Hemma igen.

Av Karin Bergqvist

Tanken var att jag under mina besök i Burkina Faso och Etiopien skulle hålla bloggen regelbundet uppdaterad. Men, det är bara att konstatera att livet i de två länderna jag besökt inte stämmer överens med min ”svenska” verklighet.

Kommunikation är inte en självklarhet så som hemma. Jag hade svårt att kontakta Barnfondens kontor genom telefon och Internet-uppkopplingen var nyckfull. Efter att ha lyckats bli uppkopplad på väldigt svag anslutning, skrivit ett långt mejl och äntligen lyckats bifoga ett par bilder så visar uppkopplingen helt plötsligt på ”inte ansluten”. Någon timmes arbete försvann i ett nafs…..

Jag inser att det är under svårarbetade förhållanden som barn och vår personal skickar oss information, mejlar oss bilder, svarar oss på våra förfrågningar. Fadderservicechefen i Etiopien, Genet, berättade att både telefon och Internet kan vara oåtkomligt under flera dagar. Eller så händer det som hände i mitt fall, uppkopplingen går av och på och är väldigt nyckfull. Ibland kommer hon hit under helgen endast för att kunna ta emot och skicka några mejl. Det brukar fungera bättre då eftersom linjerna är mindre ansträngda under helgen.

Men, nu vill jag dela med mej av ett besök i en skola i Aynaghe, Etiopien.

Så fort vi nått skolområdet började barn dyka upp från ingenstans. Området hade varit tomt när vi närmade oss. De blev fler och fler som flockades runt oss, nyfiket skrattande och stojande. När jag höjde min kamera höjdes ljudnivån väsentligt och alla ville vara med på bild. Det var ett smittande skratt men Mohammed, Fadderservicekoordinatorn i Aynaghe försökte lugna ner dem, men det lyckades inte riktigt.

Skolans rektor berättade att här går ungefär 800 elever. På förmiddagen. Och ytterligare 800 på eftermiddagen. Klasserna är väldigt stora och det finns inte mycket material att tillgå. Det krävs med andra ord stor kreativitet och uppfinningsrikedom hos lärarna. En träbit med flera spikar, samt kapsyler med små hål gjorda i, används i mattematiken. Med den kan man både lära plus minus och gånger.
Teckningar, ritade tabeller, alfabet (både det latinska och Amahariska) en hemmagjord klocka i trä finns på och runt ett bord där lärarinnan har sitt material. Hon säger att visst är det ett problem med materialet men hon är även mycket stolt över det som hon själv har tagit fram.

Skolgården är kreativ. Här finns en inhägnad med en pytteliten odlingslott, ett litet hönshus, rabatter med växter, ett traditionellt Etiopiskt litet hus och en skylt med skolans vision uppdrag och värderingar. För att barnen på ett enkelt sätt ska kunna ta del av tradition och praktiskt arbete.

På byggnadernas väggar finns bilder av en världskarta, kroppens matsmältningssystem samt mycket annat. Pedagogiskt och lättillgängligt.

Känslan av engagemang och kreativitet är stor. Både miljömässigt och från lärare och rektorer. Utbildning är A och O för en fortsatt positiv utveckling.

Besök hos familjen Hawall

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso

Segda Hawall är 16 år men ser ut som 10. Ögonen flackar lite osäkert och han känner sig inte helt bekväm tillsammans med mej. Familjen har föst fram honom eftersom det är han som ar fadderbarnet i familjen. Vi försöker kommunicera lite men jag märker att det inte går så istället ber jag honom att jag ska få se på djuren de har. Kvickt sticker han iväg och är strax tillbaka och visar stolt upp korna.

Hans farmor är desto pratgladare. Hon berättar hur bra hjälp de har av korna och av en plog de kan använda vid odling. Saker som de kunnat ta del av för att hennes sonson är inskriven i projektet.

Det är en ganska stor ”gård” som familjen bor på. Ett flertal runda och fyrkantiga små hus av soltorkat tegel och lera. Här bor 4 män och deras fruar och barn. Totalt 17 personer. Det tar ett tag för dem att räkna ihop alla och jag förstår inte helt familjebilden. Men, så mycket förstod jag att pojkens egna mamma och pappa flyttat till Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, medan pojken bor kvar med farmor och resten av storfamiljen som består av fastrar, farbröder, deras fruar och barn.

Helt klart är att den vanliga familjen i Burkina Faso inte alls ser ut som den typisk svenska mamma-pappa-barn familjen. Alla är på något sätt släkt, ingift, moster, kusin, hel eller halvbror. Att barnet till en av de vuxna kan kalla en annan vuxen i familjen för mamma eller pappa, fast det egentligen är moster eller farbrors halvbror, inser jag är vanligt. Det kan te sig konstigt i våra ögon. Att ha mer än en vuxen man kallar mamma eller pappa. Men eftersom männen ibland är borta under flera dagar är detta en trygghet både för barnen och kvinnorna i familjen.

Jag blir inbjuden att få se "gården" den består att ett par runda hus med halmtak och ett par fyrkantiga.

De hänger samman med en mur så att det blir en innesluten gård. Det är konstruerat så att det bildats små hörnor där olika sysslor utförs. Vid en hörna lagas maten.

Farmor öppnar en dörr till ett av de fyrkantiga husen och visar mej sitt hus. Fullt av tyger både hängande och i högar, hårdplasthinkar för förvaring, en kista, ett par flätade korgar, sovmattor på golvet och på väggen hänger en madonnabild. Rummet är mycket större än vad det ser ut att vara utifrån.

Vi kliver ut i solen igen och jag får en guidad tur som avslutas utanför gården.

Här finns förvaring av utsäde. Gjort av halm, trä och hönsnät. Utmärkt att även användas till tork för nytvättad tvätt. Familjen har nära till vattenbrunnen som delas med flera andra. Det underlättar mycket- många familjer har långt till rent vatten och det är både en tung och tidskrävande uppgift som utförs av kvinnor eller flickor.

På kvinnokliniken

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
När jag träffar barnmorskan Wango Judith är klockan är halv 12, och hon har precis förlöst ett barn. Förlossningen har gått bra och barnet är en välskapt liten flicka.

Mamma och dotter sitter tillsammans med 3 kvinnor och deras barn i ett rum bredvid förlossningssalen. En av kvinnorna bär fram den lilla så att vi får titta på henne. Ett nytt liv som precis fått sin navelsträng avklippt.

Vi gör en rundvandring på kliniken. Den är väldigt,väldigt liten. Själva förslossningsrummet består av en hög kakelklädd bänk och en väggfast långbänk med en våg på. Något vatten indraget finns inte. Det finns i stort sett ingen mer utrustning än ett stetoskop och en våg. Här låg mamman alldeles nyligen och födde sin flicka.

I anslutning till rummet finn ett litet kontor. Där finns numera journaler på barnen som föds och man ser till att de blir registrerade hos myndigheterna

Dessutom finns det tredje rummet där vi blev presenterade för den nyblivna mamman. Det är ett rum med 3 galonklädda smala sängar med 3 tillhörande ännu mindre sängar, också de galonklädda, till de nyfödda.

Judith berättar att hon här förlöser ungefär 5-6 mödrar per vecka. 9 månader efter regnperioden kan det tom vara fler. Rober, läkaren som anslutit sig till oss, skrattar lite generat och berättar att under regnperioden befinner sig familjen ofta på deras odlingsmarker långt från byn och utan andra vuxna i sällskap. När dagens arbete är gjort finns det inte så mycket att göra...därav en babyboom 9 månader senare.

Vi tackar för besöket och önskar den nyblivna mamman lycka till.

När vi kommer ut visar oss Judith början till den nya kliniken för kvinnor. Fadderprojektet har fått en stor gåva som har gjort det möjligt att bygga en ny kvinnoklinik. Den nya kliniken kommer att bli större och tanken är att man på sikt ska kunna investera även i nödvändig utrustning.

Dagens kvinnoklinik kommer att användas av hälsokliniken som ligger strax bredvid. Även den är väldigt liten och det blir ett bra tillskott som kan höja kvalitén på vården.

Det känns bra att veta att när den nyblivna mamman ska ha sitt nästa barn kommer det att födas under bättre och säkrare omständigheter.

I byn Salambaore i Burkina Faso

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
Det första besöket på ett fadderprojekt utanför huvudstaden Ouagadougou i Burkina Faso var i byn Salambaore. Här ligger fadderprojektet 609s kontor där 4 personer arbetar. Jag träffar Oubatonidia som är chef för kontoret, Daoda Lengene som arbetar med ekonomin, Tagnan Emilienne som är expert på arbete inom hälsa och Salifou Youma som är ansvarig för inkomstskapande aktiviteter.


Genom fadderprojeket får 514 barn och familjer i 5 olika byar stöd. Barnfonden har arbetat här i 12 år och en av de stora utmaningarna personalen har är att ännu mer involvera befolkningen i utvecklingsarbetet så att de så småningom kan ta över verksamheten själva, när de blivit självförsörjande och inte behöver stödet längre. Oubatonidia påpekar att det är grunden för arbetet: vi vill inte göra människorna här beroende av oss. Vårt arbete är att ge dem redskap att kunna driva utvecklingsarbetet vidare på egen hand. Han tillägger att detta är ett långsiktigt arbete som kommer att ta flera år.

En stor arbetsuppgift för personalen på kontoret är att se till att faddern får en årsrapport, så att han eller hon får veta hur det går för barnet, familjen och vilka aktiviteter som drivs av fadderprojeket. Det är ett tidskrävande arbete och ofta har de problem med tidsramarna. De är väl medvetna hur viktig denna rapport är för faddern men ofta hinner de av olika omständigheter inte med att få iväg dem i tid.

På kontoret finns en ”årsrapportstavla” som täcker alla månader samt alla distrikt. Fadderbarnen har varsitt kort som i ett system flyttas för att personalen ska veta om när besöken ska äga rum.

De största problemen med hembesöken hos familjerna är under regnperioden. Då är det många familjer som lämnat byn för att under ett par månader bosätta sig i områden där de har sin odlingsbara mark. Barnen som då är lediga från skolan följer med. Under denna tid är det omöjligt att nå familjen och besök drar ut på tiden.

Att flytta under regnperioden är ett traditionellt sätt att leva. Där den odlingsbara marken finns, finns inga skolor, inga hälsocenter, inga kommunikationer. Men marken är fertil och bra att odla på. Byns mark är svårodlad men här finns samhället med skola, hälsocenter, marknader och det är byn som är familjens hem.

Oubatonidia tillägger att familjen och barnen under denna tid dock har tillgång till den service som centret ger familjerna. Blir någon sjuk har de självklart fri tillgång till hälsocentret om de tar sig till byn.

Hemma igen

Av Martina Hibell
Nu är jag hemma i Malmö igen efter ett fantastiskt besök i Mali. Det har varit intensivt med mycket jobb, spännande möten och nya upplevelser. Jag känner att jag har fått ut enormt mycket av besöket även om det alltid finns mycket kvar att se och lära. Att läsa om hur fadderverksamheten fungerar kan ge en ganska bra överblick och, att se den ger en riktig förståelse. Som ny på Barnfonden känner jag mig stolt över att se vad som faktiskt åstadkoms i Mali.

En stor del av min resa bestod även i att planera det Malariaprojekt som Barnfonden ska starta genom Framtidsfonden. Efter många intressanta diskussioner kommer nu en förstudie att startas under den här veckan. Förstudien görs för att testa de metoder som ska användas för att nå bästa möjliga resultat. Projektet fokuserar på prevention av malaria och riktar sig i första hand till små barn och gravida kvinnor eftersom de är mest utsatta för smittan. Vi ska informera om hur malaria smittar, hur och var myggorna lägger sina ägg, hur man använder myggnät, etc. Myggnät kommer att säljas till ett lågt pris för att fler ska ha möjlighet att ha tillräckligt många myggnät i hemmen. Själva projektet ska enligt planerna dra igång med olika aktiviteter i månadsskiftet april/maj, och jag ser verkligen fram emot det.

Det har varit otroligt viktigt för mig att vara på plats i Mali och träffa dem vi samarbetar med och se vilken miljö arbetet bedrivs i. Jag tror att man aldrig riktigt kan förstå problematiken utan att ha varit där. Det är så många olika komponenter som man ur ett svenskt perspektiv lätt kan missa.

Någonting jag alltid känner starkt när jag reser mellan världsdelar och kulturer är hur lika människor är varandra. Det är olika levnadsförhållanden och möjligheter, olika vanor och traditioner, olika miljöer och klimat. Men, visst tampas vi med samma problem. Vi strävar alla efter att förbättra vår situation på ett eller annat sätt, vi vill att vi och de omkring oss ska må bra, vi mår bra av värme och kärlek, vi vill ha rättvisa och samma möjligheter som alla andra. Barn vill vara barn. Vi vill alla vara lyckliga. Efter att ha arbetat i mer utsatta länder är en av de vanligaste kommentarerna att det måste ha varit så annorlunda och främmande. Och visst är en ny plats och nya människor alltid främmande och annorlunda, oavsett var i världen.

Au revoir!

Jämställdhet världen över

Av Martina Hibell
Som en fortsättning på tidigare teman är det dags för jämställdhet. Jämställdhet är något som är intressant att diskutera var i världen man än befinner sig. Häromdagen satt jag ner i Kangaré, en kommun i Sélingué strax sydväst om Bamako, och pratade med en grupp kvinnor, och en man. De är alla med i kommunens så kallade ASACO, vilket är den organisation som sköter utvecklingen inom den lokala hälsosektorn. Det är fyra kvinnor och en man som deltar, samt två av vårdcentralens sjuksköterskor.

Diskussionen tar som sagt sin utgånspunkt i jämställdet, och efter en mjukstart är det eld och lågor. Vad bidrar männen egentligen med i hemmet? Alla kvinnorna är rörande överens om att de tvingas jobba för mycket, både i hemmet och för att tjäna pengar, och att de därmet inte har tid att hinna med något annat.

- Våra män ger oss lite pengar till mat, men eftersom det inte räcker måste vi också hitta en inkomst, säger en äldre kvinna som är sekreterare i organisationen.

Det faller på kvinnan att ta hand om hem och barn samt att se till att familjen har mat att äta. Det är inte ovanligt att en familj består av tio barn, varför det är lätt att förstå att det är många munnar att mätta, och mycket arbete. Den ensamme mannen som är organisationens ledare försöker försvara männen, men får inte mycket gehör.

Vad kvinnorna eftersträvar är främst nya inkomstmöjligheter och en möjlighet att starta eget företagande. Inte en enda nämner att det vore önskvärt att dela på hushållsarbetet med deras män, något jag tyst begrundar.

De kvinnor jag träffar känns medvetna och viljestarka. De uttrycker att situationen har blivit mycket bättre än hur det var för deras mödrar och mormödrar. Men, det finns mycket kvar att göra. Visst får de vara med i organisationer, men aldrig på ledande positioner. Problemet är djupt rotat, och det är inte bara männens fel.

- Vi ber ofta våra män att göra saker åt oss eftersom vi inte tror på att vi kan själva, säger en av sjuksköterskorna. Hon fortsätter

- Vi måste stärka vår självkänsla och våga tro på oss själva och vår egen kapacitet.

Internationella kvinnodagen i Bamako

Av Martina Hibell
Igår, 8e mars, var det internationella kvinnodagen. Hela helgen har man kunnat se kvinnor iklädda det speciella lilla tyget som hedrar denna dag. Även jag bar det i form av en stor klänning. Igår eftermiddag var jag på den stora manifestationen som ägde rum på en fotbollsarena här i Bamako. Det var fullt med kvinnor, alla i samma färger, och en del män. Det var nära att jag erkände mig besegrad redan innan det började eftersom det var som att sitta i en bastu och vänta i nästan två timmar. Innan jag gick dit hade jag fått intrycket att det skulle vara som en stor fest med sång, musik och dans. Så var det tyvärr inte och det blev inget dansande. Det var dock intressant att se hur det gick till och vilka teman som togs upp. Det var många plakat för kampen mot HIV och Aids, men också för ökat kvinnligt deltagande inom den socioekonomiska sektorn och för ökad jämställdhet. Det var även en hel del idrottslag som visade upp duktiga kvinnliga atleter. Sporter som fotboll och handboll var representerade, men även boxning. Jag fick intrycket att man ville visa upp kvinnors olika roller, och att aktiviteter och yrken som anses typiska för män även utförs av kvinnor, och att de är duktiga på det. Något som inte är så självklart i ett samhälle där mäns och kvinnors roller är väldigt tydligt separerade.