Underneath the mangotree

Av Martina Hibell
Under ett gigantiskt mangoträd, i skydd av skuggan från den väldiga trädkronan, sitter en grupp kvinnor och män redo att lära. De är några av deltagarna i den kurs som bedrivs inom textil i området Keleya i södra Mali. Många olika teman ska behandlas och totalt är gruppen indelad i tre lika stora grupper om cirka tio personer. Inomhus håller de på med broderi, maskinsömnad och design. Här ute är det färgning som står på schemat. Det är andra lektionen och dagens uppgift är att få fram fyra nyanser av gult.

I kursen ingår även att lära sig vad som efterfrågas på marknaden, samt olika säljtekniker. Det är många delar som ska falla på plats för att man själv ska kunna rita, tillverka och sälja egna produkter. Om cirka ett och ett halvt år ska eleverna vara klara, och förhoppningen är att de då också ska kunna dela med sig av sina kunskaper till andra intresserade.

Det här är en typ av inkomstskapande projekt som bedrivs inom fadderprojekten, och det är en otroligt viktig del i Barnfondens arbete. Föräldrarna ges en extra möjlighet att få mat till familjen, men det ger också de unga något att sträva efter och se fram emot. Att skapa möjligheter och stötta människor att våga tro på sin egen förmåga är bland det bästa man kan göra.

I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska få vara med på lite olika manifestationer och festligheter under hela dagen. Jag har redan blivit varnad för att jag ”kommer att vara trött på söndag kväll, och ha ont i kroppen på måndag av all dans”. Jag väntar med spänning...

En tidig start för att undvika den värsta hettan

Av Cecilia Schön
Klockan är 6 på morgonen och om en liten stund blir vi hämtade av Aminata Samaké för att åka ut och besöka ännu ett fadderprojekt. Vi startar tidigt eftersom det är så oerhört hett här just nu. Det går mot den allra varmaste årstiden och igår var det 45 grader på eftermiddagen. Aminata är fadderansvarig, vilket bland annat innebär att det är hon som ansvarar för att de svenska faddrarnas brev till fadderbarnen översätts och delas ut till fadderbarnen. Och att fadderbarnens brev översätts från bambara eller franska till engelska och skickas till faddrarna.

Idag ska vi besöka Keleya, ett fadderprojekt som funnits i ungefär 5 år. Det ska bli spännande att se det arbete man gjort för att barnen ska få möjlighet att gå i skolan och för att hälsosituationen ska bli bättre. Vi ska bland annat besöka en förskola och en grundskola, som finansierats av fadderpengar.

Mina barn är mitt liv

Av Cecilia Schön
-När alla barnen ätit och är mätta och belåtna, då är jag också nöjd, säger Alou Bagayogo. Han sitter på verandan denna heta eftermiddag med alla barn och barnbarn runtomkring sig.

Familjen har just ätit lunch – majsgröt med grönsakssås – och nu håller sig alla i skuggan. Barnen spelar spel, leker lekar eller ligger bara och vilar. De lite större flickorna är redan i gång att förbereda dagens kvällsmat. Med stora, tunga träpålar stöts de torkade majskornen till mjöl. Ett tungt och mödosamt arbete som upptar en stor del av det dagliga arbetet för kvinnorna på landsbygden på Mali.

Idag arbetar kvinnorna tillsammans med att göra smör av en slags nötter. Nötterna torkas först och mals sedan. Sedan tillsätts lite hett vatten och kvinnorna börjar bearbeta smeten. De står med böjda ryggar över stora plastkärl och ”vispar” smeten med händerna. Det tar tre till fyra timmar innan smeten fått den smörliknande konsistens som man vill ha. Smöret används sedan både till matlagning, till att tillverka tvål och som kräm för huden.

Alou Bagayogo är 71 år och ”chief” för hela sin stora familj, som bor i en liten by på landet ca 10 mil söder om huvudstaden Bamako. Här talar man om ”extended families” det vill säga familjer som i själva verket består av flera mamma-pappa-barn-familjer, men där alla är släkt med varandra och där alla lever tillsammans. Det dagliga arbetet – arbetet på fältet, matlagningen delas inom familjen, liksom ansvaret för barnen. Det är lätt att förstå fördelarna med detta sätt att leva – det tunga vardagsarbetet gör man tillsammans och den stora familjen ger också en trygghet. Och vilken gemenskap! Tidigt på morgonen ser vi alla barnen från familjen äta frukost tillsammans från samma gryta, kvinnorna äter tillsammans med de allra minsta barnen och männen någon annanstans. I stora grupper går barnen till skolan under stort fniss och ståhej. Här finns alltid en lekkompis inom räckhåll!

Men visst funderar jag också över denna storfamiljs baksidor. Familjestrukturen är starkt hierarkisk med chiefen i toppen, kvinnans roll är svag och barnen är de som kommer längst ner på skalan. Men för Alou Bagayogo är det en självklarhet att alla barnen i familjen ska gå i skolan. Själv har han aldrig gått i skolan och inte heller någon av hans fruar, men han förstår ändå värdet av att barnen lär sig att läsa och skriva.

När vi lämnat familjen tänker jag mycket på hur Barnfonden och vår samarbetspartner BØRNEfonden ska förhålla oss till detta sätt att leva. Ska vi försöka förändra det? Ska vi försöka påverka detta traditionella sätt att leva? Ska vi arbeta för att kvinnorna och barnen ska få större inflytande? Efter en stunds funderande hittar jag det för mig självklara svaret. Barnfonden ska i sitt arbete respektera lokalsamhällets kultur och värderingar. Det är en av våra grundläggande värderingar. Vilket innebär att vi inte kan klampa in och berätta för familjerna här hur vi tycker att de ska leva.

Däremot kan vi genom våra fadderprojekt hjälpa familjerna så att deras barn får en möjlighet att gå i skolan. Det gör vi bland annat genom att bygga skolor och betala skolmaterial. Vi kan också stötta kvinnorna i byarna på flera olika sätt. I det område vi besökt idag har till exempel flera kvinnogrupper fått stöd för att de ska få möjlighet att tjäna egna pengar. En grupp har startat en kvarn. Dit går kvinnorna för att mala sin majs eller sina nötter. På så sätt besparas kvinnorna många timmars hårt arbete. Och kvinnorna som driver kvarnen får egen inkomst.


Innan jag lämnar Alou Bagayogo frågar jag honom om han tycker mycket om barn.
-Jag tycker för mycket om mina barn, svarar han. Mina barn är mitt liv.

Mali - en speciell upplevelse

Av Martina Hibell
Vi landade tryggt och säkert på söndagsnatten i ett mörkt och varmt Bamako, Malis huvudstad. Vi är tre från Barnfonden som rest tillsammans, men målen med våra resor skiljer sig. Jag, Martina, ska som ny på Barnfonden besöka och lära mig mer om våra fadderprojekt, men även jobba med planeringen av det nya malariaprojekt som Barnfonden ska driva i Mali. Cecilia är här tillsammans med Barnfondens styrelsemedlem Lena Endre för att Lena ska lära sig mer om hur våra fadderskap fungerar i praktiken. Något som givetvis är en förutsättning för att kunna leda Barnfondens verksamhet. Tanken är att också dokumentera resan för att på ett enkelt sätt kunna förklara för faddrar och andra intresserade hur Barnfondens verksamhet fungerar.

Att landa i Mali var för mig en speciell upplevelse. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mycket folk, mycket och galen trafik, varmt. Det som är så spännande är att det är precis som jag väntat, men samtidigt helt oväntat. Även om mina förställningar i sak stämmer, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig känslan av att vara här. Bekant, men samtidigt helt obekant och nytt. Det finns bara ett sätt att sammanfatta det, en speciell upplevelse.

Den första dagen har varit full av intressanta möten, nya smaker och dofter samt fantastiska kvinnor och män i färgsprakande kläder. Värmen är intensiv men inte besvärande och myggen håller sig ganska stilla. Jag ska vara här i totalt 11 dagar men det känns redan som att tiden kommer att flyga förbi. Även om jag tids nog ska resa härifrån med mycket nytt i bagaget, vet jag att det finns så otroligt mycket mer att se och lära inom våra fadderprojekt och av dem som lever och arbetar här.

I morgon forstätter de möten som startade idag och jag ser fram emot ytterligare en intensiv och givande dag. Det är snart dags att krypa till kojs. Air condition surrar i taket, en ensam mygga söker sig till ljuset från en blomformad sänglampa, och min första dag i Afrika har nått sitt slut.

Kedija vill bli ingenjör - och jag tvekar inte på att hon kommer att lyckas

Av Ulrika Wedin
Nu är jag tillbaka på Barnfondens kontor i Malmö efter tio intensiva dagar i Etiopien. Trots att jag arbetat för Barnfonden i några år finns det alltid mer att lära sig och förstå. Möten med barn, familjer och personal är så inspirerande och får mig att inse hur viktigt Barnfondens arbete är och hur betydelsefullt det stöd våra faddrar ger är.

Från den här resan tar jag framför allt med mig det starka mötet med ungdomsrepresentanterna från byarna Buee och Aynage. De har fått stöd genom fadderprojektet sedan de var barn och nu när de själva börjar närma sig vuxen ålder är de engagerade både i sin egen och sin bys utveckling. De ser hoppfullt på framtiden och satsar på att få så höga betyg att de kan läsa vidare vid universitet. Belay vill bli journalist, Huluagersh läkare, Mubarik jurist och Kedija ingenjör. Och när jag ser beslutsamheten i deras ögon tvekar jag inte en sekund på att de kommer att uppnå sina drömmar.

Hitta roten till problemen

Av Ulrika Wedin
Idag fortsatte Barnfondens samarbetsorganisation CCF Ethiopia utbildningen i hur man kan göra familjerna mer delaktiga i projektens arbete. Deltagarna fick bland annat skapa så kallade problemträd där de försökte hitta rötterna till problem som brist på rent vatten, undernäring och brist på respekt för barns rättigheter. Det blev mycket diskussioner kring vad som egentligen är orsak och verkan. Syftet med att göra ett problemträd är att genom att ta reda på vad som är grundproblemet behandla själva orsaken och inte bara symtomen.

Deltagarna är mycket nyfikna på Sverige och under pauserna har jag fått svara på frågor om allt från antal barn per kvinna i Sverige till barnadödlighet till utbildningssystem, andel av Sveriges yta som är täckt av skog och våra huvudsakliga exportvaror. Hoppas jag lyckats ge hyfsat korrekta svar...

När utbildningen avslutades vid fyra åkte jag tillbaka till Aynage där jag bland annat fick träffa Mefisa Bamud, som är medlem i Aynages föräldrakommitté och dessutom är ordförande i den lokala vattenkommittén som ansvarar för en brunn som CCF har finansierat. Genom att ta ut en liten avgift för vattnet (ca 4 öre för 25 liter vatten) finansieras underhåll och reparationer av brunnen och man är inte behov av stöd utifrån för att sköta brunnen.

Innan brunnen borrades hämta familjerna i området vatten i en flod som låg en timmes gångväg bort. Det innebar att barnen fick lägga tid på att hämta vatten istället för att gå i skolan. Dessutom var vattnet inte rent och barnen blev sjuka. Olika diarrésjukdomar är en den huvudsakliga dödsorsaken för barn under fem år i många områden.

Mefisa berättade att fadderprojektet också arbetat mycket med att öka antalet flickor som går i skolan. Idag utgör flickorna i områdets skola 47 procent av eleverna, men Mefisa hoppas att de snart ska vara lika många som pojkarna.

”Det har redan skett många förändringar och jag förväntar mig fler förändringar i framtiden. Att flickor ska vara lika utbildade som pojkarna och ha samma möjlighet att få jobb och försörja sig. Så att de kan ta hand om sig själva.”

Utbildning på många sätt

Jag började dagen med ett besök vid Aynage fadderprojekt som ligger cirka tio minuter från Butajera. Tyvärr var min dag för besök lite olyckligt vald eftersom eleverna var upptagna med terminsproven och förskolorna var stängda. Efter proven får eleverna en vecka ledigt för att lärarna ska kunna rätta proven och förskolorna stänger redan några dagar innan lovet börjar.

Men jag fick möjlighet att besöka projektkontoret där Aynages projektkoordinator berättade mer om verksamheten och visade foton från en mängd olika aktiviteter. Eftersom området är mycket beroende av jordbruk arbetar man med många jordbruksprojekt, men också förskola, skola och hälsa har hög prioritet.

Jag fick också besöka skolan som har över 1000 elever. Klassrummen var uppdelade i flera olika byggnader som har finansierats i ett samarbete mellan byborna, lokala myndigheter och AusAid (Australiens motsvarighet till Sida). CCF Ethiopia har byggt skolbibliotekten och utbildar lärarna i barnvänliga undervisningsmetoder som ska göra barnen mer delaktiga.

Eftersom jag inte ville störa eleverna under provskrivningen gick jag inte in i något klassrum, men en grupp mycket glada elever som redan vara klara med proven samlades runt mig och berättade att proven varit medelsvåra och att de nu såg fram emot några dagars ledighet.

Väl tillbaka i Butajera fortsatte CCF Ethiopias utbildning i olika metoder för att göra familjerna vid fadderprojekten mer delaktiga. Kursdeltagarna var mycket engagerade i en gruppövning där de på kartor skulle rita ut t ex skolor, ställen att hämta vatten, skog, jordbruksmark mm i en viss by. Det blir ett sätt att kartlägga vad som finns i området och också att se vad som saknas.

Under eftermiddagen fick jag tillfälle att intervjua representanterna från de lokala ungdomsforumen och de berättade om vad de gör och varför de valt att engagera sig.

”Jag vill vara med och skapa förändring, och att jag och mina systrar och bröder ska lära oss om vår omgivning och om resten av världen. Vi unga har våra egna rättigheter och eget ansvar. Om vi vet det kan inget stoppa oss!” sa 19-årige Belay Getu.

”För mig är en av de viktigast frågorna att arbeta mot diskriminering av flickor och kvinnor. Jag vill att kvinnor ska var utbildade och starka. Kvinnors deltagande är grundläggande för att det här landet ska utvecklas” sa 19-åriga Huluagersh Assefa.