap. Ett tiotal elever hade förberett varsitt experiment som de visade oss. Det var allt från seriekopplade glödlampor till vattenrening, vätskor som bubblade och propellrar som snurrade. Jag kan inte påstå att jag förstod allt, naturvetenskap har aldrig varit min starka sida. Men trots bristande naturkunskaper var det lätt att se och inspireras av elevernas ambition, vetgirighet och inte minst deras stolthet över att få förevisa sina nyvunna kunskaper.

På väg till Etiopien

Av: Maria Thomelius

Nu är vi snart på väg! Flyget till Addis Abeba lyfter på söndag kväll från Kastrup. Det är mitt allra första besök i Etiopien och jag ser verkligen fram emot det! Vi är tre som reser från Malmö, Kerstin, som är ekonomichef, Catherine, som är handläggare på fadderservice och så jag som är generalsekreterare.

Det kommer med all sannolikhet att bli en intensiv arbetsvecka. Vi ska bland annat besöka Aynage, ett område söder om Addis Abeba där Barnfonden driver ett utbildningsprojekt tillsammans med ChildFund Ethiopia, vår samarbetspartner i landet. Satsningen, som syftar till att ge barnen i området tillgång till skolor och en bättre utbildning, startade i våras och beräknas pågå i 3 år. Det är ett omfattande och spännande projekt som kommer att beröra många barn och påverka deras framtid! Vi ska också få besöka det skolbibliotek som Barnfonden finansierat i Buee. Det är tack vare Barnfondens faddrar som fler än 10 000 skolbarn, lärare och alla andra som bor i området nu har tillgång till böcker.

Många tankar snurrar så här innan avresa. Vad ska vi få se? Vilka historier kommer vi få höra? Vilka framsteg har gjorts? Vilka utmaningar ser man framöver?

På måndag morgon när vi landar börjar den verkliga resan! Vi återkommer med rapporter och förhoppningsvis (om internetuppkopplingen tillåter) med bilder.

Med hjälp av glädje och kreativitet kan man skapa väldigt mycket

Av: Linnea Helfrich

De två sista dagarna vid kulturhuset i Betim i Brasilien har varit fullspäckade men mycket givande. Vi har bland annat genomfört resterande del av våra intervjuer med barnen. Att få lyssna till deras berättelser som varit fyllda med detaljer ur en hård verklighet, men också av framtidshopp, stolthet och glädje, har stundtals varit något av en känslomässig berg – och dalbana. Kön av barn som ville blir intervjuade bara växte, så sista dagen fick vi samla dem vi inte hade hunnit prata med för en liten gruppintervju. Det visade sig snabbt bli ombytta roller, där barnen i stället intervjuade oss med sina frågor! Denna entusiasm och nyfikenhet på vår närvaro har varit genomgående för vår vistelse i Betim och det har verkligen varit härligt att mötas av.

Emellan intervjuer och en tur runt i området hann jag sätta mig ner ett tag för att prata med Cleusa. Hon har under olika yrkestitlar jobbat inom organisationen GRIASC i 14 år (GRIASC är ChildFund Brazils samarbetspartner som de tillsammans driver kulturhuset med). Hon berättar att det roligaste med jobbet är att får uppleva barnens utveckling. Cleusa minns speciellt en workshop för unga kvinnor som hon hade hand om. Temat var självkänsla. Många av kvinnorna som växt upp under de här levnadsförhållandena har en väldigt låg självkänsla menar Cleusa, så det är ett viktigt ämne att tala om. Jag frågade vad som var det bästa med dagen. ”De fick känna att de inte var ensamma. De kom hit klagandes, men gick härifrån leende” svarar hon.

När vi skulle ta avsked från barn och personal på kulturhuset överraskade de oss med egentillverkade presenter; vackra, färglada pennställ av återvunna konservburkar. Att arbeta med recycling är något både barn och personal pratat varmt om så vi kunde inte ha fått en mer passande gåva. Det får stå på skrivbordet när jag kommer hem, som en påminnelse om att man av väldigt lite, med hjälp av glädje och kreativitet, kan skapa väldigt mycket. Ett signum för hela kulturhusets verksamhet i Betim.

Många av barnen här har tvingats växa upp alltför tidigt

Av: Linnea Helfrich

Nu är klockan snart sex på kvällen och vi har just kommit tillbaka till kontoret. Vi har nu varit på House of Culture-projektet i Betim i två intensiva men roliga dagar. Jag fylls av värme när jag stiger in genom grindarna, det är så uppenbart att det är en plats som skapats för barnen. Väggarna på innergården är fyllda med färglada målningar och bord och stolar är anpassade till barnens höjd. Inne i byggnaden trängs leksaker som barnen tillverkat i bokhyllorna och med jämna mellanrum hör jag toner av sång och musik.

Medans några av kvinnorna som arbetar i kulturhuset visar oss runt berättar de att leken är ett oerhört viktigt inslag här. Många av barnen har tvingats växa upp alltför tidigt och har gått miste om stora delar av sin barndom. De förklarar hur de kommer hit nästan som små vuxna, men att de genom leken får möjlighet att vara barn igen.

Maria arbetar som en Bricante på House of Culture, vilket är benämningen på de personer som engagerar barnen i diverse lekar och aktiviteter. Många av dem är traditionella lekar och en del av den kultur barnen får ta del av. När vi ska presentera oss för en ut av barngrupperna föreslår Maria att vi ska leka en lek där vi och alla barnen får säga sitt namn. Leken går ut på att sjunga en visa där barnen i tur och ordningar frågar ut varandra om vem som stulit en bit bröd, men varje person skyller hela tiden ifrån sig på den som sitter näst i ringen genom att säga dennes namn. Maria sjunger och spelar på en tamburin och barnen hakar snabbt på. Det råder ingen tvekan om att barnen trivs här.

Vi har i dag även påbörjat intervjuerna till vår studie. Det är oerhört roligt men samtidigt en stor utmaning att kommunicera via en tolk och samtidigt behålla en god kontakt med barnet som sitter framför. Men hittills har det flutit på bra, barnen har varit nyfikna och intresserade och vi har kunnat genomföra allt som planerat.

Vi har också haft ett möte med några av de föräldrar som är engagerade i verksamheten på olika sätt ihop med övrig personal där. De berättade att de är glada över vårt besök. Att vi är här betyder att det finns kännedom om den här verksamheten i andra delar av världen och det blir en bekräftelse för dem att arbetet de gör är viktigt.

Introduktion och förberedelser på kontoret

Av: Linnea Helfrich

Efter att ha tagit ett morgonflyg från Rio landade vi tidigt i morse något sömndruckna i Belo Horizonte, huvudstad i Minas Gerais och Brasiliens tredje största stad. På flygbussen på väg in mot centrum ser jag genom morgondimman bergskammarna som sträcker ut sig i horisonten och tänker att staden verkligen gör skäl för sitt namn.

Dagen har spenderats på ChildFund Brazils huvudkontor som ligger centralt här i Belo. Under förmiddagen visades vi runt på det två våningar stora kontoret och dess olika avdelningar av Dov Rosenmann, som är Program Manager för ChildFund Brazil. Han berättade lite om verksamheten och förklarade att de, förutom i Minas Gerais, främst bedriver projekt i de nordöstra delarna av landet. Båda dessa områden tillhör några av de fattigaste i Brasilien.

Även om områdena befinner sig långt ifrån varandra rent geografiskt så står de inför liknande problematik. Dov lyfter bland annat fram missbruk av droger och exkludering som två stora problemområden, men även våldet som genomsyrar de fattigare delarna av samhället. Till exempel dödas i dagsläget 16,000 ungdomar varje år till följd av vapenrelaterat våld. Dov beskriver hur våldsamheter av olika slag är en del av landets historia, inte minst genom det omfattande slaveriet.

Dagen har i övrigt ägnats åt att gå igenom de sista förberedelserna tillsammans med Karla, som kommer att följa oss under veckan. Några på kontoret talar engelska men i övrigt har vi haft hjälp av en tolk, vilket är en ny erfarenhet för oss. Så här i slutet av dagen känner jag mig rätt yr av all information som passerat fram och tillbaka i dubbel uppsättning. Men det mest bestående intrycket från dagen är ändå det varma mottagande vi fått från alla vi mött och den generositet som visats oss. I morgon åker vi till Betim för ett första besök på House of Culture.

Snart bär det av mot Belo Horizonte och ChildFund Brazils huvudkontor

Av: Linnea Helfrich

Nu, nästan ett år efter att de första kontakterna inleddes, är vi äntligen på plats. Vi har befunnit oss i Rio de Janeiro i snart en månad och visst märks det att detta är ett av de länder där skillnaderna mellan fattiga och rika är som störst, inte minst på bebyggelsen. De flotta lägenheterna längs strandkvarteren står i skarp kontrast till de bostadsområden som tätt brer ut sig över de omkringliggande bergen, i folkmun ofta kända som favelas.

Om ett par dagar beger jag mig tillsammans med en vän och studiekamrat till ChildFund Brazils huvudkontor i Belo Horizonte, beläget ca 50 mil nordväst om Rio. Härifrån ska vi besöka Casinha da Cultura, ett av alla de sociala projekt ChildFund Brazil bedriver för att hjälpa de mest utsatta grupperna. Projektnamnet kan översättas till ”Kulturhuset” och fungerar som en sorts kulturell mötesplats för barn, ungdomar och deras familjer. Hit kan de till exempel komma för att träffa vänner och delta i en mängd olika aktiviteter som sång, dans och teater.

Under en dryg vecka kommer vi att befinna oss vid Casinha da Cultura i Betim, i utkanten av Belo Horizonte. Förutom att på plats få lära känna projektet och vad det innebär kommer vi att genomföra intervjuer med några av barnen om deras upplevelser av att delta.

Just att få lyssna till barnen egna ord, den målgrupp som ChildFund Brazil ytterst arbetar för att hjälpa, är det jag ser fram emot allra mest. Om mina upplevelser under vistelsen i Betim och hur vårt arbete fortskrider där kommer jag att berätta om här i några kommande inlägg.