Barnfonden på plats

Så väljs fadderprojekt och fadderbarn ut i Indien

2011-05-05T04:50:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Nu har jag varit tillbaka på kontoret några dagar och tagit mig igenom mitt välfyllda anteckningsblock. Som jag skrev i ett tidigare inlägg fick jag under mitt Indienbesök bland annat möjlighet att diskutera olika frågor som rör fadderskapet.

En fråga som många faddrar ställer är hur vi väljer ut de områden vi arbetar i och hur fadderbarnen väljs ut. Vår samarbetsorganisation ChildFund India har som mål att nå de fattigaste byarna och använder sig därför av ett formulär med olika kriterier för att välja vilka dessa är. Sedan tittar de på vilka andra organisationer som finns i ett område eller planerar att börja arbeta där och diskuterar om ett samarbete är bra eller om det är bättre att bara en av organisationerna startar verksamhet.

Eftersom samarbete med lokala myndigheter också är en viktig del för att nå en långsiktigt hållbar utveckling bjuds representanter för dessa in till inledande möten. Liksom olika lokala ledare och byrepresentanter. Innan ett projekt startas undersöks noga förutsättningarna för att göra ett bra arbete och viljan bland de boende att delta i projektets arbete och själva driva utvecklingen framåt.

Alla familjer som bor i området får på olika sätt del av stödet. Till exempel genom förbättringar som görs i skolorna eller genom informationskampanjer om olika sjukdomar. Det extra stödet som fadderbarnets familj får består dels av en närmre kontakt med projektets personal och dels av möjligheten att få extra gåvor och att brevväxla.

När fadderbarnen ska väljas ut finns ännu ett formulär med olika kriterier. Familjerna har vanligtvis en årsinkomst på under 12,000 Rupies (cirka 1,600 kronor) och kvinnor som är änkor ges prioritet. Endast ett barn i varje familj har en fadder och vilket barn det blir beror främst på barnens ålder. Dessutom är cirka hälften av fadderbarnen flickor och hälften pojkar.

Innan ett barn får en fadder informeras familjen noga om vad det innebär och föräldrarna skriver under ett samtycke om att de vill medverka i projektets olika aktiviteter.

Det är fantastiskt att se den skillnad som fadderprojekten gör!

2011-04-29T07:33:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat personalen på programkontoret i New Delhi. Här sitter de specialister inom hälsa, utbildning och inkomst, som stöttar personalen vid de regionala kontoren och vid fadderprojektskontoren i att ta fram bra projektplaner, driva arbetet framåt och utvärdera verksamheten. De arbetar också med kontakter och samarbeten med andra organisationer och olika myndigheter och med att lyfta frågor som rör barns rättigheter. De är totalt sju personer som arbetar från ett litet kontor på tredje våningen i ett hyreshus.

Personalen berättade om några av de projekt de arbetar med. Ett lite annorlunda projekt var att en grupp ungdomar har fått lära sig att använda kamera och dokumentera sin vardag och frågor som är viktiga för dem. 17-årig Chandra hade, tillsammans med nio jämnåriga tjejer, gjort en mycket gripande fotodokumentär som bygger på en dikt hon skrivit som heter Because I am a Girl. Filmen handlar om abort av flickfoster och diskriminering av flickor. Jag hoppas vi kan visa den på vår hemsida eller facebook när jag är tillbaka i Sverige.

Det intensiva Indienbesöket börjar gå mot sitt slut och med mig tillbaka till Sverige tar jag nya lärdomar och erfarenheter, starka möten och berättelser från de barn, unga och vuxna som är anledningen till att Barnfonden finns.

Jag läser mängder med rapporter från de olika projekt vi stödjer, men det är först när jag är på plats och pratar med människor som det verkligen fullt ut går att förstå alla de utmaningar som fadderbarnen, deras familjer och projektpersonalen dagligen ställs inför. Och att verkligen se vilken skillnad fadderprojekten gör är fantastiskt. Jag känner mig både stolt och glad över att få möjlighet att vara en del av detta och det kan du som är fadder också göra!

Möte med engagerade volontärer

2011-04-28T06:30:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat volontärer som arbetar med det särskilda utbildningsprojekt i Rajasthan som Barnfonden stöttar. De fadderbidrag som Barnfondens faddrar skickar till fadderprojektet Alert används redan till många förbättringar i skolan, till exempel till att utbilda lärarna och se till att barnen har tillgång till bra utbildningsmaterial. Men behoven är stora i byarna som ligger i avlägsna och bergiga landsbygdsområden och där familjerna lever under mycket fattiga förhållanden.

Ett problem är att föräldrarna, som ofta själva inte har gått i skolan, tycker att barnens arbetskraft behövs hemma och risken är då stor att barnen hoppar av skolan eller bara kommer dit oregelbundet. Därför arbetar sex volontärer under 2011 med att aktivt söka upp familjer där barnen inte går i skolan regelbundet.

”Vi besöker familjerna och pratar om hur viktigt det är att låta barnen gå i skolan, både pojkar och flickor, för att de ska få ett bättre liv. Vi pratar också om varför det inte är bra med tidiga äktenskap och barnarbete. Dessutom uppmuntrar vi föräldrarna att stötta barnen och att skapa en plats i hemmet där barnen kan sitta i lugn och ro och göra sina läxor”, berättar Lallu Ram, som är volontär i byn Nal.

I utbildningsprojektet ingår även flera andra delar som vi berättar mer om på Barnfondens hemsida.

På eftermiddagen hölls ett möte med personal från ChildFund India och personalen vid fadderprojektet Alert där vi diskuterade våra upplevelser och erfarenheter från de senaste tre dagarna. Vi pratade både om allt det positiva vi fått se och om vilka möjligheter som finns för att stärka arbetet i byarna ytterligare.

Efter tre intensiva dagar hos Alert var det sedan dags att ta flyget till New Delhi där jag nu befinner mig. ChildFund Indias landskontor ligger i Bangalore, men i New Delhi finns deras programkontor och det är personalen som arbetar där som jag ska träffa i morgon för att få veta mer om arbetet i Indien. Efter att ha koncentrerat mig på ett enda fadderprojekt ska det blir spännande att också höra mer om verksamheten i Indien i övrigt.

Vad är viktigast för barnen i Rajasthan?

2011-04-27T00:10:00.000-07:00

Ännu en lång och fullmatad dag i byarna runt fadderprojektet Alert. Har nästan svårt att komma ihåg allt som hänt, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi varit igång i 14 timmar. Som tur är har jag antecknat massor och tagit en hel del foto (när jag kommer hem och har bättre internetuppkoppling kommer jag lägga upp fler bilder på Barnfondens hemsida).

Jag är glad att vi utnyttjar tiden jag har i Indien maximalt, men lite tufft är det eftersom det dessutom är väldigt varmt. När vi kom tillbaka till Udaipur vid elvatiden i kväll visade termometern på 33,5 grader och under dagen har det nog varit strax över 40 grader.

Det känns fantastiskt att få möta alla människor som lämnar sina vardagsbestyr och kommer för att träffa oss. I dag har jag bland annat intervjuat byvolontärer, tuberkulospatienter och en familj som med stöd av projektet har startat en apelsinodling. Jag har också pratat med projektpersonalen om brevväxling, årsrapporter och gåvor till barnen.

Jag fick även möjlighet att träffa 30 barn och unga i byn Dadiya, som deltagit i en undersökningen och fått ge sin syn på vilka förändringar som behövs för att de och deras familjer ska få det bättre. 17-åriga Deepika och Mamta berättade om problem med barnarbete, tidiga äktenskap och alkoholism. 10-åriga Bheru berättade att han inte tycker om när läraren inte kommer till skolan eller inte lär ut saker på ett bra sätt. Och att han ogillar också när barnen slåss med varandra. Det barnen sagt i undersökningen kommer att användas i planeringen av arbetet under de kommande två åren.

På kvällen åkte vi till byn Majawat där vi bjöds på traditionell mat och sedan fick se uppträde med en grupp kulturarbetare som genom projektet utbildats i hur de kan använda teater, sång och dans för att sprida kunskap till byborna. Uppträdena handlade bland annat om att alla barn, både flickor och pojkar har rätt att gå i skolan, om att kvinnor ska komma till sjukhuset för att föda barn och om hur tuberkulos botas. Det var härligt att se vilken uppslutning det var och hur engagerad publiken, och framför allt barnen, var.

I ett fadderprojekt i Rajasthan

2011-04-26T22:30:00.000-07:00

Av:Ulrika Wedin

Idag har jag äntligen fått se fadderprojektet Alert i Rajatshan! Resan till fadderprojektet tog en knapp timme genom det bergiga och torra, men mycket vackra landskapet. Först fick jag besöka projektkontoret där personalen berättade om arbetet som görs i byarna och om vad som hänt sedan fadderprojektet startade 2005. Bland annat har barnadödligheten minskat från 4,8 % till 2,6 % och antalet avhopp från skolan minskat från 30 % till mellan 3-5 %, vilket till stor del beror på att antalet elever per lärare minskat från 80 till 40 barn!

Efter lunch besökte vi byn Nal och ett av de lokala resurscenter som ingår i det utbildningsprojekt som Barnfonden stödjer. Resurscentret både fungerar som en plats dit barnen kan komma för att få läxhjälp, läsa böcker och leka, och dit de vuxna kan komma för att läsa tidningar och ta del av information om fadderprojektets arbete.

Ett tjugotal barn mellan 7 och 15 år hade kommit till resurscentret för att träffa mig och de berättade om sina liv, skolan och framtidsdrömmar. Starkast intryck gjorde 14-årige Ganesh, som varje morgon ger sig av hemifrån klockan halv sex för att gå sju kilometer i det bergiga landskapet för att hinna i tid till skolan. På sommarloven arbetar han i en gruva för att tjäna pengar till familjen, men helst skulle han spendera sommarlovet med att läsa de böcker som finns i resurscentrets lilla bibliotek. Han drömmer om att en dag bli lärare.

Trots att situationen för familjerna har förbättrats så är fattigdomen fortfarande utbredd. Många män måste söka sig till Udaipur för att hitta arbete och i familjerna blir det då de äldre syskonen som får se efter sina småsyskon när mammorna i sin tur måste arbeta på fältet. Bebisar kan lämnas med sina 4-5-åringa syskon som naturligtvis inte kan ge dem den tillsyn de behöver. Projektpersonalen menar att det både behövs resurser, kunskap och attitydförändringar, och fadderprojektet arbetar med alla delarna för att nå en förändring.

Uppdatering på min sömnsituation är att jag i natt sov i tolv timmar efter resan när jag knappt fick nån sömn på över ett och ett halvt dygn. Och det var nog tur för även idag har varit en lång och innehållsrik dag. Nu är klockan halv 11 och jag kom nyss tillbaka till hotellet.

I Udaipur

2011-04-25T01:12:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Sängen känns väldigt lockande just nu, men jag ska försöka skriva några rader först. Efter nästan 20 timmars resa med stopp i München och Delhi mötte personal från ChildFund India upp vid flygplatsen i Udaipur.

Jag fick en dryg timme på hotellet för att duscha och äta innan det var dags att besöka det regionala kontoret i Udaipur där nio personer arbetar för att på olika sätt stötta de sju fadderprojekt som finns i Rajasthan och som totalt ger stöd till 7300 fadderbarn och deras familjer och byar.

Efter en så lång resa med minimalt med sömn var en två timmar lång genomgång av verksamheten i Rajasthan kanske inte högst upp på min önskelista. Men personalen var så entusiastisk och engagerad att jag faktiskt glömde bort min trötthet för en stund. Det märks att de verkligen brinner för det de arbetar med och de svarade kunnigt och insatt på alla frågor jag ställde.

I morgon åker vi direkt ut till fadderprojektet Alert, knappt en timmes bilresa från Udaipur, för att jag ska få se hur allt de berättat om idag fungerar i praktiken. Jag kommer förhoppningsvis också få tid att prata med chefen för fadderprojektet om de frågor Barnfondens fadderservicechef Karin Bergqvist skickat med mig. Skriver snart mer om det jag får veta här på bloggen!

Snart på väg mot Indien och Rajasthan

2011-04-22T10:23:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin, programchef på Barnfonden.

På söndag åker jag till Udaipur i delstaten Rajasthan i norra Indien för att bland annat besöka fadderprojektet Alert. Nästan 1100 av Barnfondens faddrar stödjer barn och familjer just i det här fadderprojektet.

I området har det precis gjorts en stor undersökning där framför allt barn och unga, men också föräldrar och andra boende i området, har fått berätta om sin livssituation och vilka förändringar de tror är nödvändiga för att barn och unga ska få det bättre. Också lokala myndigheter och olika aktörer som arbetar med fattigdomsbekämpning har gett sin syn.

Med stöd av den här undersökningen kommer projektpersonalen att ta fram planer för arbetet de kommande två åren. Undersökningen har precis avslutats och en av anledningarna till att jag åker till Indien är att vara med och diskutera resultatet av undersökningen och hur vi från Barnfondens sida kan vara med och stötta arbetet på bästa sätt.

Förutom allt det arbete som görs med fadderbidragen stödjer Barnfonden också ett särskilt projekt för att bekämpa tuberkulos och ett projekt för att öka antalet barn som börjar i skolan och minska antalet avhopp. Dessa ska jag besöka och jag kommer såklart även att träffa barn och familjer.

Jag har inte varit i Indien sedan 1997 då en tre veckor lång resa från Calcutta till Delhi blev mitt första omtumlande möte med ett land utanför Europa. Så det ska verkligen bli spännande att komma tillbaka!

Ställ jättegärna frågor genom kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att besvara dem. Jag kommer tyvärr inte kunna svara på frågor om enskilda fadderbarn, men kanske undrar du något om fadderprojektet eller bara allmänt om situationen i Rajasthan.

Mitt nästa inlägg kommer förhoppningsvis på måndag när jag är på plats i Udaipur!

Hemma igen!

2011-03-29T06:05:00.001-07:00

Av: Ulrika Wedin

Nu är jag tillbaka på kontoret i Malmö. Det har varit en spännande och intressant resa med många nya lärdomar och erfarenheter.

Under min sista dag i Mali (i fredags) fick jag möjlighet att prata med Aminata Samaké som är chef för fadderserviceavdelningen vid landskontoret i Bamako. Hon berättar att skolgång för barnen är en av fadderprojektens största utmaningar.

”Dels är det svårt att få kvalificerade lärare till landsbygden och dels är det svårt att få föräldrarna att stötta barnen tillräckligt. De är själva analfabeter och ser inte alltid värdet i utbildning”, säger Aminata.

Det leder till att många barn inte klarar de nationella proven, som avgör om de får gå vidare till nästa klass, och därför tvingas gå om samma årskurs.

”Du kan tänka dig så ledsamt det känns för barnet. Och många faddrar hör också av sig och undrar. Skolan är det allra viktigaste och därför måste vi arbeta ännu mer för att få lärare till landsbygden och för att få föräldrarna att stötta och hjälpa barnen.”, säger Aminata.

Brist på kvalificerade lärare är ett utbrett problem på den afrikanska landsbygden och förändring tar tid. Antalet barn som går i skolan ökar allt mer och det är glädjande. Men det är också viktigt att se till kvaliteten på undervisningen. Därför brukar vi prata om att skapa barnvänliga skolor. Det handlar om allt från en hälsosam och stimulerande inlärningsmiljö till att utbilda lärarna i metoder som låter barnen själva vara delaktiga i undervisningen.

Men nu är det dags att sätta sig vid skrivbordet och jobba vidare med allt material som samlats in. När rapporten från utvärderingen av malariaprojektet är klar kommer vi att skriva mer om det så håll utkik på Barnfondens facebooksida för att se när rapporten är klar!

Skratt och allvar i Keleya

2011-03-25T10:59:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Idag är min sista dag i Mali. Jag vaknar tidigt och åker från Selingué till fadderprojektet 707 i Keleya. Det blir en timmes bilresa i det vackra morgonljuset.

I Keleya får jag besöka fadderbarnen Madioba och Moussoni och deras familjer. Först är de lite blyga, men när vi pratat en stund slappnar de av och 13-åriga Moussoni avslöjar att hennes mål är att bli Malis hälsominister. Då ska hon göra sjukvård gratis för alla och dessutom tänker hon åka till Danmark och hälsa på sin fadder.

Madioba, som är 8 år, vill bli läkare så hon kan ta hand om sig själv och sin familj om de blir sjuka. Båda flickorna ser mycket allvarliga ut när de berättar att de måste studera hårt för att nå sina drömmar.

Jag besöker även två kvinnoorganisationer. En som arbetar med tvåltillverkning och en som precis har startat en kvarn och nu får utbildning i hur de ska sköta bokföring och drift. Båda kvinnogrupperna möter mig med sång och dans och det blir mycket skratt när jag följer deras uppmaning och ger mig in i dansen.

Innan mitt flygplan lyfter kl 23.30 ska jag även hinna med några möten på landskontoret i Bamako. Kanske hinner jag även köpa några cd-skivor. Mali är världskänt för alla sina fantastiska musiker.

Nyttan av utvärderingar

2011-03-24T10:56:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Jag ringer hem för att prata med familjen. Min äldsta dotter, som snart ska fylla 8 år, frågar vad jag egentligen gör i Afrika eftersom jag är borta så väldigt länge. Jag berättar att jag pratar med folk, gör intervjuer och besöker byar. ”Men gör du inget för att hjälpa dem så de får det bättre?!” frågar hon med bestört förvåning. "Jo, vi har ju redan gjort olika saker för att folk inte ska bli sjuka lika ofta och nu är jag här för att undersöka så att det vi har gjort verkligen har gjort nytta", försöker jag förklara. ”Jaha” säger hon fundersamt och tillägger ”Ja, för annars vet jag inte om man kan kalla det att arbeta.”

Och visst ligger det något i hennes fråga. Ska vi verkligen lägga energi, tid och pengar på att göra något som inte ser ut att göra någon nytta för människor?

Men så enkelt är det såklart inte. Vi måste ju ta reda på att vi verkligen gör rätt saker, att det vi gör har den effekt vi förväntar oss. För att vi ska kunna förbättra våra insatser så att de får ännu bättre effekt är utvärderingarna viktiga.

Starka möten med starka kvinnor

2011-03-23T07:50:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

I dag har jag träffat några av de kvinnor som deltagit i ett projekt för att stärka kvinnor som Barnfonden, med medel från Radiohjälpen, arbetat med under 2010. Projektet, som vi genomfört tillsammans med den lokala organisationen ASDAP, har kombinerat träning i ledarskap med familjeplanering och mikrokrediter.

Det kanske låter som ett spretigt projekt, men allt hänger ihop. För att kvinnor ska ha tid att ägna sig åt lokal politik behöver de få bättre möjlighet att tjäna pengar, annars måste de lägga all sin tid på att försörja familjen. Och att få färre barn, med större mellanrum mellan betyder både friskare kvinnor och barn, och mer tid att ägna åt politik. Dessutom innebär färre barn att familjen får en bättre ekonomisk situation. Att kvinnorna får en egen inkomst ger dem också större makt i familjen. Ökad inkomst gör också att kvinnorna har råd att prioritera att köpa preventivmedel. Och preventivmedel ger färre barn och… ja, det hänger som ni kan se ihop på många sätt.

Det blev starka möten. Jag träffade bland annat Mineta, som numera är ordförande i regionens association för risförsäljning och som tack vare ledarskapträningen inte längre har några problem att göra sin röst hörd bland alla männen. Om två veckor ska hon delta i ett stort möte om den framtida utvecklingen i regionen. ”Jag kanske inte kan skriva, men jag kan väldigt mycket annat” sa hon med stolthet i rösten.

Men den som gör starkast intryck på mig är Oumou. Trots att hon fick en liten bebis för bara två veckor sedan kommer hon och deltar i mötet. Under hela sin graviditet har hon varit engagerad i projektet. Trots att hon bara är 30 år har hon redan hunnit föda sex barn. Men två av dem överlevde inte utan dog sent i graviditeten. ”Tack vare mikrokrediten från projektet har jag haft råd att gå på regelbundna kontroller och ta medicin mot malaria under graviditeten och nu har jag fått ett friskt barn”, säger hon och ler kärleksfullt mot sin bebis. ”Dessutom vet jag nu hur jag ska skydda mig så att jag inte blir gravid igen”, tillägger hon.

Rundtur i Tagan

2011-03-22T21:00:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

De senaste dagarna har vi åkt kors och tvärs över Selingués hälsodistrikt. Vi har besökt sjukhuset ett par gånger och flera hälsocenter ute i byarna. Vi har träffat läkare, barnmorskor, apotekare, kvinnogrupper, medlemmar från projektkommittén och andra som varit involverade i malariaprojektet.

Två barnmorskor som vi intervjuade

Ibland känns det frustrerande. Vi kommer till en plats där vi avtalat möte, men ingen är där. Då är det bara att sätta sig och vänta. Efter en stund sprider sig ryktet om att vi är där och folk börjar komma.Det är inte så konstigt att det är så. De flesta som deltagit i projektet är fattiga småbönder eller fiskare som har fullt upp med sitt. Därför är det säkrast att vänta och se om vi verkligen kommer innan de släpper vardagsbestyren och kommer för att svara på våra frågor.

Idag åkte vi 4,5 mil till byn Tagan, som bara ligger 7 km från gränsen till Guinea. Där gjorde vi en gruppintervju och intervjuade två barnmorskor.

Byn Tagan

Eftersom det idag varit ovanligt svalt, kanske bara 36-37 grader, passade vi på att gå på en rundtur i byn också. Det märktes att vi var långt ut på landsbygden dit västerländska turister sällan kommer för barnen stirrade på mig med skräckblandad förtjusning.

Att bo i Selingué

2011-03-21T21:00:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Även om Selingué är en stad med nästan 30,000 invånare känns det mer som att bo i en stor by. Bebyggelsen består av murade sandfärgade envåningshus och förutom den asfalterade huvudvägen är det bara grusvägar. Det finns gott om getter överallt och även en del kor och åsnor.

De tidigare gångerna jag varit i Mali har jag besökt fadderprojekt som legat närmare huvudstaden Bamako och därför bott på hotell där. Det är därför annorlunda och trevligt att bo i ett hus i Selingué med Maiga, Moussa och Keita.

Huset vi bor i

Varje dag bjuds jag på det traditionella maliska teet som är mycket start och beskt. Minst en gång om dagen passar jag även på att äta aloco, som är friterad matbanan, och en av mina favoriträtter. Ibland med gröna bönor till. På restaurangen tycker de jag är lite konstig som inte äter kött, utan brukar kombinera olika ”tillbehör” till en huvudrätt. I går kväll när jag beställde ris frågade servitören om jag kanske ville ha pommes frites till och tyckte det var mycket lustigt.

I startgroparna

2011-03-20T20:00:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

De flesta intervjuer i utvärderingen av malariaprojektet kommer att göras på det lokala språket bambara. Moussa kommer att översätta, men det är trots allt Maiga som är experten och håller i intervjuerna. Han har jobbat med utvärderingar för de flesta stora organisationerna i Mali och har stor erfarenhet. Jag kommer att lyssna och kanske lägga till någon fråga då och då. På kvällarna går vi igenom den information vi samlat in och jag kan komma med mina synpunkter.

Det är en bra att vara med vid utvärderingen av projektet för att få en förståelse för verkligheten som våra kollegor i Mali arbetar i. Hemifrån Sverige kan jag bli irriterad på att vissa saker jag efterfrågat inte finns med i en rapport eller inte gjorts så som vi bestämt. På plats inser jag att det gäller att vara flexibel och pragmatisk för att få arbetet att fungera.

Till exempel trodde vi att vi hade ett möte avtal med överläkaren i regionen redan igår. Då skulle vi diskutera upplägget på utvärderingen, vilka intervjuer som ska bokas och data som ska samlas in. Men det visade sig att läkaren varit på konferens i Bamako och eftersom hans familj bor där valde han att stanna kvar till lördag kväll.

Idag på morgonen åkte vi till sjukhuset för att träffa honom, men då sov han fortfarande. En stund kändes det oklart hur vi skulle gå vidare. Men plötsligt kom en man körande på motorcykel. Han visar sig vara ordförande i hälsokommittén i en av de byar vi arbetat i och dessutom medlem i malariaprojektets styrelse. Strax har vi ett möte inbokat i hans by Kangaré där vi ska få träffa personal från den lokala hälsokliniken, fler från projektets styrelse, barnmorskor och andra som varit involverade i projektet. Efter en stund får Moussa även tag på överläkaren och vi får en tid då vi ska träffa honom senare under dagen. Så med lite flexibilitet löste sig allt ändå!

Eget hus

2011-03-19T22:00:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

När vi kom till Selingué upptäckte vi att något gått fel med vår hotellbokning och det fanns inga rum lediga. På grund av att det just nu är tre konferenser i området var allt fullbokat. Men till slut fick vi tag på ett hus, med tre sovrum och ett stort vardagsrum där vi kan sitta på kvällarna och tillsammans gå igenom dagens arbete och förbereda morgondagen. Trots att vi har en egen vakt dygnet runt lyckades Maiga och Moussa förhandla så det blev billigare än att bo på hotell. I mitt rum finns både AC, fläkt OCH myggnät. Så jag är nöjd!

Det gäller alltid att hitta en balans mellan pris och säkerhet. Jag vill bo billigt, men samtidigt måste det både vara säkert och så pass god standard att man inte riskerar att bli sjuk eller ligger sömnlös. Det är viktigt att hålla sig frisk så att man orkar med det fullspäckade schemat på dagarna och får ut så mycket som möjligt av besöket. Jag brukar lyssna på den lokala personalen. Det är de som känner till situationen i området. Men om jag får två alternativ så väljer jag alltid det billigaste.

Detsamma gäller bilar. Vi åker i en jeep från landskontoret. När jag var yngre och reste runt på egen hand kunde jag tycka att det såg vräkigt ut med biståndsarbetarna som kom i sina fina bilar. Men idag vet jag att det är nödvändigt att ha en bil som det går att köra på dåliga vägar med och som inte går sönder hela tiden. Så är det egentligen med allt hos Barnfonden. Vi ska hålla kostnaderna nere, men inte till en gräns där det påverkar kvaliteten på arbetet!

Bamako-Selingué

2011-03-19T14:00:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Resan från Bamako till Selingué tar drygt två timmar. Vägen är asfalterad och spikrak. Landskapet är flackt med röd jord, torrt gräs, låga buskage och spridda träd. Här och var betar kor och getter och bebyggelsen består av små sandfärgade murade hus, fyrkantiga med plåttak eller runda med halmtak.

Vi kör genom små myllrande samhällen. Alla med samma tydliga utbud av varor. Här säljer vi cykeldäck, här sängar, här jordbruksredskap och här plåtluckor till fönster. Längs med vägen sitter kvinnor och säljer frukt och grönsaker. Nästan alltid med ett litet barn i en sjal på ryggen.

Jag har alltid känt starkt för kvinnor och barn, men sedan jag själv fick barn har det blivit så mycket tydligare. Hur oerhört stor skillnad det är på mammors situation i Sverige och i Mali och vilken skillnad det är på mina barns förutsättningar och de som barn som föds i en by i Mali har. Men jag vet också att Barnfonden, genom våra faddrar stöd, är med och bidrar till en förändring.

I de områden där fadderprojekten arbetar får fler kvinnor tillgång till mödravård och assisterade förlossningar. Barnens hälsa följs upp och de får gå på förskola och i skola. Mer och mer arbetar projekten också för att höja barnens ställning i samhället och få vuxna att lyssna på barnen.

Möten på landskontoret i Bamako

2011-03-18T23:00:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Sov tungt hela natten, och hade inte besök av några myggor. Jag har tidigare bott på tre olika hotell i Bamako och hotellfrukosten är alltid densamma: nescafé/citronte, söt yoghurt, vitt bröd, croissant och kokt ägg eller omelett. Jag försökte äta så mycket som möjligt eftersom jag vet att det ibland kan dröja till klockan två-tre innan det blir lunch. Eftersom schemat är intensivt har jag alltid med mig en påse med nötter och torkad fukt som reservenergi.

Kom till landskontoret vid åttatiden och sedan var dagen fylld av möten och diskussioner. Det var så roligt att träffa alla på kontoret igen. Jag var inte tillbaka på hotellet förrän klockan var nästan åtta på kvällen, men då hade jag också tillbringat en och en halv timme på banken för att få lösa in en check. Hemma kan jag bli irriterad när saker tar lång tid, men när jag reser kan jag som tur är koppla på en accepterande inställning och bara gilla läget.

I kväll kom Malis fotbollslandslag till hotellets restaurang. Hela laget åt mycket stora portioner med kyckling och spagetti till kvällsmat. Själv trodde jag att jag beställde spagetti med tomatsås. Tyckte såsen var väldigt tunn och när jag fick notan visade det sig att jag beställt spagetti och tomatsoppa. Får nog jobba på franskan…

I morgon åker jag tillsammans med Moussa, från vår samarbetsorganisation BØRNEfonden, konsulten Maiga (i går skrev jag Mohamed, men det var tydligen hans mellannamn) och chauffören Keita till Selingué för att påbörja utvärderingen av malariaprojektet. Ska bli spännande!

Framme i Mali!

2011-03-17T23:46:00.000-07:00

Av: Ulrika Wedin

Jag åkte hemifrån vid halv tio och tolv timmar senare, med flyg från Köpenhamn och byte i Paris, är jag framme i Malis huvudstad Bamako. Resan har gått smidigt. Att på 11 000 meters höjd se solen sjunka ner över Sahara och färga himlen orange, och därefter se fler och fler stjärnor tändas på den mörkande himlen är magiskt.

När jag gick av flyget kändes det först svårt att andas. Trots att det är sent på kvällen är det 35 grader varmt och jag undrar hur det kommer att kännas mitt på dagen. Men samtidigt känner jag igen lukterna och den varma vinden. Det är över två år sedan jag var i Mali senast, men landet har en särskilt plats i mitt hjärta.

I morgon kommer jag att befinna mig på det luftkonditionerade landskontoret större delen av dagen. Där kommer jag bland annat att träffa landschefen André Sinamenye och diskutera framtida samarbeten. Jag ska också träffa Moussa och Mohamed som kommer att vara med och utvärdera malariaprojektet i Selingué.

Men nu ska jag försöka sova. Det går inte att få upp ett myggnät i rummet, så fläkten i taket snurrar för fullt så att eventuella malariamyggor förhoppningsvis får svårt att flyga.

På väg till Mali

2011-03-16T12:49:00.000-07:00

Hej, jag heter Ulrika Wedin och jag är programchef på Barnfonden. I morgon torsdag åker jag till Mali i Västafrika. Titta gärna på videon för att höra mer om vad jag ska göra där!

Ni får gärna ställa frågor i bloggens kommentarsfält så ska jag försöka svara på dessa under resans gång (med reservation för att det ibland är svårt med internetuppkopplingen).

Hälsningar

Ulrika

Starka kvinnor

2010-11-11T00:36:00.000-08:00

Av: Annikki Schaeferdiek

De starka kvinnorna jag lovade skriva om – här kommer de – Nayma och Lorena, och en till som inte kom med på bilden. Jag träffade dem vid ett av besöken. De beskriver sig själva som unga starka feminister. De har ett oerhört driv, är välutbildade och med en energi att verkligen göra skillnad. De jobbar för en organisation som heter Pariter, och verkar för att förbättra kvinnors villkor. De berättade för mig att i 100 av Oaxacas 570 kommuner har kvinnorna inte rösträtt, och i 400 av kommunerna kan kvinnor inte inneha politiska ämbeten. Jag visste inte att det fanns kvar sådana problem. Det finns ju lagar som gäller hela Mexico, men dessa kommuner styrs av gamla traditioner och de statliga lagarna följs helt enkelt inte.

Med valet av ny guvernör i delstaten Oaxaca hoppas nu kvinnorna på att få möjlighet att arbeta med de här frågorna systematiskt, och få landets lagar implementerade i Oaxaca. De har stöd av den blivande guvernörens fru som även hon var med vid ett av projektbesöken. När jag träffar kvinnor som de här tre blir jag varm om hjärtat och får hopp för att förhållanden kan förändras. Det är sorgligt att höra om hur kvinnor och även barn förtrycks, men det finns hopp och människor som är beredda att kämpa för att åstadkomma en förändring!

Idag har vi haft möte med de andra organisationerna inom Childfund Alliance. Det är givande att träffa dem, och att diskutera aktuella och viktiga framtidsfrågor. Vi har pratat om hur vi ska kunna nå och hjälpa fler barn att förändra världen, och hur vi även fortsättningsvis ska säkerställa att de medel vi samlar in används på bästa möjliga sätt. Det globala nätverket är värdefullt för en organisation som Barnfonden, på så sätt får vi inflytande och insyn i hur verksamheten bedrivs i de länder där våra fadderbarn finns. Ikväll tar vi avsked av varandra och jag reser hem i morgon efter en intensiv vecka.

Fadderprojekten i Mexiko arbetar för barns och kvinnors rättigheter och mot våld i hemmen

2010-11-10T00:30:00.000-08:00

Av: Annikki Schaeferdiek

Idag besökte vi fadderprojektet Magdalena Teitipac. Vi fick lyssna på flera presentationer av personal och familjer som deltar i projektet. Vi gick också en tur genom byn. I Magdalena Teitipac tillhör huvuddelen av invånarna ursprungsbefolkningen, en grupp som är oerhört utsatt i Mexico idag. Av Mexicos ca 10 miljoner personer som tillhör ursprungsbefolkningen lever 70% i extrem fattigdom. De allra flesta av dem har inte möjlighet att köpa mat för dagen, och deras barn går bara i begränsad utsträckning i skolan.

Det som vi pratat mest om idag är kvinnornas

ställning och rättigheter, barns rättigheter och om våld i hemmen. Jag var inte medveten om hur stora problemen är, och vi ställde många frågor kring det idag. Kvinnan på bilden heter Margarita och är psykolog. Hon har jobbat i projektet i 5 år, framför allt med att motverka våld i hemmen. Hon berättar om att kvinnorna i många av byarna inte får gå ut själva, inte träffa sina väninnor och att de går med sänkt huvud och blicken i marken när de är ute. En stor andel av dem utsätts för våld i hemmet, vilket också påverkar barnen mycket negativt. Margarita och hennes kolleger arbetar framför allt med:

Kvinnorna – de får hjälp av psykologer, med att träffa andra kvinnor, att utarbeta strategier för hur de bäst hanterar sin svåra situation. Detta stärker kvinnorna och deras gemenskap, och har lett till en något förbättrad situation.

Ungdomar – flera ungdomsgrupper har star

tats där ungdomar (både pojkar och flickor) i åldrarna 12-18 år får lära sig värderingar, mänskliga rättigheter, bygga sin självkänsla och diskutera hur man ska vara mot varandra. På så sätt hoppas Margarita att dessa ungdomar växer upp till ansvarstagande vuxna, som tillvaratar barns och kvinnors rättigheter.

Jag är bedrövad över hur stora problemen är, och hur lång tid och mycket insatser som kommer att behövas för att komma till rätta med dem. Det är samtidigt fantastiskt att träffa dessa starka personer som jobbar för att förbättra villkoren. Ett avslutande exempel som värmde mig ordentligt idag:

I delstaten Oaxaca har det inte funnits några lagar som reglerar barns rättigheter. Genom målmedvetet arbete av Childfund Mexiko i samarbete med ett par andra lokala organisationer, har man lyckats skapa opinion kring detta och fått till stånd att en lag som tillvaratar barns rättigheter har antagits för hela delstaten. Det är ett mycket viktigt steg på vägen, och nu pågår arbetet med att informera föräldrar och lärare om vad lagen innebär.

Vilket långt inlägg, men frågorna är så viktiga, så påtagliga och angelägna att jag helt enkelt måste få dela med mig. Jag avslutar med en bild på några av de unga kvinnor som hjälper till med utbildning av de mindre barnen i projektet. De är entusiastiska och starka, och vågade alla berätta om sina erfarenheter inför hela vår grupp – Starkt!!

Ett varmt välkomnande i ett annars kyligt Mexiko

2010-11-09T00:04:00.000-08:00

Av: Annikki Schaeferdiek

Vi steg upp tidigt för en lång bussfärd genom ett svindlande landskap. Projektet vi besökte idag, Centro Social Ayuuk, ligger på över 2000m höjd. Det var kallare än vi väntat oss i Mexico, nästan som hemma, men när vi möttes av denna syn blev vi ju varma igen.

Enligt tradition bär man masker vid festliga tillfällen, och vi möttes med både sång och snygga kransar av blommor. Vi fick en presentation av fadderprojektet, och sedan fick vi vara med vid några olika workshops som barnen deltar i varje vecka. På bilden nedan håller några av barnen på att tillverka egna masker som de sen kan bära när det är fest.

I ett annat rum gjorde några barn egna radioprogram, några spelade datorspel och flera schackpartier pågick. Här nedan är Sandra som gör en liveintervju med Anne Goddard, Generalsekreterare för Childfund International USA. Sandra gjorde ett utmärkt jobb med Anne, som berömde Sandra för hennes naturliga sätt. Hon hade en trevlig framtoning och ett underbart charmigt leende, så jag önskar Sandra all framgång i den fortsatta karriären som radio eller TV-reporter.

I Mexiko

2010-11-08T00:16:00.000-08:00

Av: Annikki Schaeferdiek

Så har resan startat. Det var en lång flygning till Mexico, och det känns bra att vara framme. Nu väntar lokalflyget till Oaxaca, i södra Mexico, där Childfund Alliance årsmöte äger rum. Vi kommer träffa de andra organisationerna i alliansen och diskutera långsiktig strategi och gemensamma riktlinjer för bl.a. projektuppföljning och information. Det är ett bra tillfälle att skapa kontakter till de andra organisationerna för att kunna samarbete ännu bättre, både när det gäller den egna verksamheten kring insamling och framför allt gällande själva fadderprojekten.

I morgon ska vi besöka ett par olika fadderprojekt. Vi är uppdelade i grupper, och jag vet ännu inte vart jag kommer åka. Vi startar tidigt i morgon bitti och jag ser verkligen fram emot det.

I staten Oaxaca lever 67% av befolkningen i fattigdom, och 20% av den vuxna befolkningen är analfabeter. Det har blivit bättre de senaste tio åren, men mycket återstår, särskilt vad gäller utbildning och hälsovård. Södra Mexico har industrialiserats långsammare och senare än de norra delarna, och tusentals människor lämnar Oaxaca varje år för USA.

Jag återkommer med mer i morgon när jag har sett Oaxaca i verkligheten.

PS. Fransmannen som satt bredvid mig i flygplanet smygrökte på toaletten – händer sånt fortfarande? Flygpersonalen var inte glad…

På väg till Mexiko

2010-11-07T00:28:00.000-07:00

Av: Maria Thomelius

På väg till Mexiko. Om ett par timmar lyfter flyget till Oaxaca, via Paris och Mexiko City. Många timmar på flyg igen. Men det ger tid för förberedelse. Förberedelse inför kommande veckas årsmöte i ChildFund Alliance. Under 5 dagar ska representanter från alla 12 organisationer i nätverket träffas och diskutera gemensamma utmaningar och frågeställningar. Även om vi sinsemellan är ganska olika, med skilda förutsättningar, har vi mycket gemensamt. Tillsammans strävar vi ju efter att hjälpa utsatta barn, deras familjer och närområde genom att arbeta för rätten till utbildning, hälsa och försörjning. Och genom samarbete och utbyte tror vi att vi kan utveckla vårt arbete och bli bättre på det vi gör.

Veckan som ligger framför mig kommer innehålla många långa möten. Men det kommer också att ges tillfälle att lämna möteslokalen och besöka familjerna och personalen vid de projekt som vi stödjer. Och min erfarenhet säger att den inspiration och motivation som de besöken ger är absolut nödvändig för ett lyckat årsmöte!

Åter i Malmö

2010-10-25T04:27:00.000-07:00

Av: Maria Thomelius

Nu är vi hemma igen. Tillbaka på kontoret framför datorn. Men minnet av det vi fick uppleva i Etiopien pockar hela tiden på; de överfulla skolorna, barnen som ägnar halva dagen åt att valla familjens getter eller ta hand om sina småsyskon i stället för att gå till skolan. Och de vuxnas önskan om att få verktygen för att själva kunna försörja sina barn och sin familj.

Jag vet att vårt arbete kan göra skillnad, och har under veckan sett vilken effekt stödet faktiskt får. Men allt går alltid att göra bättre, mer effektivt, mer långsiktigt. Vår uppgift nu är att se till att jobba ännu hårdare och ännu smartare för att bli bättre i vår roll att informera om och samla in pengar till det arbete som bedrivs i Etiopien och på alla andra ställen där vi driver projekt. Så att fler barn får plats i skolorna och ges möjligheten till en bättre framtid.

Fadderprojektet Merkato

2010-10-22T03:00:00.000-07:00

Av: Catherine Larsson

Vi är tillbaka i ett soligt Addis som sjuder av liv och rörelse. Idag har vi besökt fadderprojektet Merkato, som ligger inne i staden. Familjerna i området är mycket fattiga och de har svårt att få pengarna att räcka till. Många barn lider av undernäring, husen är i dåligt skick och saknar rent vatten.

På projektkontoret träffade vi Zewdu som arbetar med utbildning och Tesfaye som arbetar med hälsa. De visade oss runt på kontoret och berättade om arbetet. Många familjer i området har egna små butiker och projektet arbetar bland annat med mikrolån, för att familjerna ska kunna utöka sin verksamhet och förbättra sin ekonomi.

I projektet arbetar man också med stöd till ungdomar, så att de ska kunna gå klart sin utbildning och hitta ett arbete. Vi träffade Dawit som läser i årskurs 10. Han får stöd av projektet till skolavgifter och skolmaterial. Dawit är duktig i skolan och han ska vidareutbilda sig inom bygg och konstruktion. Efter utbildningen har han goda möjligheter att hitta ett arbete.

Dawit (till höger) tillsammans med Teferi som är ungdomarnas kontaktperson.

Stöd till ensamstående kvinnor

2010-10-22T00:40:00.000-07:00

Av: Kerstin Reimers

Idag har vi besökt ett projekt där ChildFund Ethiopia arbetar för att stödja de verkligen utsatta i samhället. Nämligen barn till föräldrar som dött i aids eller ensamstående kvinnor som själva försörjer sina barn.

Vi fick besöka en av dessa ensamstående kvinnor i hennes enkla hus långt ute på landsbygden. Vägen dit var knappt farbar eftersom årets regnperiod gjort den lilla vägen till något som mer liknar en flod som torkat ut.

Väl framme möter vi Tigist, en kvinna i 35-årsåldern, som sitter vid ett litet hus och stöter vete som hon fått genom fadderprojektet. Hon berättar att hon blev änka för 5 år sedan. Hon har två barn att försörja. Det yngsta har en hjärnskada och kan inte klara sig själv och har inte heller kunnat gå i skolan eftersom han inte kan ta till sig vad som sägs. Detta har varit ett stort problem för henne eftersom hon har svårt att arbeta när hon samtidigt måste ta hand om sin son. Tigist berättar att hon nu har fått stöd från fadderprojektet så att pojken kan gå i skolan. Hon har fått nytt tak till sitt hus, en madrass, en säng och diverse köksartiklar. Så livet är lite lättare nu. Men hon har fortfarande stora problem att få ihop pengar till mat. Det var en mycket gripande historia vi fick höra.

Behoven här är gigantiska men man ser ända att det finns hjälp att få. ChildFund Ethiopia arbetar intensivt för att förbättra situationen och finna alternativ för de mest utsatta så att de kan få en egen försörjning.

Hälsningar från Maria, Kerstin o Catherine

Utbildningsprojektet i Aynage

2010-10-19T07:21:00.000-07:00

Av: Maria Thomelius

Nu har vi precis kommit fram till Aynage, som ligger ca 3 timmars bilresa från huvudstaden Addis Abeba. Här arbetar Barnfonden tillsammans med ChildFund Ethiopia bland annat med att förbättra utbildningskvalitén i skolorna i området. Det handlar både om att bygga fler skolor och att rusta upp de som finns. Men det handlar också om vidareutbildning för lärare och att se till att det finns böcker och andra läromedel. Vi har under dagen besökt flera skolor i området och med egna ögon fått se de förbättringar som gjorts. Vi har besökt skolbibliotek och traskat omkring på byggarbetsplatser för blivande skolor och talat med rektorer som ser fram emot att flytta sina elever från de mörka och i vissa fall fallfärdiga klassrummen till nya mer rymliga lokaler med bänkar för alla barn. De klasser vi hälsat på idag har inte sällan haft 60 eller fler barn i samma klassrum.

Vi är fulla av intryck. Det är verkligen ett fantastiskt projekt vi är med och bidrar till!

Första dagen i Etiopien

2010-10-18T07:03:00.000-07:00

Av: Maria Thomelius

Vi landade i Addis Abeba tidigt på morgonen och efter ett snabbt besök på kontoret för ChildFund Ethiopia så körde vi söderut. Vi lämnade ett myllrande Addis med trafikkaos, vägbyggen och betande getter i refugen och körde ut på landsbygden. Eftersom regnperioden precis slutat är landskapet grönt och frodigt. Som ständig kuliss under vår bilfärd hade vi de majestätiska bergen, mjuka och grönskande även de.

Innan vi nådde fram till Butajira, som är staden där vi ska övernatta, hann vi med ett besök i Buee där vi fick besöka det bibliotek som våra faddrar bidragit till. Det var en stolt bibliotekarie som visade runt bland böckerna och de (på sin fritid) flitigt studerande eleverna. Innan vi åkte vidare fick vi en snabblektion i naturvetenskap. Ett tiotal elever hade förberett varsitt experiment som de visade oss. Det var allt från seriekopplade glödlampor till vattenrening, vätskor som bubblade och propellrar som snurrade. Jag kan inte påstå att jag förstod allt, naturvetenskap har aldrig varit min starka sida. Men trots bristande naturkunskaper var det lätt att se och inspireras av elevernas ambition, vetgirighet och inte minst deras stolthet över att få förevisa sina nyvunna kunskaper.

På väg till Etiopien

2010-10-15T06:45:00.000-07:00

Av: Maria Thomelius

Nu är vi snart på väg! Flyget till Addis Abeba lyfter på söndag kväll från Kastrup. Det är mitt allra första besök i Etiopien och jag ser verkligen fram emot det! Vi är tre som reser från Malmö, Kerstin, som är ekonomichef, Catherine, som är handläggare på fadderservice och så jag som är generalsekreterare.

Det kommer med all sannolikhet att bli en intensiv arbetsvecka. Vi ska bland annat besöka Aynage, ett område söder om Addis Abeba där Barnfonden driver ett utbildningsprojekt tillsammans med ChildFund Ethiopia, vår samarbetspartner i landet. Satsningen, som syftar till att ge barnen i området tillgång till skolor och en bättre utbildning, startade i våras och beräknas pågå i 3 år. Det är ett omfattande och spännande projekt som kommer att beröra många barn och påverka deras framtid! Vi ska också få besöka det skolbibliotek som Barnfonden finansierat i Buee. Det är tack vare Barnfondens faddrar som fler än 10 000 skolbarn, lärare och alla andra som bor i området nu har tillgång till böcker.

Många tankar snurrar så här innan avresa. Vad ska vi få se? Vilka historier kommer vi få höra? Vilka framsteg har gjorts? Vilka utmaningar ser man framöver?

På måndag morgon när vi landar börjar den verkliga resan! Vi återkommer med rapporter och förhoppningsvis (om internetuppkopplingen tillåter) med bilder.

Med hjälp av glädje och kreativitet kan man skapa väldigt mycket

2010-08-16T00:50:00.000-07:00

Av: Linnea Helfrich

De två sista dagarna vid kulturhuset i Betim i Brasilien har varit fullspäckade men mycket givande. Vi har bland annat genomfört resterande del av våra intervjuer med barnen. Att få lyssna till deras berättelser som varit fyllda med detaljer ur en hård verklighet, men också av framtidshopp, stolthet och glädje, har stundtals varit något av en känslomässig berg – och dalbana. Kön av barn som ville blir intervjuade bara växte, så sista dagen fick vi samla dem vi inte hade hunnit prata med för en liten gruppintervju. Det visade sig snabbt bli ombytta roller, där barnen i stället intervjuade oss med sina frågor! Denna entusiasm och nyfikenhet på vår närvaro har varit genomgående för vår vistelse i Betim och det har verkligen varit härligt att mötas av.

Emellan intervjuer och en tur runt i området hann jag sätta mig ner ett tag för att prata med Cleusa. Hon har under olika yrkestitlar jobbat inom organisationen GRIASC i 14 år (GRIASC är ChildFund Brazils samarbetspartner som de tillsammans driver kulturhuset med). Hon berättar att det roligaste med jobbet är att får uppleva barnens utveckling. Cleusa minns speciellt en workshop för unga kvinnor som hon hade hand om. Temat var självkänsla. Många av kvinnorna som växt upp under de här levnadsförhållandena har en väldigt låg självkänsla menar Cleusa, så det är ett viktigt ämne att tala om. Jag frågade vad som var det bästa med dagen. ”De fick känna att de inte var ensamma. De kom hit klagandes, men gick härifrån leende” svarar hon.

När vi skulle ta avsked från barn och personal på kulturhuset överraskade de oss med egentillverkade presenter; vackra, färglada pennställ av återvunna konservburkar. Att arbeta med recycling är något både barn och personal pratat varmt om så vi kunde inte ha fått en mer passande gåva. Det får stå på skrivbordet när jag kommer hem, som en påminnelse om att man av väldigt lite, med hjälp av glädje och kreativitet, kan skapa väldigt mycket. Ett signum för hela kulturhusets verksamhet i Betim.

Många av barnen här har tvingats växa upp alltför tidigt

2010-08-12T00:50:00.000-07:00

Av: Linnea Helfrich

Nu är klockan snart sex på kvällen och vi har just kommit tillbaka till kontoret. Vi har nu varit på House of Culture-projektet i Betim i två intensiva men roliga dagar. Jag fylls av värme när jag stiger in genom grindarna, det är så uppenbart att det är en plats som skapats för barnen. Väggarna på innergården är fyllda med färglada målningar och bord och stolar är anpassade till barnens höjd. Inne i byggnaden trängs leksaker som barnen tillverkat i bokhyllorna och med jämna mellanrum hör jag toner av sång och musik.

Medans några av kvinnorna som arbetar i kulturhuset visar oss runt berättar de att leken är ett oerhört viktigt inslag här. Många av barnen har tvingats växa upp alltför tidigt och har gått miste om stora delar av sin barndom. De förklarar hur de kommer hit nästan som små vuxna, men att de genom leken får möjlighet att vara barn igen.

Maria arbetar som en Bricante på House of Culture, vilket är benämningen på de personer som engagerar barnen i diverse lekar och aktiviteter. Många av dem är traditionella lekar och en del av den kultur barnen får ta del av. När vi ska presentera oss för en ut av barngrupperna föreslår Maria att vi ska leka en lek där vi och alla barnen får säga sitt namn. Leken går ut på att sjunga en visa där barnen i tur och ordningar frågar ut varandra om vem som stulit en bit bröd, men varje person skyller hela tiden ifrån sig på den som sitter näst i ringen genom att säga dennes namn. Maria sjunger och spelar på en tamburin och barnen hakar snabbt på. Det råder ingen tvekan om att barnen trivs här.

Vi har i dag även påbörjat intervjuerna till vår studie. Det är oerhört roligt men samtidigt en stor utmaning att kommunicera via en tolk och samtidigt behålla en god kontakt med barnet som sitter framför. Men hittills har det flutit på bra, barnen har varit nyfikna och intresserade och vi har kunnat genomföra allt som planerat.

Vi har också haft ett möte med några av de föräldrar som är engagerade i verksamheten på olika sätt ihop med övrig personal där. De berättade att de är glada över vårt besök. Att vi är här betyder att det finns kännedom om den här verksamheten i andra delar av världen och det blir en bekräftelse för dem att arbetet de gör är viktigt.

Introduktion och förberedelser på kontoret

2010-08-10T00:15:00.000-07:00

Av: Linnea Helfrich

Efter att ha tagit ett morgonflyg från Rio landade vi tidigt i morse något sömndruckna i Belo Horizonte, huvudstad i Minas Gerais och Brasiliens tredje största stad. På flygbussen på väg in mot centrum ser jag genom morgondimman bergskammarna som sträcker ut sig i horisonten och tänker att staden verkligen gör skäl för sitt namn.

Dagen har spenderats på ChildFund Brazils huvudkontor som ligger centralt här i Belo. Under förmiddagen visades vi runt på det två våningar stora kontoret och dess olika avdelningar av Dov Rosenmann, som är Program Manager för ChildFund Brazil. Han berättade lite om verksamheten och förklarade att de, förutom i Minas Gerais, främst bedriver projekt i de nordöstra delarna av landet. Båda dessa områden tillhör några av de fattigaste i Brasilien.

Även om områdena befinner sig långt ifrån varandra rent geografiskt så står de inför liknande problematik. Dov lyfter bland annat fram missbruk av droger och exkludering som två stora problemområden, men även våldet som genomsyrar de fattigare delarna av samhället. Till exempel dödas i dagsläget 16,000 ungdomar varje år till följd av vapenrelaterat våld. Dov beskriver hur våldsamheter av olika slag är en del av landets historia, inte minst genom det omfattande slaveriet.

Dagen har i övrigt ägnats åt att gå igenom de sista förberedelserna tillsammans med Karla, som kommer att följa oss under veckan. Några på kontoret talar engelska men i övrigt har vi haft hjälp av en tolk, vilket är en ny erfarenhet för oss. Så här i slutet av dagen känner jag mig rätt yr av all information som passerat fram och tillbaka i dubbel uppsättning. Men det mest bestående intrycket från dagen är ändå det varma mottagande vi fått från alla vi mött och den generositet som visats oss. I morgon åker vi till Betim för ett första besök på House of Culture.

Snart bär det av mot Belo Horizonte och ChildFund Brazils huvudkontor

2010-08-05T00:36:00.000-07:00

Av: Linnea Helfrich

Nu, nästan ett år efter att de första kontakterna inleddes, är vi äntligen på plats. Vi har befunnit oss i Rio de Janeiro i snart en månad och visst märks det att detta är ett av de länder där skillnaderna mellan fattiga och rika är som störst, inte minst på bebyggelsen. De flotta lägenheterna längs strandkvarteren står i skarp kontrast till de bostadsområden som tätt brer ut sig över de omkringliggande bergen, i folkmun ofta kända som favelas.

Om ett par dagar beger jag mig tillsammans med en vän och studiekamrat till ChildFund Brazils huvudkontor i Belo Horizonte, beläget ca 50 mil nordväst om Rio. Härifrån ska vi besöka Casinha da Cultura, ett av alla de sociala projekt ChildFund Brazil bedriver för att hjälpa de mest utsatta grupperna. Projektnamnet kan översättas till ”Kulturhuset” och fungerar som en sorts kulturell mötesplats för barn, ungdomar och deras familjer. Hit kan de till exempel komma för att träffa vänner och delta i en mängd olika aktiviteter som sång, dans och teater.

Under en dryg vecka kommer vi att befinna oss vid Casinha da Cultura i Betim, i utkanten av Belo Horizonte. Förutom att på plats få lära känna projektet och vad det innebär kommer vi att genomföra intervjuer med några av barnen om deras upplevelser av att delta.

Just att få lyssna till barnen egna ord, den målgrupp som ChildFund Brazil ytterst arbetar för att hjälpa, är det jag ser fram emot allra mest. Om mina upplevelser under vistelsen i Betim och hur vårt arbete fortskrider där kommer jag att berätta om här i några kommande inlägg.

Vad gör männen då?

2010-04-06T14:57:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

Idag har jag träffat den kvinnogrupp som kommer att få symaskiner, bord och stolar genom Barnfondens gåvokatalog.

De bor i Gifanga, som ligger 2 timmar med bil från huvudstaden Banjul, nära gränsen till Senegal.

Fatou som är ordförande för kvinnogruppen berättar att det var en annan organisation som byggde själva yrkesskolan, men att de försvann innan den var färdig och utrustad med bänkar, maskiner och annat som behövs.

De ser fram emot att få symaskiner till skolan, så att de kan börja lära sig att sy. Tanken är att de sedan även ska kunna erbjuda undervisning till flickor som hoppat av skolan.
Under vår pratstund kommer vi in på vad männen gör på dagarna, eftersom alla kvinnor är väldigt tydliga med att det är deras ansvar att försörja barnen, och att de utför hårt arbete som att samla och hugga ved och hämta vatten. ”Männen sitter under trädet där borta och röker och dricker te”, säger Fatou och nickar mot ett stort träd. ”Dom är väldigt lata. Men vissa av dem odlar jordnötter under regnsäsongen”

När vi ska gå framför den äldsta kvinnan i gruppen (med grön och röd tröja på bilden) en sång och dans. Hon stampar runt och hytter med näven i luften. De andra kvinnorna skrattar lite och berättar att hon sjunger att hon hoppas att Gambias män ska sätta ner tekitteln och börja arbeta.

Förskolan är en viktig länk

2010-04-01T09:57:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

Idag har jag besökt kontoret för flera fadderprojekt i Kombo North i Gambia. Kontoret ligger i Bijilo söder om huvudstaden Banjul.

Haddy T Gai som arbetar med fadderservice, och bland annat håller koll på korrespondensen med faddrarna, visar mig runt på gården. Precis brevid kontoret ligger en förskola för 300 barn. Idag är det lugnt och stilla på skolgården. Tyvärr är förskolan stängd eftersom det är påskhelg.

Haddy berättar att det mesta av förskolan finansieras av fadderprojektet, men att de också är noga med att involvera föräldrarna i hur förskolan drivs. Till exempel så står fadderprojektet för barnens lunch 4 dagar i veckan och den sista dagen är det föräldrarna som bidrar till lunchen.

Jag tittar in genom ett fönster och ser bänkar och stolar i miniatyrformat. Haddy berättar att anledningen till att fadderprojektet (och det råd av representanter från familjerna som deltar) tycker att det är så viktigt att driva en förskola är för att den är länken in i den riktiga skolan. När det finns en bra förskola i byn, där barnen får mat och blir väl omhändertagna, vill de flesta föräldrar låta sina barn gå till förskolan. När barnen väl har börjat och är inne i skolsystemet är chansen större att de fortsätter och klarar sig bra i den riktiga skolan. Både för att föräldrarna då förstått hur viktigt det är med utbildning både för pojkar och flickor, och för att steget till skolan inte blir lika stort för barnen.

Några av de andra insatser som fadderprojektet arbetar med är inskomstskapande jordbruksprojekt för föräldrar, att finansiera en hälsoklinik och att borra brunnar.

Ebou Ketta, som är ansvarig för fadderprojektets ekonomi, berättar om hur de arbetar med brunnbyggen. Han förklarar att det är så mycket mer än att bara borra en brunn. Han har sett allt för många exempel på brunnar som byggs och sedan används till de helt enkelt är utslitna och går sönder. Då finns ingen som vet hur man lagar brunnen och inga pengar till att laga den kvar. Nu arbetar de med att utbilda personer som använder brunnarna som får bilda en vattenkommitté. Vattenkommittén får utbildning i hur man sköter en brunn, och de sätter sedan upp regler för brunnen. För det mesta innebär det att varje familj som använder brunnen bidrar med en liten summa pengar varje år. Pengarna sätts på ett konto och sparas så att det finns möjlighet att underhålla och reparera brunnen när den dagen kommer.

På väg för att möta en familj i Quarry

2010-03-31T08:46:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

Nu ska jag alldeles strax åka för att träffa ännu en familj som får stöd genom ChildFund Gambia. De bor i Kerewan i en by som tidigare var ett grustag. Därför kallas det oftast bara för "Quarry". De människor som äger jordlotterna här är oftast ganska rika, och väljer att hellre bo inne i någon stad. Men för att inte riskera att förlora sin jordlott bygger de upp ett enkelt hus för att markera att marken tillhör någon. Det är vanligt att dessa hus hyrs ut eller till och med lånas ut till familjer som inte har råd med ett eget hus. Familjen som vi ska träffa bor gratis i sitt hus. Men det är så klart inte en särskilt trygg tillvaro eftersom de inte vet hur länge de får stanna.

Gunnel ska besöka sitt fadderbarn!

2010-03-31T07:31:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

Idag har jag varit på huvudkontoret utanför Banjul. Ett av många möten var med Nfamara, som är chef för fadderserviceavdelningen. Vi pratade bland annat om de många fadderbesök som sker i Gambia varje år. Många av dessa är svenska faddrar, och just idag är faktiskt en svensk fadder här! Gunnel och hennes son Erik ska träffa fadderbarnet Dado som bor någon mil från Banjul. Jag satt med dem en stund när Nfamara förklarade hur arbetet i Gambia går till. Sedan var jag tvungen att gå vidare till ett annat möte. Jag ser fram emot att prata med Gunnel och Erik efter besöket och få veta hur det gick!

Ousman vill bli arkitekt

2010-03-30T12:04:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

Idag har jag träffat Ousman, 17 år, och hans familj. De bor i Lamin, som är ett ganska tätbebyggt område. Varje hus har en rejäl mur eller staket, så det kändes lite som att åka genom en labyrint när vi tog oss fram g

enom byn.

Till slut stannade bilen till vid en grind och vi gick in på gården och satte oss under ett mangoträd. Det var runt lunchtid och solen brände skoningslöst.

Ousman berättade att tack vare stödet från fadderprojektet och från hans fadder, som är från Storbritannien, har han kunnat gå kvar i skolan. Hans mamma, som heter Safang, är den enda försörjaren i familjen. Hon tar hand om de 3 egna barnen och 5 föräldralösa barn. Sin inkomst får Safang genom att sälja frukost vid vägen utanför deras hus varje morgon. Ousmans pappa har skadat sig och kan inte arbeta längre.

Ousman går i skola i Banjul, som är två mil hemifrån. Han tar en delad minibusstaxi varje morgon. Han drömmer om att bli arkitekt.

Safang har tidigare varit medlem i fadderprojektets familjeråd, hon berättar att de bland annat bestämt att det behövdes en brunn till. Den håller på att byggas nu.

Här är några av Ousmans muntra och retfulla småsystrar som tyckte det såg oerhört roligt ut när Ousman ställde upp sig för fotografering, och sen gärna själva ville vara med.

Eleverna i Lamin Daranka-skolan vet att deras svenska brevkompisar åker skidor ibland

2010-03-30T02:18:00.000-07:00

Av: Karin Wikstrom

Idag har jag besökt Lamin Daranka-skolan som deltar i brevväxlingsprojektet Post Pals. Skolan ligger någon timma med bil från Banjul, i ett samhälle som består av envåningshus byggda i lera och murbruk. De flesta hus har plåttak, men några har rejäla tegelpannor. Här försörjer sig de flesta familjer på ett litet jordbruk under regnsäsongen. Då kan de odla majs, cous, sötpotatis, ris, aubergine och mycket annat. Nu är det snart slut på den torra säsongen. Det har inte regnat sedan oktober och det är väldigt torrt. Bara ogräset och de stora lummiga mangoträden verkar växa. Mangofrukterna kommer snart att vara mogna. Chauffören John säger att om ett barn kommer hem och klagar över magont så är det allt som oftast för att han eller hon varit hungrig och ätit omogen mango…

I Lamin Daranka-skola, som är en låg- och mellanstadieskola, går 1154 elever. För att få plats går eleverna i skolan antingen på för- eller eftermiddagen. Mr Tabally, som är utbildningsexpert på ChildFund Gambia, säger att det är en av de bästa skolorna de arbetar med. På utsidan är skillnaden mellan den här skolan, och andra skolor jag sett, inte så stor. Inte heller har de mer skolmaterial eller böcker. Men klassrummen är fyllda med affischer som lärarna och barnen själva ritat, och lärarna är mycket engagerade. Det råder en mycket trevlig stämning på skolan.

En flicka som heter Kujati, och går i 6an, säger att de sett på bilderna i breven att barnen i Sverige åker skidor. De har också sett bilder på fyrverkerier och julgranar.

Breven från de svenska klasserna sitter på väggen i ett eget litet rum ”Post-pals center” står det på dörren brevid en liten svensk flagga. Dörren står öppen under skoldagarna så att alla barn på skolan kan titta på bilderna och läsa breven.

Själva utbytet bygger på skoluppgifter som sätter upp vissa ramar och är stöd för läraren, men det som är så fantastiskt med Post Pals är att barnen själva får välja precis vad de vill berätta om för sina kompisar lång borta i Sverige eller Gambia (eller något av de fem andra länder som deltar). Att de själva får tänka efter hur de ska beskriva sin vardag för någon som bor i en helt annan miljö. Av de exempel som jag ser på väggen i Lamin Daranka-skolan har barnen i Sverige valt att dela med sig av allt från sina favoritsporter (och att Björn Melin är en Hockeyspelare i HV71), till att Turning Torso är en jättehög byggnad i södra Sverige (och att den har 5 hissar). Säkerligen inget som hade skrivits med i en lärobok om Sverige, men sådant som barn i Sverige tyckte var viktigt just för dem!

Tuffa kvinnor!

2010-03-30T00:37:00.000-07:00

Av: Martina Hibell

Nu är jag hemkommen igen och tillbaka till kontoret. Som vanligt har det varit en intressant och innehållsrik vecka i Mali och Malmörusket kändes måttligt välkomnande i lördags morse.

Under min andra dag i Sélingué fick jag möjlighet att träffa elva av de kvinnliga ledarna som vi arbetar med i projektet. Alla representerar varsin kvinnoförening. Vi träffas utanför vårdcentralen och i bortåt två timmar sitter vi och diskuterar hur projektet går, hur kurserna varit, samt vilka möjligheter de ser. Tack var kurserna inom hälsa och familjeplanering känner många dels att de kan ta bättre hand om sig själva och sina barn, och dels känner de sig mer trygga när de pratar med sin omgivning om hälsofrågor. Ibland så lyssnar inte andra kvinnor på deras råd, men när de sedan får problem kommer de tillbaka för att be om råd och tips. Flera instämmer i att det nu är fler kvinnor som kommer till dem än tidigare.

Sayon Traoré (till höger i fotot), ledare för föreningen Dalabala Moyngnom, är medlem i det styrande organet får hälsa, ASACO. Hon ansvarar för aktiviteter som rör kvinnor och hon säger att hade hon haft den här utbildningen tidigare så hade hon krävt en högre position. "Nästa gång ska jag bli ordförande" säger hon och ler. I dagsläget är tre av femton medlemmar i ASACO kvinnor.

En del av projektet är att kvinnorna får tillgång till mikrolån för att på så sätt kunna öka sin inkomst och frigöra tid både för sig själva och för sina barn från det hårda arbetet med jordbruk. Det finns många idéer om vad de ska starta för inkomstskapande projekt. Tvåltillverkning, färgning av tyg och behandling av ris är de vanligaste idéerna.

Aichata Koné (höger i fotot) och Mariam Traoré (vänster i fotot) berättar vad de först hade velat förbättra i byn om de haft en hög politisk position:

- Vi måste fånga unga kvinnor redan när de är tio år gamla eftersom de tvingas jobba med jordbruket istället för att gå i skolan. Vi behöver ett system för att dessa flickor ska kunna komma tillbaka in i skolan, erbjudas utbildning på andra tider, eller erbjudas alternativa yrkesutbildningar.

Mariam förklarar:

- Jordbruk är tungt arbete. Vi går över sju kilometer för att komma till risfältet för att få ihop så att vi kan köpa det viktigaste till familjen. Om våra barn behöver köpa något skolmaterial som jag inte har pengar till, är enda alternativet att de får komma och hjälpa till på risfältet, och då kan de ju inte gå i skolan samtidigt.

Båda önskar att dessa förhållanden kommer att förändras, men gör de inte det kommer de också att tvingas ta sina barn från skolan för att hjälpa familjen.

När mötet avslutas är det dags för de flesta att ta sig till risfältet för att arbeta. Det är runt 37 grader varmt och jag blir matt av tanken på den långa promenaden och det hårda arbetet de har framför sig. Och jag hoppas att några av dessa kvinnor ska ta sig till de höga politiska posterna i området.

På ChildFund Gambias huvudkontor

2010-03-26T03:12:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

Jag känner igen mig när vi närmar oss huvudkontoret, det ligger på en bred och kraftigt trafikerad gata i området Kanifing utanför huvudstaden Banjul. Chauffören John beklagar sig över trafiken, mest taxibilarna, som han säger orsakar många bilolyckor.

Men allt är inte precis som förut. Huset har fått gröna detaljer och på taket sitter en skylt som det står ”ChildFund Gambia” på. Sedan jag var här sist har organisationen, precis som många andra av de organisationer vi samarbetar med, bytt namn från ”Christian Children's Fund” till ”ChildFund”. Eustace Castell, som är chef för organisationen säger att det känns bra att ha bytt namnet. Han menar att det inte reflekterat sättet som de arbetar på – religion har ju inget med arbetet att göra – och att det har varit svårt att förklara det för människor så länge de hette Christian Children's Fund.

Eustace, och utbildningsspecialisten Famara Tabally, berättar att brevväxlingsprojektet Post pals har en positiv effekt på skolorna som deltar. Barnen tycker att det är roligt att skriva till jämnåriga och att få lära sig mer om Sverige. Lärarna i sin tur har stor hjälp av lektionsplanerna som finns som stöd för brevskrivandet. De gambianska skolorna har inte mycket böcker eller annat som stöd för lärarna, så de är väldigt glada över det material de fått i form av uppblåsbara jordglobar, böcker och lektionsplaner för olika ämnen.

Nästa vecka ska jag bland annat få träffa personalen på det regionala utbildningsministeriet. Samarbetet med dem är också en förutsättning för att Post pals ska fungera. Den gambianska läroplanen är väldigt exakt uträknad och det innebär att det inte finns tid att göra brevväxlingsuppgifterna på lektionstid. Som tur är tycker barnen att brevskrivningen är så rolig att de gärna kommer till skolan på en lördagförmiddag för att skriva brev till sin svenska vänklass!

På plats i Gambia

2010-03-25T23:55:00.000-07:00

Av: Karin Wikström

”Ah, Sverige – hur är läget?”, säger mannen i den lilla matbutiken.

Jag har precis landat i Gambia och utforskar omgivningarna. Ökenvinden harmattan färgar allt med ett rött damm och vinden är nästan kylig.

Senare får jag berättat för mig att Sverige var det första land som började med storskalig turism till Gambia. Och även om jag ännu inte sett några skyltar eller menyer skrivna på svenska, så verkar var och varannan person kunna prata lite svenska. De flesta dessutom med en märklig stockholmsdialekt!

Imorgon ska jag träffa personalen på Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Gambias huvudkontor. Förutom stödet till fadderbarnen och fadderprojekten arbetar vi, tillsammans med ChildFund Gambia och svenska Posten, med ett brevväxlingsprojekt som pågått i snart tre år. Jag var i Gambia när projektet precis hade startat, och det ska bli spännande att höra om utvecklingen av projektet och att få träffa alla som arbetar med det igen!

Tal, dans och musik för kvinnligt ledarskap!

2010-03-25T08:47:00.001-07:00

Text: Martina Hibell

Flera hundra personer iförda festkläder är samlade för lanseringen av projektet för kvinnligt ledarskap i Kangaré. Hela området är involverat och de högsta lokala politiska ledarna är på plats, för att visa sin uppskattning och sitt stöd. Malisk TV är också på plats. Vår samarbetspartner ASDAP har arbetat i området i många år och är välkända för sina positiva insatser.

Det hela inleds med traditionell dans och musik. För många är den första associationen till Mali musik, och idag bjöds jag på härliga exempel. Den rödbruna sanden yrde. Tre män stod för trumspelet men det var kvinnorna som sjöng och dansade, och det var flera fascinerande uppträdanden med smidiga och rytmiska rörelser där dans och musik blev ett.

Flera olika talare bjöds upp för att inviga projektet, och ett flertal mikrofoner stacks fram. Även jag fick oförberedd hålla ett tal och lyckades nog med hjälp av tolk uttrycka min uppskattning för alla inblandade i projektet. Ofta riktas mycket tacksamhet till oss som finansiärer, men vi måste alltid uppmärksamma att det är deltagarna själva som står för innehållet och effekterna. Vi finns till för att möjliggöra de viljor som finns och de initiativ som tas på plats. Ett utvecklingsprojekt är aldrig mer än dess aktörer. Det kanske låter självklart, men det glöms ofta bort när alla tacktal hålls.

I projektet arbetar vi direkt med 33 kvinnliga ledare som representerar elva olika kvinnoföreningar. Alla 33 ledare var här idag och deltog i firandet. Så här långt i projektet, som startades i januari i år, har ett flertal kurser hållits inom ledarskap, hälsa, familjeplanering, lokal politik och entreprenörskap. Deltagandet har varit hundra procent vilket är mycket sällsynt och visar på den stora viljan och drivkraften hos deltagarna. I morgon ska jag träffa några av de kvinnliga ledarna för att utvärdera aktiviteterna så här långt.

Jag är verkligen stolt över att få vara en del av det här projektet!

Filmvisning om malaria

2010-03-25T08:42:00.000-07:00

Text: Martina Hibell

I en fullsmockad skolsal i Sélingué är en tv med video uppställd på katedern. Ett hundratal ungdomar trängs i skolbänkarna och det starka ljuset tränger in från de öppna fönsterluckorna. Vi är alla samlade för att titta på den video som spelats in för malariaprojektet, och det är förväntansfulla ögon från många håll i lokalen, inte minst mina. Filmen är på bambara så jag förstår inte så mycket om vad som sägs, men budskapen går ändå fram. Det är många skratt bland både unga och gamla och även om filmen är bortåt 30 minuter lång verkar intresset hållas uppe. Nyfikna åskådare strömmar till och fyller fönstren och dörröppningen, några yngre barn kommer in och sätter sig på golvet för att se bättre.

Efter filmvisningen förtydligar Dr Diarra vissa delar av budskapet i filmen. Det hålls även en frågestund där ungdomarna får ställa frågor. Frågor som rör malaria kopplat till graviditet och missfall tas upp, och det är ett stort intresse i varför det bara är honmyggor som kan ge malaria och inte hanar. Vad är det egentligen för skillnad på honorna och hanarna, undrar många.

När sessionen är slut får jag möjlighet att prata lite mer med Mady, 18 år och Alima, 16 år. Det tycker att videon är ett bra sätt att lära sig om malaria, och den gör det lätt för dem att förstå. Mady tycker att den borde visas mer så att alla i området kan få lära sig

- Mina föräldrar tror inte på mig när jag kommer hem och berättar vad jag lärt mig, säger han och fortsätter.

- Hela familjen måste kämpa tillsammans för att vi ska minska malaria i området.

Malariamyggan är aktiv när det är mörkt, och därför visar filmen att det är väldigt viktigt att sova under impregnerade myggnät. Alima säger att hon inte brukar sova under myggnät eftersom hon känner sig instängd.
- Men om jag var gravid skulle jag sova under myggnät, inte för min skull utan för barnets, tillägger hon.

Genom de frågor som kom upp under sessionen, och genom mitt samtal med Alima och Mady, känner jag tydligt hur viktigt det är att arbeta med beteendeförändring, precis som vi gör i vårt marlariaprojekt. Vi kommer att stärka upp våra aktiviteter inom detta, så att en förändring kan bli långvarig och föras mellan generationer.

Jag instämmer med Mady, hela familjen måste kämpa tillsammans.

Långa diskussioner om malariaprojektet

2010-03-25T08:37:00.000-07:00

Text: Martina Hibell

Efter en relativt behaglig resa befinner jag mig nu åter i Bamako, Malis huvudstad. De bekanta kryddiga dofterna blandas med avgaser från de hårt trafikerade vägarna. Den varma luften ligger tung och påminner om känslan av förrummet till en bastu. Trots ett tjockt täcke av moln är det så ljust att det är näst intill omöjligt att titta upp mot himlen.

Den första arbetsdagen har jag spenderat med långa diskussioner om malariaprojektet för att se hur arbetet går, samt hur vi kan göra insatserna ännu bättre. Vi är flera organisationer som arbetar med malariaprevention i området Sélingué, men vi har alla fokus på olika delar som alla är viktiga för att minska malaria. Barnfonden jobbar framför allt med beteendeförändring för att folk ska sova under myggnät, hålla rent omkring sig, och söka kvalificerad läkarvård när så behövs. Barnfonden jobbar även med att dela ut myggnät till barn under fem år och gravida kvinnor, och ger medicin för att första stadiet av behandling för allvarlig malaria. Under resten av 2010 kommer vi att satsa extra mycket på att sprida information och bidra till beteendeförändring eftersom vi ser ett stort behov av det, och eftersom det är där vi ser vår styrka.

För att åstadkomma beteendeförändring använder vi oss av lika typer av medier, däribland lokalt inspelade radiomeddelanden och videovisningar som informerar om hur man skyddar sig och sina barn mot malaria. Tidigt i morgon bitti reser vi till Sélingué för att vara med på en videoprojektion som hålls på en skola. Det ska bli spännande att se hur de har valt att visa budskapet, samt hur barnen tar emot det.

Problem med internetuppkopplingen

2010-03-23T03:48:00.000-07:00

Martina hälsar från Bamako att hon har haft problem med internetuppkopplingen. Nu ska hon ge sig ut på landsbygden och kommer inte ha möjlighet att uppdatera oss på ett par dagar till. Tyvärr kan vi alltså tidigast få en rapport från henne på torsdag.

Hälsningar från Karin Wikström på Barnfonden

På väg till Mali

2010-03-19T08:00:00.000-07:00

Av: Martina Hibell

Nu är det snart dags att bege sig till Mali igen, och jag ser verkligen fram emot att få komma ner till gamla och nya bekanta, den torra värmen och det intensiva arbetet. Visst har man lite resfeber, men packningen börjar kännas bekant med många ombyten av svala men täckande kläder. Under den kommande resan har jag två huvudsyften. Malariaprojektet har nu löpt halva tiden så det är dags för en mindre utvärdering för att se vad som går mer och mindre bra. Det är viktigt att göra utvärderingar även under projektets gång för att kunna förbättra det som går mindre bra, och förstärka det som fungerar bra. Dessutom har vi nyligen startat ett samarbete med den maliska organisationen ASDAP i ett projekt som ska jobba med att stärka kvinnligt ledarskap och lyfta upp vikten av hälsosam familjeplanering. Projektet ska lanseras för hela byn nu under veckan, och jag ska vara med och träffa de inblandade. Det är med stor förväntan jag beger mig till flygplatsen och lämnar den stundande malmövåren bakom mig för en vecka.

Jag skriver snart igen.

Ett möte med Martas som fått getter genom Barnfondens gåvokatalog

2010-03-05T04:40:00.000-08:00

Av: Cecilia Schön

Ett sätt att hjälpa fadderbarn och andra barn i ett fadderprojekt är att stödja deras föräldrar så att de får en inkomst.

I Kabweza i södra Zambia har en kvinnogrupp fått hjälp med att starta getuppfödning. Varje kvinna i gruppen har – genom Barnfondens gåvokatalog – fått fyra getter till sitt hushåll. Getter som blir mat till barnen eller som säljs och ger familjerna en inkomst som kan användas till skolavgifter, skolmaterial och mycket annat som behövs.

Martas Matilila är en av alla kvinnor som fått getter. Getterna delades ut genom Barnfondens samarbetsorganisation ChildFund Zambia. Jag får följa med hem till henne och hon visar stolt sina getter och getternas hus för mig

- Det är ChildFund som lärt mig hur jag ska bygga gethuset, berättar hon och det är också ChildFund som lärt mig hur jag ska ta hand om mina getter.

Martas bor med sin dotter och dotterns fem barn. Tillsammans tar de också hand om en annan dotters två barn – dottern dog för några år sedan i aids. Hemmet ser inte ut som ett hem som vi är vana vid. De stora barnen sover i ett hus och de mindre barnen sover med sin mamma och mormor i ett annat litet hus. Ett runt litet lerhus fungerar som ett kök och mitt på gården finns ”vardagsrummet” – det är ett halmtak där man samlas på kvällarna och äter middag och umgås. Vad det måste vara mörkt här på kvällarna tänker jag. Utan elektricitet mitt ute på landsbygden med närmaste granne långtifrån.

Getterna som Martas fått kommer inte bara henne och hennes familj till del. När getterna får killingar har det bestämts att de ska lämnas vidare till en annan familj i området. På så vis kommer så småningom alla kvinnor i gruppen att ha fått getter.

Jag frågar Martas vad getterna betyder för henne. Hon funderar lite innan hon svarar.

- Att vi har fått getterna betyder jättemycket för barnen. Jag hoppas att alla barnen ska kunna gå kvar i skolan nu när vi fått getterna.

Nu är det lätt att förstå varför barnen inte alltid kan ta sig till skolan under regnperioden.

2010-03-04T23:46:00.000-08:00

Av: Cecilia Schön

Nu förstår jag precis hur svårt det även kan vara för våra kollegor på ChildFund att nå en del avlägsna projekt under regnperioden! Vi är ju här i slutet av regnperioden (oktober-mars) och det regnar varje dag. Några dagar har det bara regnat lite lätt, andra dagar har himlen öppnat sig under några minuter för att sedan släppa fram solen igen.

Från landsvägen svängde vi idag in på en smal röda grusväg på väg till Mukupiskolan. Projektpersonalen hade förvarnat att vägen skulle vara svår att köra på pga häftigt regn under gårdagen - men man lovade att den skulle vara framkomlig! Några få kilometer på grusvägen fram till skolan tog oss mer än en timme på en väg som stundtals mer liknande en flod än en väg – och ibland tycktes det som vi körde rakt igenom sjöar! Vi lyfte upp alla kameror och prylar från golvet och bad en stilla bön om att bilen inte skulle köra fast i leran eller till och med välta.

Sedan insåg vi att hur lyckligt lottade vi var. På vägen mötte vi alla skolbarn – ofta barfota – på väg till eller ifrån skolan. De vadade genom det ibland knähöga vattnet med byxorna uppkavlade eller kjolarna uppdragna. Det är lätt att förstå varför barnen inte alltid kan ta sig till skolan under regnperioden.

Idag ska vi besöka fadderprojektet i Mumbwa

2010-03-04T00:53:00.000-08:00

Av: Cecilia Schön

Idag ska vi besöka fadderprojektet i Mumbwa öster om Lusaka, som stöds av ett hundratal svenska faddrar. Gemensamt för alla fadderprojekt som Barnfondens faddrar stödjer är att man arbetar med projekt inom utbildning, hälsa och försörjning. Exakt vad man väljer att göra beror på behoven i området. Kanske måste en skola byggas, eller skolmaterial köpas in.

Det ska bli spännande att under dagen få lära sig mer om hur man just i detta fadderprojekt valt att arbeta med dessa frågor och vilka prioriteringar man har gjort tillsammans med barn, kvinnor, män, byledare i området!

I Kafue är var femte vuxen hiv-positiv

2010-03-03T00:41:00.000-08:00

Av: Cecilia Schön

Idag har vi träffat Astrid som ansvarar för ett fadderprojekt i byn Kafue som ligger söder om Lusaka. Hon berättade om arbetet i projektet som innefattar insatser inom hälsa, skola och försörjning.

Inom hälsoområdet arbetar fadderprojektet framför allt med att försöka hindra spridningen av hiv/aids. Här uppskattar man att var femte vuxen är hiv-positiv – men också många barn. Vi träffar ett av dem, Arthur som är 15 år.

Arthur visar sin minnesbok för oss. Där berättar han i text och bild om sitt liv. Om hur det var när han var liten och hur det är nu. En viktig dag i hans liv var när hans styvfar accepterade honom och hans syskon. En annan avgörande dag i hans liv var när han fick veta att han (liksom sin mamma) var hiv-positiv. Senare förlorade han hörseln på en örat.

Men med hjälp av bromsmediciner två gånger om dagen (kl. 7 och 19) mår Arthur just nu bra och han har stora planer för framtiden. Han hoppas på att bli pilot för British Airways eller ännu hellre astronaut!

Senare på kvällen träffar vi en aidsexpert som arbetar för SIDA här i Lusaka, Kristina Ramstedt. Hon berättar att bromsmedicinerna är gratis i landet, men att det inte finns så många varianter att tillgå. Så att när man blir immun mot en sort finns kanske ytterligare en annan sort att tillgå. I Sverige finns hittills fyra till fem varianter. För Arthurs skull hoppas jag att det snart ska finans fler och bättre bromsmediciner även i Zambia.

Body Mapping- något att lämna efter sig till sina barn

2010-03-02T01:41:00.000-08:00

Av: Cecilia Schön

Idag har Lena Endre och jag besökt Chainda, ett fadderprojekt 45 km öster om Lusaka. Där mötte vi Joyse och hennes make Nicholas. De ingår båda i Candles of Hope, en självhjälpsgrupp för människor som drabbats av hiv/aids.

När vi träffar dem målar de sin egen Body Map – en slags minnestavla över sitt liv och något att lämna efter sig till sina barn när man inte längre finns kvar i livet. Joyse målar sig själv ljusblå med hiv-viruset som röda ilskna jordnötter ringlande runt i hela kroppen. Bakom Joyse finns en varm grön skuggvarelse, den symboliserar alla de som stödjer henne. Jag läser namnen på hennes barn, man och vänner. I ett litet hörn kan jag också läsa ChildFund.

Det är en fantastisk målning!

Joyse berättar för Lena och mig att hon själv fick veta att hon var hiv-positiv för ungefär åtta år sedan. Då var hennes tvillingpojkar nyfödda och hennes man hade redan varit sjuk ett tag och de bestämde sig för att flytta tillbaka till hembyn.

Jag frågar Joyse och Nicholas vad Candles of Hope har betytt för dem. Nicholas berättar att tillsammans försöker hitta nya sätt till försörjning och nämner kycklinguppfödning, biodling och grönsaksodling som några exempel. Men viktigast är kanske det stöd som medlemmarna i gruppen ger varandra.

I bilen tillbaka till Lusaka tänker både Lena och jag på Joyse och Nicholas. Så stolta och så starka och så positiva.

Äntligen framme i Zambia

2010-03-01T00:18:00.000-08:00

Av: Cecilia Schön

Landade i Lusaka, Zambias huvudstad, tidigt imorse. Stilla regn och ca 20 grader. Efter flera månaders regnande är allt grönt, grönt, grönt; fälten, träden, och buskarna. Barn promenerar i väggrenen på väg till skolan, män och kvinnor är på väg till sina jobb.

De områden vi passerar från flygplatsen tycks ganska välmående. Små flerfamiljhus ibland har de till och med paraboler på taken, små trädgårdar och välklädda barn i skoluniformer. Av tidigare erfarenhet vet jag att det inte ser likadant ut på landsbygden. Där handlar livet om att få mat på bordet varje dag – till sig själv och till sina barn.

Jag är här tillsammans med Lena Endre, medlem i Barnfondens styrelse och ”ambassadör” för Barnfonden för att vi ska lära oss mer om vår samarbetspartner ChildFund Zambias sätt att driva fadderprojekt. Fokus är på hur fadderprojektet arbetar för att stödja barn och unga som drabbats av hiv/aids. Vi är också här för att utvärdera vårt getprojekt via Gåvokatalogen och diskutera en fortsättning på projektet.

Imorgon bär det av tidigt på morgonen för att besöka kvinnogrupper som drabbats av hiv/aids. Vi ska till Chainda, en liten by några mil öster om huvudstaden.

Värdet av en gåva

2009-10-17T02:07:00.000-07:00

Av: Kerstin Reimers

Vi startade upp tidig ifrån Bamokos virrvar av människor mopeder och bilar för att hinna med vårt program för dagen.

Min tanke redan hemma på kontoret i Malmö var att jag gärna skulle vilja följa en penninggåva från en fadder i Sverige till fadderbarnet i Mali. Så när jag kommer fram till området i Sewa 150km ifrån Bamako framför jag min tanke, och visar ett fadderbarnsnummer för ett barn vars fadder skickat en gåva på 100kr. Strax har pojken identifierats och mappen på nioåriga Yebese plockats fram.

Jag får se på specifikationen som pojken och hans föräldrar gjort då de fått gåvan i augusti. När det kommer en gåva från en fadder kallas barnet och föräldrarna till Bornefondens kontor. Ofta på en marknadsdag som vanligtvis är en lördag. På kontoret gör familjen en lista på vad man vill köpa och sen går de till marknaden och inhandlar varorna. Därefter går de tillbaka till kontoret för att visa upp att man verkligen gjort inköpen. Efter denna genomgång av rutiner och där jag även sett kvitton och underskrifter gav vi oss av för att besöka Yebese och hans familj.

Resa tog cirka 45 minuter och gick rakt ut på landsbygden. Det första vi kommer fram till i byn är en katolsk kyrka. Man är alltså inte muslimer i denna by vilket är vanligast i Mali. Sedan dyker det upp en massa gårdar som är byggda i olika stilar mestadels toppiga hyddor. Allt ligger väl inbäddat i grönska då regnperioden just är i sitt slutskede.

Vi får stanna bilen då vägen ej längre är farbar och nu möts vi av ett myller av barn som vill vinka, ta i hand och spegla sig i bilens lack. Vi frågar efter pojken och efter en liten väntan får vi klart för oss var pojken bor och vi vandrar dit.

Då man inte alls är förberedda är förvåningen stor. Men familjen tycker att det är fantastiskt och alla är mycket glada och nyfikna på oss.

Efter fotografering av av Yebese och hans familj gick pappan för att hämta brev och kort som de fått ifrån sin fadder.

De är mycket glada över de gåvor de får och jag informerade om den stundande födelsedagspresenten som skickas till Mali nu i oktober för att komma fram till hans födelsedag den 16 november.

Det var ett stort ögonblick för pojken och hans familj, men minst lika stort för mig att se fadderprojektets rutiner och att med ett litet nr så snabbt kunna finna ett barn och därmed få bekräftat att liten gåva på någon hundralapp trots sin långa väg kommer fram säkert. Till stor glädje för barnen och deras familjer.

Välorganiserat

2009-10-14T03:05:00.000-07:00

Av: Martina Hibell

Det är intensiva dagar när man är på jobbesök. Men trots ett fullspäckat schema, med många och långa möten vill man bara ha mer. Det är lika givande varje gång och det finns alltid mer att diskutera. Igår satt jag bland annat ner med Robert som är ansvarig för de miniprojekt som genomförs i Mali. Exempel på sådana miniprojekt är de barncentrum som Barnfonden kunnat hjälpa till att bygga tack vare en tidigare insamling. Robert har stenkoll på att alla papper är i ordning, att arbetet (både planering och genomförande) genomförs på rätt sätt, att byarna själva tar stort ansvar, samt att samarbetet med nödvändiga lokala myndigheter fungerar som det ska. Alla betalningar som görs kollas dessutom både av Robert på programavdelningen och av ekonomiavdelningen. Från idé till handling är det många som är inblandade, och de ser till att ta till vara på tidigare positiva erfarenheter, likväl som de lär av tidigare problematik. Det är härligt att se den organisation som ligger till grund för verksamheten, och de som känner mig och min passion för uppföljning och kontroll, kan förstå att jag njöt under hela mötet.

Idag åker Kerstin ut på sitt första fältbesök och det ska bli väldigt intressant att höra vad hon säger, och vad hon med sin ekonomiexpertis får för intryck av det som ofta fascinerar mig. På torsdag bär det av till Sélingué för att följa upp malariaprojektet vi driver där. Vi ska delta i utbildningsaktiviteter och träffa personer som är centrala för utvecklingen av projektet.

Vi hör av oss igen så fort vi kan!

På en yrkesskola

2009-09-10T03:25:00.000-07:00

Av: Therese Skoglund

Idag besökte jag en yrkesförberedande skola där ungdomar får lära sig mer om jordbruk. Jag fick bland annat lära mig att man kan kastrera palmer! Om man gräver ner dem sa att kronan bara sticker upp och låter dem växa på det viset i 3 år så kan palmen sen ge fyra gånger större skörd! Tänk vilken skillnad, bara man vet hur man ska göra. Jag trodde först att det var en prydnadspalm, och under generade skratt fick jag en snabbkurs i ämnet. När vi gick runt och tittade på alla enheter på skolan så fick jag en mycket positiv bild av deras arbetssätt. De unga som går på yrkesförberedande utbildningar har stora möjligheter att skaffa sig en försörjning. Effektivare metoder är verkligen en av alla dörrar som snabbt leder till ökad levnadsstandard.

Alfonse Agbanyissa som är 15 år är och en av eleverna på skolan. Hon säger att hon lär sig både att ta hand om djur och att sälja dem. Paula Denon från BORNEfonden i Benin säger att det är viktig att ungdomarna får möjlighet att arbeta praktiskt i skolan, så att de lär sig hur man gör i praktiken.

Möte med elever och lärare

2009-09-07T12:49:00.000-07:00

Av: Therese Skoglund

Idag besökte jag landskontoret för BORNEfonden i Benin, och där träffade jag deras motsvarighet till fadderservice. De passade på att visa olika insatser som Benins fadderprojekt är i behov av just nu.

Efter det åkte vi iväg. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så många mopeder. Och så få hjälmar, men jag såg åtminstone en. Gatorna sopas varannan dag, så här är inte så mycket skräp. När vi äntligen kom ut från staden så möttes vi av en röd jordväg, som skulle ta oss lite snabbare fram, den var minst sagt skumpig. Sådär så bältet snörps åt och man får lossa det med jämna mellanrum.

Så kom vi till slut fram till fadderprojekt 422. Där arbetar man för att alla barn ska få gå i skolan, att alla familjer ska ha tillgång till sjukvård och att familjerna ska ha möjlighet att öka sina inkomster.

För att öka inkomsterna kan man införskaffa bättre jordbruksredskap, använda bättre grödor och projektet kan också hjälpa småbrukarna att få tillgång till lite större jordplättar så att odlingen blir effektivare. Det finns tillgång till utbildning i djurhållning och det finns ett mikrolånesystem för familjerna. Det senare ska hjälpa så att familjerna kan komma igång med försäljning på lokala marknader. Man har hittills kommit igång med att sälja förädlade varor som jordnötsolja och jordnötssnacks och palmolja.

Jag besökte skolor i området, ett lågstadie, ett högstadie och en yrkesskola. Vid besöket på lågstadieskolan var det full fart med sång och handklapp. På högstadieskolan diskuterade vi med barnen och rektorn. Jag frågade varför de gillar att gå till skolan.

Rektorn Coffi Gnidehou var oroad over att så få barn fullföljer sin utbildning. Ett av problemen är att föräldrarna inte utbildat sig och inte kan motivera barnen att fortsätta. Familjer flyttar ibland tidvis för att få tillgång till mat. Just nu så sker en förändring i området och
frivilligorganisationers stöd gör att den lokala utvecklingen tagit fart. Barnen har fått bättre förutsättningar. Närvaron har ökat och avhoppen minskat.

Jakob Kondals är en av eleverna och hans favoritämne är franska, han förklarar att han är glad att få lära sig mer och han vill ha ett yrke. Jag frågar varför och han svarar … så att han ska klara sig själv.

Jonas Etizin vill gärna läsa engelska men det finns ingen undervisning i ämnet, hans favoritämne är att läsa böcker och han strålar när han säger till oss att han gärna vill bli lärare.

Det är ovanligt att barn av egen vilja väljer att avbryta en pågående utbildning. De bakomliggande orsakerna är mer komplexa och relaterade till fattigdom. Det kan vara en separation inom familjen eller att jorden inte ger tillräckligt med mat så att familjen måste ta hjälp av barnen. Finns rätt förutsättningar för utbildning är det få barn som hoppar av.

På plats i Cotonou

2009-09-06T12:38:00.000-07:00

Av: Therese Skoglund

Nu är jag framme i Benin, i Cotonou. Flygresan gick bra. Snart ska jag möta alla kollegor och träffa projektpersonal, barn och familjer.

Det är varmt och det är hög luftfuktighet och det fläktar lite. Det är aningen frustrerande att resa så långt och komma fram när det är kväll. Mörkret ligger som en slöja över staden och jag vill att den ska lyftas så att det som finns där bakom träder fram. Men än så länge är det bara
mörkt. Det är grusvägar inne i stan.

Imorgon åker jag och en av kollegorna från BORNEfonden norrut till Bohicon. Vi ska besöka fadderprojekt och träffa barn, ungdomar och personal i projekten.

Ser fram emot morgondagen!

Benin: Besök i fadderprojekt och på landskontor

2009-09-05T12:26:00.000-07:00

Av: Therese Skoglund

På söndag reser jag och tre kollegor från BØRNEfonden i Danmark till Benin. Nu är det fredag och sista dagen på kontoret innan avresa. En sista check så att allt som ska finnas på USB-minnet ligger på plats. Och det gör det. På måndag ska jag äntligen få träffa mina kollegor i fält. Det ska bli så intressant att verkligen få se vilka förutsättningar man har i fadderprojekten i Benin. Och vad roligt det ska bli att träffa min närmaste kollega i Benin, Paula Denon.

Under kommande vecka ska jag och en dansk kollega, tillsammans med Paula, besöka fyra fadderprojekt. Som handläggare för Afrika arbetar jag dagligen med Benin. Mina tankar inför resan är många. Hur har man det i de fyra fadderprojekten som jag ska besöka? Varför är det vanligt att barn i Benin lämnar skolan så tidigt? Jag kommer först att besöka två områden där vi har fadderprojekt och kommer att träffa skolbarn, att besöka en yrkesförberedande skola och att möta familjer. Det senaste för att lära mig mer om den lokala kulturen. Sedan kommer vi att besöka två nyligen uppstartade projekt för att få vara med och se hur man gör under första året när vi startar upp fadderprojekt i ett område. Jag funderar på om de ens finns skolbyggnader i området?

Under två dagar kommer jag delta i möten på landskontoret i Cotonou. Till dessa möten kommer även kollegor från de länder som jag arbetar närmast, det vill säga från Burkina Faso, Mali, Togo och Kap Verde. Vi kommer främst att diskutera förbättringar inom fadderservice. Jag har samlat på mig synpunkter från kollegor och faddrar som jag ska framföra. Det ska bli spännande att diskutera med alla och bidra med vårt perspektiv.

Jag håller er uppdaterade så gott det går.

Tills vi hörs igen!

Therese Skoglund

En första kontakt med landsbygden

2009-09-03T09:11:00.000-07:00

Av: Karin Bergqvist och Martina Hibell

På skumpande vägar i en sval bil anländer vi till Ta Sous i sydöstra Kambodja. Tack vare de kraftiga skyfallen de senaste dagarna är det förvisso grönt och vackert, men risfälten är näst intill dränkta och många bönder oroade för hur årets skörd ska gå. Runt 95 procent av befolkningen i området är bönder, och den allra viktigaste produkten är just ris, som äts till frukost, lunch och middag. Det är varmt och fuktigt, och trots att det är mulet får man kisa i det starka ljuset. Vart vi än kommer möts vi av leenden och nyfikna blickar.

Vi träffar Chea Yem som är en av ledarna i området, och han visar oss stolt sitt hem. Från utsidan ser själva bostaden mäktig ut där det vilar högt upp på stora cementpålar och mörkt mintgröna väggar. Vi går upp får de höga trappstegen och innanför möts vi ett enda stort och varmt rum, med golv av tunn bambu. Här inne sover Chea Yem med fem av sina barnbarn. Hans fru och yngsta dotter, Teresia, sover i den lilla butiken som familjen har ute på gården.

Teresia är 16 år och ska precis börja i elfte klass, motsvarande tvåan på gymnasiet. Hon har fyra äldre bröder som alla har gift sig flyttat till Phnom Penh där de arbetar i textilfabriker. Varje månad skickar de hem pengar till sina föräldrar och det är tack vare denna extra inkomst Teresia kan gå på gymnasiet.

- Om två år är jag klar och då vill jag flytta till Phnom Penh och läsa på universitet, säger Teresia och fortsätter

- Jag vill jobba på bank och bo nära mina bröder.

Det är väldigt många ungdomar som lämnar området i jakt på arbete. Vissa reser självmant och andra tvingas av sina föräldrar för att hjälpa till att försörja familjen. En del kommer tillbaka efter ett par år och omställningen är inte alltid helt smärtfri. Många reser till Phnom Penh medan andra tar sig över gränsen till Vietnam eller Thailand. Denna typ av migration är ett stort problem i området då många barn och ungdomar dels hoppas av skolan i förtid, och dels utsätts för stora risker när de reser långt och letar efter jobb. ChildFund Australien arbetar för att stärka ungdomar, skapa lokala inkomstmöjligheter och lära dem om vilka risker det medför att resa till huvudstaden.

Imorgon bär det av till Vietnam där ChildFund Australien har arbetat en längre tid. Det ska bli spännande att jämföra utvecklingen och se den utveckling av organisationen som de strävar efter här i Kambodja.

Martina och Karin

Besök på landskontoret i Kambodja

2009-09-01T07:31:00.000-07:00

Av: Karin Bergqvist och Martina Hibell

Högst upp i ett trevåningshus ligger landskontoret för ChildFund Kambodja.

Solen strålar när vi kommer dit och det är mycket varmt.

Här möter oss Bun, administrativ chef på ChildFund Kambodja. Han visar oss runt och presenterar oss för alla på kontoret Förutom Bun jobbar här Sophiep, som är programchef, Singhan som är chef för fadderservice, en faddergrupp på 3 personer, en chaufför, en städerska samt landschefen Carol.

Vi slår oss ner i Carols rum och hon berättar kort om fadderverksamheten. ChildFund arbetar i ett område i sydöstra Kambodja: Svay Rieng. Här finns i dag fyra aktiva fadderprojekt som alla startade i början av 2008.

Svay Rieng är ett mycket fattigt område. Ris är en av produkterna man livnär sig på men det finns inga bevattningssystem och man är helt beroende av regnperioderna. Detta, i kombination med den stora nedläggningen av textilfabriker, har lett till omfattande utflyttning, framför allt till huvudstaden Phnom Penh, Vietnam och Thailand.

Under det första året har området bland annat fått stöd genom att skolor har byggts, latriner har konstruerats, brunnar har byggts och dagisverksamhet har startat upp.

Detta är bara en början men förändringen har börjat:

- Visst är det ett område med många svårigheter och utveckling kommer att ta tid, säger Carol, men vi har skapat bra relationer med de lokala myndigheterna och vi ser att fadderskapen här kommer att göra stor skillnad.

Lagom till att det är dags att gå ut på lunch och magen knorrar hoppar alla till av ett öronbedövande dån som följs av ett skyfall. Himlen har öppnat sig och redan efter ett par minuter är gatan utanför översvämmad. I morgon ska vi bege oss till Svay Rieng, området som skulle behöva detta regn för att få riset att växa.

Vi hör av oss med ytterligare en rapport därifrån när vi nästa gång har tillgång till internet.

Karin och Martina

Turen går till Kambodja

2009-08-29T05:04:00.000-07:00

Av Martina Hibell

Nu har Karin och jag landat ordentligt i Kambodja. Efter en drygt 13 timmar lång resa är vi smått möra i den fuktiga värmen som mött oss här i huvudstaden Phnom Penh. Det är en ny kultur för oss båda och vi har under dagen hunnit med att gå lite på svettiga marknader med underbara tyger och andra hantverk. Staden som sådan är inte en typisk storstad med stora byggnader och köpcentrum, men det finns oerhört vackra palats och tempel som vi hoppas att vi hinner titta närmare på de kommande dagarna. Det känns bra att hinna bekanta sig lite med natur och kultur innan arbetet börjar om ett par dagar. För att inte tala om den jetlag vi båda känner nu när klockan är 19.00 och vi kämpar för att hålla ögonen öppna. Vi ser verkligen fram emot att lära oss mer om landet och folket, samt att bättre lära känna ChildFund Australien som vi planerar att börja samarbeta med här.

Snart får ni höra mer från oss!

Martina och Karin

Tillbaka i Malmö

2009-08-03T02:06:00.000-07:00

Av Ulrika Wedin

Nu är vi tillbaka på kontoret i Malmö med anteckningsblocken fulla med information och kamerornas minneskort fyllda till maxgränsen.

Varje gång jag besöker våra samarbetspartners slås jag av hur viktigt det är att verkligen träffas. Vi har haft långa diskussioner via mejl och telefon inför resan, men det är först när vi verkligen sätter oss ner och pratar, öga mot öga, som vi fullt ut förstår varandra och hittar nya idéer och lösningar.

Många av de samtal vi haft med föräldrar, ungdomar och barn hade heller inte varit möjliga utan att verkligen träffas. Ofta behöver vi tolk, men trots det flyter samtalen på bra och det känns att vi kommer varandra närmre och vi lämnar mötena med nya insikter och en ökad förståelse.

Ibland lämnar vi diskussionerna om det konkreta arbetet och kommer in på andra frågor. Som när ordföranden i den lokala projektkommittén i Aynage frågar vad som får oss personligen att vilja engagera oss i deras öden och deras barns framtid. Och vad som får svenskar att bry sig om människor som bor så långt borta och välja att bli faddrar i Barnfonden. Han säger att vårt engagemang motiverar dem att fortsätta kämpa för att deras barn en dag ska ha samma möjligheter som barn i Sverige har.

Möten, besök och diskussioner

2009-07-30T04:37:00.000-07:00

Av Ulrika Wedin

Det har varit intensiva dagar med många möten och besök runt om i de områden där fadderprojekten Aynage och Buee arbetar. Första dagen inleddes med stormöte där projektpersonal från Aynage och representanter för den lokala projektkommittén deltog. De berättade om processen med att arbeta fram den nya treårsplanen för fadderprojektet.

För att ta reda på vilka problem och behov, men också resurser, som finns i området har det arrangerats gruppdiskussioner, framför allt med barn och ungdomar från olika grupper, t ex föräldralösa barn, barn med särskilda behov, flickor i puberteten osv. Barn och ungdomar står i fokus för fadderprojektets arbete och det är viktigt att deras tankar och idéer är vägledande i arbetet.

För att få en så omfattande bild som möjligt av barnens situation har även mödrar med barn i olika åldrar intervjuats. När all information sammanställts hölls nya möten för att stämma av att bilden var den korrekta och att de huvudsakliga orsakerna till barnfattigdom identifierats. Nästa steg blir att planera olika insatser som ska motverka problemen och skapa en bättre situation för barn och unga.
Kommittémedlemmarna berättade att arbetet med att ta fram den nya planen på många sätt öppnat deras ögon för saker de tidigare inte reflekterat över. T ex att kvinnorna står för en stor del av arbetet, men att mannen har makten över familjens ekonomi och att endast en liten del av inkomsterna går till barnens behov.

På eftermiddagen fick vi besöka några av de skolor där Barnfonden under de kommande tre åren kommer vara med och finansiera arbetet med att göra skolorna mer barnvänliga. Det handlar bland annat om att rusta upp skolorna, köpa in utbildningsmaterial och att utbilda lärarna i undervisningsmetoder som låter barnen delta aktivt.

Andra dagen hade vi möte med personal från både landskontoret, det regionala kontoret och Aynages projektkontor för att diskutera det projektförslag som tagits fram för att skapa mer barnvänliga skolor. Det var många intressanta frågor som kom upp och vi kommer att fortsätta diskussionerna via mejl och telefon.

Efter lunch var det dags att besöka en skola som ligger inom Buees fadderprojektsområde. Barnfonden kommer i höst att starta en insamling till ett bibliotek vid skolan. Vi fick möjlighet att prata med lärare och elever om svårigheterna med att inte ha tillräckligt med böcker och utbildningsmaterial, och vad det nya biblioteket kommer att betyda för dem.

Fattigdom och framtidstro

2009-07-29T00:29:00.001-07:00

Av Cathrine Larsson

Vi åker från Addis Ababa till Butajira. Det är första gången jag besöker Etiopien och jag fylls med nya intryck hela tiden. Inne i Addis känner man verkligen storstadspulsen. Tempot är högt och människor och djur trängs på gatorna. Luften är dimmig av avgaser och det luktar rök från eldar där man bränner avfall.

Ute på landet är det betydligt lugnare. Just nu är det regnperiod. Landskapet är grönt och jakarandaträden lyser med sina stora orangea blommor. Människor vandrar rofyllt längs med vägen, på väg hem från den stora marknaden som de går till en gång i vecka. Barnen vinkar glatt åt oss när vi åker förbi.

Samtidigt är fattigdomen slående både i staden och på landet. Det är svårt att se och kan kännas hopplöst, men jag känner också hoppfullhet. Överallt bygger man nya hus och människorna vi möter utstrålar glädje och framtidstro.

Imorgon ska vi träffa våra kollegor på kontoret i Aynage. Vi kommer också att träffa medlemmar från den lokala projektkommittén, som består av representanter för familjerna som bor i området. Det ska bli ett intressant möte och det kommer att bli spännande att höra deras funderingar över hur vi kan utveckla vårt samarbete.

Butajira nasta

2009-07-27T05:09:00.000-07:00

Av Ulrika Wedin

Efter nastan sjutton timmar pa resande fot kom vi antligen fram till Etiopien och Addis Abeba. Vi fick nagra timmars valbehovlig somn innan Bejiga fran landskontoret kom och hamtade oss.
Nu sitter vi pa kontoret och vantar pa bilen som ska ta oss vidare till Butajira, som ligger cirka 15 mil soder om Addis. Under formiddagen har vi haft mote med programavdelningen och pratat om vart samarbete och olika fragor som ror ChildFund Ethiopias arbete.
Det har varit intressanta och spannande samtal och vi har mycket information att ta med oss hem till kollegorna i Malmo. De kommande natterna kommer vi att bo i den lilla staden Butajira, men den storsta delen av tiden kommer vi att vara ute pa landsbyggden och traffa personal och familjer vid fadderprojektet i Aynage.
Det ar inte sakert att vi kommer att lyckas uppdatera bloggen eftersom internetuppkopplingen inte fungerar, men vi kommer att forsoka halla er uppdaterade!

På väg till Etiopien

2009-07-25T11:25:00.000-07:00

Då är det snart dags för oss att ta tåget till Kastrup och sedan flyg vidare till Etiopien via Istanbul. Ulrika var i Etiopien i februari, men för Cathrine är det första besöket i landet.

Det kommer att bli en hel del möten på landskontoret i Addis Abeba där vi ska diskutera avtal för vårt nya samarbete och olika frågor kring programverksamheten. Men den mesta av tiden kommer vi att vara ute vid fadderprojektet Aynage. Där kommer vi att träffa projektpersonal och representanter för den lokala projektstyrelsen och ungdomsforumet för att prata om vilka insatser Barnfonden ska vara med och stötta i området.

Förutom magmedicin, myggmedel och annat som kan vara bra att ha med har vi packat ner senaste numret av vår faddertidning Pusselbiten som innehåller ett stort reportage från Etiopien. Det har vi tänkt dela ut till alla som är med på bild och som medverkar i artikeln. Översättning till engelska har vi inte hunnit med än, men resan tar kring tolv timmar så det blir nog tid till det också.

Vi hoppas kunna hålla er uppdaterade via Barnfondens blogg, men i Etiopien är internetuppkopplingar och eltillgången inte helt tillförlitlig, särskilt inte i den lilla staden Butajira där vi kommer att bo större delen av tiden. Bilder lär vara extra svårt att ladda upp så tills vidare får ni hålla till godo med några foton från Ulrikas förra besök. Längre bak i bloggen finns inlägg från den resan.

Hemma igen.

2009-04-06T04:18:00.000-07:00

Av Karin Bergqvist

Tanken var att jag under mina besök i Burkina Faso och Etiopien skulle hålla bloggen regelbundet uppdaterad. Men, det är bara att konstatera att livet i de två länderna jag besökt inte stämmer överens med min ”svenska” verklighet.

Kommunikation är inte en självklarhet så som hemma. Jag hade svårt att kontakta Barnfondens kontor genom telefon och Internet-uppkopplingen var nyckfull. Efter att ha lyckats bli uppkopplad på väldigt svag anslutning, skrivit ett långt mejl och äntligen lyckats bifoga ett par bilder så visar uppkopplingen helt plötsligt på ”inte ansluten”. Någon timmes arbete försvann i ett nafs…..

Jag inser att det är under svårarbetade förhållanden som barn och vår personal skickar oss information, mejlar oss bilder, svarar oss på våra förfrågningar. Fadderservicechefen i Etiopien, Genet, berättade att både telefon och Internet kan vara oåtkomligt under flera dagar. Eller så händer det som hände i mitt fall, uppkopplingen går av och på och är väldigt nyckfull. Ibland kommer hon hit under helgen endast för att kunna ta emot och skicka några mejl. Det brukar fungera bättre då eftersom linjerna är mindre ansträngda under helgen.

Men, nu vill jag dela med mej av ett besök i en skola i Aynaghe, Etiopien.

Så fort vi nått skolområdet började barn dyka upp från ingenstans. Området hade varit tomt när vi närmade oss. De blev fler och fler som flockades runt oss, nyfiket skrattande och stojande. När jag höjde min kamera höjdes ljudnivån väsentligt och alla ville vara med på bild. Det var ett smittande skratt men Mohammed, Fadderservicekoordinatorn i Aynaghe försökte lugna ner dem, men det lyckades inte riktigt.

Skolans rektor berättade att här går ungefär 800 elever. På förmiddagen. Och ytterligare 800 på eftermiddagen. Klasserna är väldigt stora och det finns inte mycket material att tillgå. Det krävs med andra ord stor kreativitet och uppfinningsrikedom hos lärarna. En träbit med flera spikar, samt kapsyler med små hål gjorda i, används i mattematiken. Med den kan man både lära plus minus och gånger.
Teckningar, ritade tabeller, alfabet (både det latinska och Amahariska) en hemmagjord klocka i trä finns på och runt ett bord där lärarinnan har sitt material. Hon säger att visst är det ett problem med materialet men hon är även mycket stolt över det som hon själv har tagit fram.

Skolgården är kreativ. Här finns en inhägnad med en pytteliten odlingslott, ett litet hönshus, rabatter med växter, ett traditionellt Etiopiskt litet hus och en skylt med skolans vision uppdrag och värderingar. För att barnen på ett enkelt sätt ska kunna ta del av tradition och praktiskt arbete.

På byggnadernas väggar finns bilder av en världskarta, kroppens matsmältningssystem samt mycket annat. Pedagogiskt och lättillgängligt.

Känslan av engagemang och kreativitet är stor. Både miljömässigt och från lärare och rektorer. Utbildning är A och O för en fortsatt positiv utveckling.

Besök hos familjen Hawall

2009-04-03T05:24:00.000-07:00

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso

Segda Hawall är 16 år men ser ut som 10. Ögonen flackar lite osäkert och han känner sig inte helt bekväm tillsammans med mej. Familjen har föst fram honom eftersom det är han som ar fadderbarnet i familjen. Vi försöker kommunicera lite men jag märker att det inte går så istället ber jag honom att jag ska få se på djuren de har. Kvickt sticker han iväg och är strax tillbaka och visar stolt upp korna.

Hans farmor är desto pratgladare. Hon berättar hur bra hjälp de har av korna och av en plog de kan använda vid odling. Saker som de kunnat ta del av för att hennes sonson är inskriven i projektet.

Det är en ganska stor ”gård” som familjen bor på. Ett flertal runda och fyrkantiga små hus av soltorkat tegel och lera. Här bor 4 män och deras fruar och barn. Totalt 17 personer. Det tar ett tag för dem att räkna ihop alla och jag förstår inte helt familjebilden. Men, så mycket förstod jag att pojkens egna mamma och pappa flyttat till Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, medan pojken bor kvar med farmor och resten av storfamiljen som består av fastrar, farbröder, deras fruar och barn.

Helt klart är att den vanliga familjen i Burkina Faso inte alls ser ut som den typisk svenska mamma-pappa-barn familjen. Alla är på något sätt släkt, ingift, moster, kusin, hel eller halvbror. Att barnet till en av de vuxna kan kalla en annan vuxen i familjen för mamma eller pappa, fast det egentligen är moster eller farbrors halvbror, inser jag är vanligt. Det kan te sig konstigt i våra ögon. Att ha mer än en vuxen man kallar mamma eller pappa. Men eftersom männen ibland är borta under flera dagar är detta en trygghet både för barnen och kvinnorna i familjen.

Jag blir inbjuden att få se "gården" den består att ett par runda hus med halmtak och ett par fyrkantiga.

De hänger samman med en mur så att det blir en innesluten gård. Det är konstruerat så att det bildats små hörnor där olika sysslor utförs. Vid en hörna lagas maten.

Farmor öppnar en dörr till ett av de fyrkantiga husen och visar mej sitt hus. Fullt av tyger både hängande och i högar, hårdplasthinkar för förvaring, en kista, ett par flätade korgar, sovmattor på golvet och på väggen hänger en madonnabild. Rummet är mycket större än vad det ser ut att vara utifrån.

Vi kliver ut i solen igen och jag får en guidad tur som avslutas utanför gården.

Här finns förvaring av utsäde. Gjort av halm, trä och hönsnät. Utmärkt att även användas till tork för nytvättad tvätt. Familjen har nära till vattenbrunnen som delas med flera andra. Det underlättar mycket- många familjer har långt till rent vatten och det är både en tung och tidskrävande uppgift som utförs av kvinnor eller flickor.

På kvinnokliniken

2009-03-30T01:26:00.000-07:00

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
När jag träffar barnmorskan Wango Judith är klockan är halv 12, och hon har precis förlöst ett barn. Förlossningen har gått bra och barnet är en välskapt liten flicka.

Mamma och dotter sitter tillsammans med 3 kvinnor och deras barn i ett rum bredvid förlossningssalen. En av kvinnorna bär fram den lilla så att vi får titta på henne. Ett nytt liv som precis fått sin navelsträng avklippt.

Vi gör en rundvandring på kliniken. Den är väldigt,väldigt liten. Själva förslossningsrummet består av en hög kakelklädd bänk och en väggfast långbänk med en våg på. Något vatten indraget finns inte. Det finns i stort sett ingen mer utrustning än ett stetoskop och en våg. Här låg mamman alldeles nyligen och födde sin flicka.

I anslutning till rummet finn ett litet kontor. Där finns numera journaler på barnen som föds och man ser till att de blir registrerade hos myndigheterna

Dessutom finns det tredje rummet där vi blev presenterade för den nyblivna mamman. Det är ett rum med 3 galonklädda smala sängar med 3 tillhörande ännu mindre sängar, också de galonklädda, till de nyfödda.

Judith berättar att hon här förlöser ungefär 5-6 mödrar per vecka. 9 månader efter regnperioden kan det tom vara fler. Rober, läkaren som anslutit sig till oss, skrattar lite generat och berättar att under regnperioden befinner sig familjen ofta på deras odlingsmarker långt från byn och utan andra vuxna i sällskap. När dagens arbete är gjort finns det inte så mycket att göra...därav en babyboom 9 månader senare.

Vi tackar för besöket och önskar den nyblivna mamman lycka till.

När vi kommer ut visar oss Judith början till den nya kliniken för kvinnor. Fadderprojektet har fått en stor gåva som har gjort det möjligt att bygga en ny kvinnoklinik. Den nya kliniken kommer att bli större och tanken är att man på sikt ska kunna investera även i nödvändig utrustning.

Dagens kvinnoklinik kommer att användas av hälsokliniken som ligger strax bredvid. Även den är väldigt liten och det blir ett bra tillskott som kan höja kvalitén på vården.

Det känns bra att veta att när den nyblivna mamman ska ha sitt nästa barn kommer det att födas under bättre och säkrare omständigheter.

I byn Salambaore i Burkina Faso

2009-03-27T00:45:00.000-07:00

Av Karin Bergqvist i Burkina Faso
Det första besöket på ett fadderprojekt utanför huvudstaden Ouagadougou i Burkina Faso var i byn Salambaore. Här ligger fadderprojektet 609s kontor där 4 personer arbetar. Jag träffar Oubatonidia som är chef för kontoret, Daoda Lengene som arbetar med ekonomin, Tagnan Emilienne som är expert på arbete inom hälsa och Salifou Youma som är ansvarig för inkomstskapande aktiviteter.

Genom fadderprojeket får 514 barn och familjer i 5 olika byar stöd. Barnfonden har arbetat här i 12 år och en av de stora utmaningarna personalen har är att ännu mer involvera befolkningen i utvecklingsarbetet så att de så småningom kan ta över verksamheten själva, när de blivit självförsörjande och inte behöver stödet längre. Oubatonidia påpekar att det är grunden för arbetet: vi vill inte göra människorna här beroende av oss. Vårt arbete är att ge dem redskap att kunna driva utvecklingsarbetet vidare på egen hand. Han tillägger att detta är ett långsiktigt arbete som kommer att ta flera år.

En stor arbetsuppgift för personalen på kontoret är att se till att faddern får en årsrapport, så att han eller hon får veta hur det går för barnet, familjen och vilka aktiviteter som drivs av fadderprojeket. Det är ett tidskrävande arbete och ofta har de problem med tidsramarna. De är väl medvetna hur viktig denna rapport är för faddern men ofta hinner de av olika omständigheter inte med att få iväg dem i tid.

På kontoret finns en ”årsrapportstavla” som täcker alla månader samt alla distrikt. Fadderbarnen har varsitt kort som i ett system flyttas för att personalen ska veta om när besöken ska äga rum.

De största problemen med hembesöken hos familjerna är under regnperioden. Då är det många familjer som lämnat byn för att under ett par månader bosätta sig i områden där de har sin odlingsbara mark. Barnen som då är lediga från skolan följer med. Under denna tid är det omöjligt att nå familjen och besök drar ut på tiden.

Att flytta under regnperioden är ett traditionellt sätt att leva. Där den odlingsbara marken finns, finns inga skolor, inga hälsocenter, inga kommunikationer. Men marken är fertil och bra att odla på. Byns mark är svårodlad men här finns samhället med skola, hälsocenter, marknader och det är byn som är familjens hem.

Oubatonidia tillägger att familjen och barnen under denna tid dock har tillgång till den service som centret ger familjerna. Blir någon sjuk har de självklart fri tillgång till hälsocentret om de tar sig till byn.

Hemma igen

2009-03-16T04:08:00.000-07:00

Av Martina Hibell
Nu är jag hemma i Malmö igen efter ett fantastiskt besök i Mali. Det har varit intensivt med mycket jobb, spännande möten och nya upplevelser. Jag känner att jag har fått ut enormt mycket av besöket även om det alltid finns mycket kvar att se och lära. Att läsa om hur fadderverksamheten fungerar kan ge en ganska bra överblick och, att se den ger en riktig förståelse. Som ny på Barnfonden känner jag mig stolt över att se vad som faktiskt åstadkoms i Mali.

En stor del av min resa bestod även i att planera det Malariaprojekt som Barnfonden ska starta genom Framtidsfonden. Efter många intressanta diskussioner kommer nu en förstudie att startas under den här veckan. Förstudien görs för att testa de metoder som ska användas för att nå bästa möjliga resultat. Projektet fokuserar på prevention av malaria och riktar sig i första hand till små barn och gravida kvinnor eftersom de är mest utsatta för smittan. Vi ska informera om hur malaria smittar, hur och var myggorna lägger sina ägg, hur man använder myggnät, etc. Myggnät kommer att säljas till ett lågt pris för att fler ska ha möjlighet att ha tillräckligt många myggnät i hemmen. Själva projektet ska enligt planerna dra igång med olika aktiviteter i månadsskiftet april/maj, och jag ser verkligen fram emot det.

Det har varit otroligt viktigt för mig att vara på plats i Mali och träffa dem vi samarbetar med och se vilken miljö arbetet bedrivs i. Jag tror att man aldrig riktigt kan förstå problematiken utan att ha varit där. Det är så många olika komponenter som man ur ett svenskt perspektiv lätt kan missa.

Någonting jag alltid känner starkt när jag reser mellan världsdelar och kulturer är hur lika människor är varandra. Det är olika levnadsförhållanden och möjligheter, olika vanor och traditioner, olika miljöer och klimat. Men, visst tampas vi med samma problem. Vi strävar alla efter att förbättra vår situation på ett eller annat sätt, vi vill att vi och de omkring oss ska må bra, vi mår bra av värme och kärlek, vi vill ha rättvisa och samma möjligheter som alla andra. Barn vill vara barn. Vi vill alla vara lyckliga. Efter att ha arbetat i mer utsatta länder är en av de vanligaste kommentarerna att det måste ha varit så annorlunda och främmande. Och visst är en ny plats och nya människor alltid främmande och annorlunda, oavsett var i världen.

Au revoir!

Jämställdhet världen över

2009-03-11T14:09:00.000-07:00

Av Martina Hibell
Som en fortsättning på tidigare teman är det dags för jämställdhet. Jämställdhet är något som är intressant att diskutera var i världen man än befinner sig. Häromdagen satt jag ner i Kangaré, en kommun i Sélingué strax sydväst om Bamako, och pratade med en grupp kvinnor, och en man. De är alla med i kommunens så kallade ASACO, vilket är den organisation som sköter utvecklingen inom den lokala hälsosektorn. Det är fyra kvinnor och en man som deltar, samt två av vårdcentralens sjuksköterskor.

Diskussionen tar som sagt sin utgånspunkt i jämställdet, och efter en mjukstart är det eld och lågor. Vad bidrar männen egentligen med i hemmet? Alla kvinnorna är rörande överens om att de tvingas jobba för mycket, både i hemmet och för att tjäna pengar, och att de därmet inte har tid att hinna med något annat.

- Våra män ger oss lite pengar till mat, men eftersom det inte räcker måste vi också hitta en inkomst, säger en äldre kvinna som är sekreterare i organisationen.

Det faller på kvinnan att ta hand om hem och barn samt att se till att familjen har mat att äta. Det är inte ovanligt att en familj består av tio barn, varför det är lätt att förstå att det är många munnar att mätta, och mycket arbete. Den ensamme mannen som är organisationens ledare försöker försvara männen, men får inte mycket gehör.

Vad kvinnorna eftersträvar är främst nya inkomstmöjligheter och en möjlighet att starta eget företagande. Inte en enda nämner att det vore önskvärt att dela på hushållsarbetet med deras män, något jag tyst begrundar.

De kvinnor jag träffar känns medvetna och viljestarka. De uttrycker att situationen har blivit mycket bättre än hur det var för deras mödrar och mormödrar. Men, det finns mycket kvar att göra. Visst får de vara med i organisationer, men aldrig på ledande positioner. Problemet är djupt rotat, och det är inte bara männens fel.

- Vi ber ofta våra män att göra saker åt oss eftersom vi inte tror på att vi kan själva, säger en av sjuksköterskorna. Hon fortsätter

- Vi måste stärka vår självkänsla och våga tro på oss själva och vår egen kapacitet.

Internationella kvinnodagen i Bamako

2009-03-09T01:09:00.000-07:00

Av Martina Hibell
Igår, 8e mars, var det internationella kvinnodagen. Hela helgen har man kunnat se kvinnor iklädda det speciella lilla tyget som hedrar denna dag. Även jag bar det i form av en stor klänning. Igår eftermiddag var jag på den stora manifestationen som ägde rum på en fotbollsarena här i Bamako. Det var fullt med kvinnor, alla i samma färger, och en del män. Det var nära att jag erkände mig besegrad redan innan det började eftersom det var som att sitta i en bastu och vänta i nästan två timmar. Innan jag gick dit hade jag fått intrycket att det skulle vara som en stor fest med sång, musik och dans. Så var det tyvärr inte och det blev inget dansande. Det var dock intressant att se hur det gick till och vilka teman som togs upp. Det var många plakat för kampen mot HIV och Aids, men också för ökat kvinnligt deltagande inom den socioekonomiska sektorn och för ökad jämställdhet. Det var även en hel del idrottslag som visade upp duktiga kvinnliga atleter. Sporter som fotboll och handboll var representerade, men även boxning. Jag fick intrycket att man ville visa upp kvinnors olika roller, och att aktiviteter och yrken som anses typiska för män även utförs av kvinnor, och att de är duktiga på det. Något som inte är så självklart i ett samhälle där mäns och kvinnors roller är väldigt tydligt separerade.

Underneath the mangotree

2009-03-07T14:32:00.000-08:00

Av Martina Hibell
Under ett gigantiskt mangoträd, i skydd av skuggan från den väldiga trädkronan, sitter en grupp kvinnor och män redo att lära. De är några av deltagarna i den kurs som bedrivs inom textil i området Keleya i södra Mali. Många olika teman ska behandlas och totalt är gruppen indelad i tre lika stora grupper om cirka tio personer. Inomhus håller de på med broderi, maskinsömnad och design. Här ute är det färgning som står på schemat. Det är andra lektionen och dagens uppgift är att få fram fyra nyanser av gult.

I kursen ingår även att lära sig vad som efterfrågas på marknaden, samt olika säljtekniker. Det är många delar som ska falla på plats för att man själv ska kunna rita, tillverka och sälja egna produkter. Om cirka ett och ett halvt år ska eleverna vara klara, och förhoppningen är att de då också ska kunna dela med sig av sina kunskaper till andra intresserade.

Det här är en typ av inkomstskapande projekt som bedrivs inom fadderprojekten, och det är en otroligt viktig del i Barnfondens arbete. Föräldrarna ges en extra möjlighet att få mat till familjen, men det ger också de unga något att sträva efter och se fram emot. Att skapa möjligheter och stötta människor att våga tro på sin egen förmåga är bland det bästa man kan göra.

I morgon är det internationella kvinnodagen och jag ska få vara med på lite olika manifestationer och festligheter under hela dagen. Jag har redan blivit varnad för att jag ”kommer att vara trött på söndag kväll, och ha ont i kroppen på måndag av all dans”. Jag väntar med spänning...

En tidig start för att undvika den värsta hettan

2009-03-04T00:13:00.000-08:00

Av Cecilia Schön
Klockan är 6 på morgonen och om en liten stund blir vi hämtade av Aminata Samaké för att åka ut och besöka ännu ett fadderprojekt. Vi startar tidigt eftersom det är så oerhört hett här just nu. Det går mot den allra varmaste årstiden och igår var det 45 grader på eftermiddagen. Aminata är fadderansvarig, vilket bland annat innebär att det är hon som ansvarar för att de svenska faddrarnas brev till fadderbarnen översätts och delas ut till fadderbarnen. Och att fadderbarnens brev översätts från bambara eller franska till engelska och skickas till faddrarna.

Idag ska vi besöka Keleya, ett fadderprojekt som funnits i ungefär 5 år. Det ska bli spännande att se det arbete man gjort för att barnen ska få möjlighet att gå i skolan och för att hälsosituationen ska bli bättre. Vi ska bland annat besöka en förskola och en grundskola, som finansierats av fadderpengar.

Mina barn är mitt liv

2009-03-03T00:17:00.000-08:00

Av Cecilia Schön
-När alla barnen ätit och är mätta och belåtna, då är jag också nöjd, säger Alou Bagayogo. Han sitter på verandan denna heta eftermiddag med alla barn och barnbarn runtomkring sig.

Familjen har just ätit lunch – majsgröt med grönsakssås – och nu håller sig alla i skuggan. Barnen spelar spel, leker lekar eller ligger bara och vilar. De lite större flickorna är redan i gång att förbereda dagens kvällsmat. Med stora, tunga träpålar stöts de torkade majskornen till mjöl. Ett tungt och mödosamt arbete som upptar en stor del av det dagliga arbetet för kvinnorna på landsbygden på Mali.

Idag arbetar kvinnorna tillsammans med att göra smör av en slags nötter. Nötterna torkas först och mals sedan. Sedan tillsätts lite hett vatten och kvinnorna börjar bearbeta smeten. De står med böjda ryggar över stora plastkärl och ”vispar” smeten med händerna. Det tar tre till fyra timmar innan smeten fått den smörliknande konsistens som man vill ha. Smöret används sedan både till matlagning, till att tillverka tvål och som kräm för huden.

Alou Bagayogo är 71 år och ”chief” för hela sin stora familj, som bor i en liten by på landet ca 10 mil söder om huvudstaden Bamako. Här talar man om ”extended families” det vill säga familjer som i själva verket består av flera mamma-pappa-barn-familjer, men där alla är släkt med varandra och där alla lever tillsammans. Det dagliga arbetet – arbetet på fältet, matlagningen delas inom familjen, liksom ansvaret för barnen. Det är lätt att förstå fördelarna med detta sätt att leva – det tunga vardagsarbetet gör man tillsammans och den stora familjen ger också en trygghet. Och vilken gemenskap! Tidigt på morgonen ser vi alla barnen från familjen äta frukost tillsammans från samma gryta, kvinnorna äter tillsammans med de allra minsta barnen och männen någon annanstans. I stora grupper går barnen till skolan under stort fniss och ståhej. Här finns alltid en lekkompis inom räckhåll!

Men visst funderar jag också över denna storfamiljs baksidor. Familjestrukturen är starkt hierarkisk med chiefen i toppen, kvinnans roll är svag och barnen är de som kommer längst ner på skalan. Men för Alou Bagayogo är det en självklarhet att alla barnen i familjen ska gå i skolan. Själv har han aldrig gått i skolan och inte heller någon av hans fruar, men han förstår ändå värdet av att barnen lär sig att läsa och skriva.

När vi lämnat familjen tänker jag mycket på hur Barnfonden och vår samarbetspartner BØRNEfonden ska förhålla oss till detta sätt att leva. Ska vi försöka förändra det? Ska vi försöka påverka detta traditionella sätt att leva? Ska vi arbeta för att kvinnorna och barnen ska få större inflytande? Efter en stunds funderande hittar jag det för mig självklara svaret. Barnfonden ska i sitt arbete respektera lokalsamhällets kultur och värderingar. Det är en av våra grundläggande värderingar. Vilket innebär att vi inte kan klampa in och berätta för familjerna här hur vi tycker att de ska leva.

Däremot kan vi genom våra fadderprojekt hjälpa familjerna så att deras barn får en möjlighet att gå i skolan. Det gör vi bland annat genom att bygga skolor och betala skolmaterial. Vi kan också stötta kvinnorna i byarna på flera olika sätt. I det område vi besökt idag har till exempel flera kvinnogrupper fått stöd för att de ska få möjlighet att tjäna egna pengar. En grupp har startat en kvarn. Dit går kvinnorna för att mala sin majs eller sina nötter. På så sätt besparas kvinnorna många timmars hårt arbete. Och kvinnorna som driver kvarnen får egen inkomst.

Innan jag lämnar Alou Bagayogo frågar jag honom om han tycker mycket om barn.
-Jag tycker för mycket om mina barn, svarar han. Mina barn är mitt liv.

Mali - en speciell upplevelse

2009-03-02T14:57:00.000-08:00

Av Martina Hibell
Vi landade tryggt och säkert på söndagsnatten i ett mörkt och varmt Bamako, Malis huvudstad. Vi är tre från Barnfonden som rest tillsammans, men målen med våra resor skiljer sig. Jag, Martina, ska som ny på Barnfonden besöka och lära mig mer om våra fadderprojekt, men även jobba med planeringen av det nya malariaprojekt som Barnfonden ska driva i Mali. Cecilia är här tillsammans med Barnfondens styrelsemedlem Lena Endre för att Lena ska lära sig mer om hur våra fadderskap fungerar i praktiken. Något som givetvis är en förutsättning för att kunna leda Barnfondens verksamhet. Tanken är att också dokumentera resan för att på ett enkelt sätt kunna förklara för faddrar och andra intresserade hur Barnfondens verksamhet fungerar.

Att landa i Mali var för mig en speciell upplevelse. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mycket folk, mycket och galen trafik, varmt. Det som är så spännande är att det är precis som jag väntat, men samtidigt helt oväntat. Även om mina förställningar i sak stämmer, så hade jag aldrig kunnat föreställa mig känslan av att vara här. Bekant, men samtidigt helt obekant och nytt. Det finns bara ett sätt att sammanfatta det, en speciell upplevelse.

Den första dagen har varit full av intressanta möten, nya smaker och dofter samt fantastiska kvinnor och män i färgsprakande kläder. Värmen är intensiv men inte besvärande och myggen håller sig ganska stilla. Jag ska vara här i totalt 11 dagar men det känns redan som att tiden kommer att flyga förbi. Även om jag tids nog ska resa härifrån med mycket nytt i bagaget, vet jag att det finns så otroligt mycket mer att se och lära inom våra fadderprojekt och av dem som lever och arbetar här.

I morgon forstätter de möten som startade idag och jag ser fram emot ytterligare en intensiv och givande dag. Det är snart dags att krypa till kojs. Air condition surrar i taket, en ensam mygga söker sig till ljuset från en blomformad sänglampa, och min första dag i Afrika har nått sitt slut.

Kedija vill bli ingenjör - och jag tvekar inte på att hon kommer att lyckas

2009-02-06T06:38:00.000-08:00

Av Ulrika Wedin
Nu är jag tillbaka på Barnfondens kontor i Malmö efter tio intensiva dagar i Etiopien. Trots att jag arbetat för Barnfonden i några år finns det alltid mer att lära sig och förstå. Möten med barn, familjer och personal är så inspirerande och får mig att inse hur viktigt Barnfondens arbete är och hur betydelsefullt det stöd våra faddrar ger är.

Från den här resan tar jag framför allt med mig det starka mötet med ungdomsrepresentanterna från byarna Buee och Aynage. De har fått stöd genom fadderprojektet sedan de var barn och nu när de själva börjar närma sig vuxen ålder är de engagerade både i sin egen och sin bys utveckling. De ser hoppfullt på framtiden och satsar på att få så höga betyg att de kan läsa vidare vid universitet. Belay vill bli journalist, Huluagersh läkare, Mubarik jurist och Kedija ingenjör. Och när jag ser beslutsamheten i deras ögon tvekar jag inte en sekund på att de kommer att uppnå sina drömmar.

Hitta roten till problemen

2009-02-03T20:00:00.000-08:00

Av Ulrika Wedin
Idag fortsatte Barnfondens samarbetsorganisation CCF Ethiopia utbildningen i hur man kan göra familjerna mer delaktiga i projektens arbete. Deltagarna fick bland annat skapa så kallade problemträd där de försökte hitta rötterna till problem som brist på rent vatten, undernäring och brist på respekt för barns rättigheter. Det blev mycket diskussioner kring vad som egentligen är orsak och verkan. Syftet med att göra ett problemträd är att genom att ta reda på vad som är grundproblemet behandla själva orsaken och inte bara symtomen.

Deltagarna är mycket nyfikna på Sverige och under pauserna har jag fått svara på frågor om allt från antal barn per kvinna i Sverige till barnadödlighet till utbildningssystem, andel av Sveriges yta som är täckt av skog och våra huvudsakliga exportvaror. Hoppas jag lyckats ge hyfsat korrekta svar...

När utbildningen avslutades vid fyra åkte jag tillbaka till Aynage där jag bland annat fick träffa Mefisa Bamud, som är medlem i Aynages föräldrakommitté och dessutom är ordförande i den lokala vattenkommittén som ansvarar för en brunn som CCF har finansierat. Genom att ta ut en liten avgift för vattnet (ca 4 öre för 25 liter vatten) finansieras underhåll och reparationer av brunnen och man är inte behov av stöd utifrån för att sköta brunnen.

Innan brunnen borrades hämta familjerna i området vatten i en flod som låg en timmes gångväg bort. Det innebar att barnen fick lägga tid på att hämta vatten istället för att gå i skolan. Dessutom var vattnet inte rent och barnen blev sjuka. Olika diarrésjukdomar är en den huvudsakliga dödsorsaken för barn under fem år i många områden.

Mefisa berättade att fadderprojektet också arbetat mycket med att öka antalet flickor som går i skolan. Idag utgör flickorna i områdets skola 47 procent av eleverna, men Mefisa hoppas att de snart ska vara lika många som pojkarna.

”Det har redan skett många förändringar och jag förväntar mig fler förändringar i framtiden. Att flickor ska vara lika utbildade som pojkarna och ha samma möjlighet att få jobb och försörja sig. Så att de kan ta hand om sig själva.”

Utbildning på många sätt

2009-02-02T20:00:00.000-08:00

Jag började dagen med ett besök vid Aynage fadderprojekt som ligger cirka tio minuter från Butajera. Tyvärr var min dag för besök lite olyckligt vald eftersom eleverna var upptagna med terminsproven och förskolorna var stängda. Efter proven får eleverna en vecka ledigt för att lärarna ska kunna rätta proven och förskolorna stänger redan några dagar innan lovet börjar.

Men jag fick möjlighet att besöka projektkontoret där Aynages projektkoordinator berättade mer om verksamheten och visade foton från en mängd olika aktiviteter. Eftersom området är mycket beroende av jordbruk arbetar man med många jordbruksprojekt, men också förskola, skola och hälsa har hög prioritet.

Jag fick också besöka skolan som har över 1000 elever. Klassrummen var uppdelade i flera olika byggnader som har finansierats i ett samarbete mellan byborna, lokala myndigheter och AusAid (Australiens motsvarighet till Sida). CCF Ethiopia har byggt skolbibliotekten och utbildar lärarna i barnvänliga undervisningsmetoder som ska göra barnen mer delaktiga.

Eftersom jag inte ville störa eleverna under provskrivningen gick jag inte in i något klassrum, men en grupp mycket glada elever som redan vara klara med proven samlades runt mig och berättade att proven varit medelsvåra och att de nu såg fram emot några dagars ledighet.

Väl tillbaka i Butajera fortsatte CCF Ethiopias utbildning i olika metoder för att göra familjerna vid fadderprojekten mer delaktiga. Kursdeltagarna var mycket engagerade i en gruppövning där de på kartor skulle rita ut t ex skolor, ställen att hämta vatten, skog, jordbruksmark mm i en viss by. Det blir ett sätt att kartlägga vad som finns i området och också att se vad som saknas.

Under eftermiddagen fick jag tillfälle att intervjua representanterna från de lokala ungdomsforumen och de berättade om vad de gör och varför de valt att engagera sig.

”Jag vill vara med och skapa förändring, och att jag och mina systrar och bröder ska lära oss om vår omgivning och om resten av världen. Vi unga har våra egna rättigheter och eget ansvar. Om vi vet det kan inget stoppa oss!” sa 19-årige Belay Getu.

”För mig är en av de viktigast frågorna att arbeta mot diskriminering av flickor och kvinnor. Jag vill att kvinnor ska var utbildade och starka. Kvinnors deltagande är grundläggande för att det här landet ska utvecklas” sa 19-åriga Huluagersh Assefa.

På utbildning

2009-01-31T22:00:00.000-08:00

Av Ulrika Wedin
Nu befinner jag mig i Butajare, en halvstor stad cirka 15 mil sydväst om Addis, som ligger vackert insprängd i landskapet, omringad av höga berg. Idag har jag fått vara med när Barnfondens samarbetsorganisation CCF Ethiopia ordnat utbildning i olika metoder för att göra familjerna i fadderprojekten mer involverade i planering, genomförande och uppföljning av de aktiviteter som ordnas. Deltagare var fadderprojektspersonal, familje- och ungdomsrepresentanter och personal från lokala myndigheter.

Assefa Balcha, som är CCFs regionala koordinator, pratade om hur byborna själva är experter på de frågor som berör dem och hur viktigt det är att lyssna till dem. CCFs roll är att ge familjerna stöd i processen att identifiera de viktigaste problemen, enas om lösningar och genomföra och följa upp insatser.

Eftersom barn och unga står i fokus för Barnfondens och CCFs arbete är det självklart att de också måste ha en aktiv roll och att de vuxna lyssnar på dem. Med på utbildningen fanns fyra representanter, två tjejer och två killar, från fadderprojektens ungdomsforum och det var härligt att se hur aktiva de var och hur de utan att tvekan berättade vad de tänker och tycker.

I ett fadderprojekt

2009-01-28T08:14:00.000-08:00

Precis som avtalat blev jag hämtad av chauffören prick klockan sju. Det tog en stund att lotsa sig ut genom Addis hektiska morgontrafik. Längs de hårt trafikerade gatorna satt kvinnor och sålde grönsaker och längs vägen såg jag unga kvinnor på väg in mot staden med tunga knippen med ved på ryggen. De gick dubbelvikta och det var precis de lyckades hålla sig upprätta. De här flickorna får sällan möjlighet att gå i skolan och de sliter ut sina kroppar med det hårda arbetet.

På vägen ut ur staden hämtade vi upp Bejiga som varit min kontaktperson och hjälpt med planera besöket. Han berättade om strukturen vid projektet vi skulle besöka där familjerna själva väljer representanter till en styrelse som är med och planerar och följer upp alla insatser som görs.

Väl framme i Buee fick jag träffa tre personer från styrelsen som berättade om sitt arbete. Genom styrelsen har de ett stort inflytande och det gör att de och de andra familjerna som valt dem känner ett stort ägandeskap och ansvar för att driva utvecklingen framåt. Styrelsemedlemmarna arbetar helt oavlönat, men de ser att de genom sitt arbete bidrar till att deras barn får en bättre framtid.

I Buee har man också bildat ett barn- och ungdomsforum som ger barnen möjlighet att träffas och diskutera frågor som är viktiga för dem. Barnen är med och både planerar och följer upp de insatser som görs och de vuxna berättade att detta förändrat deras syn på barnen.

”Innan trodde vi att vi skulle bestämma allt och barnen bara skulle lyda. Men nu har vi sett att de verkligen har bra idéer och bidrar till arbetet vi gör”, berättar Bezu Regassa som är vice ordförande i styrelsen.

Jag får också möjlighet att träffa personalen vid projektet som intygar att både barnens medverkan och familjernas ökade engagemang i att driva projektet har inneburit en viktig förändring.

”Det här är det enda sättet att nå en långsiktig utveckling. Familjerna måste känna att de är delaktiga och själva äger projektet”, berättar projektkoordinatorn.

Under dagen har jag också fått hälsa på hemma hos några familjer som har faddrar genom projektet. Tigist Mbrate berättade om mjölkkon som hennes familj fått genom projektet och kursen i effektiva jordbruksmetoder hon har gått. Tack vare det har hon nu möjlighet att ge sina barn bra mat, men hon är ändå orolig för att hon inte kommer att kunna få ett bra pris för det som ska säljas på marknaden efter som priserna gått ner på senast tiden. Tigist är också kassör i den lokala långruppen som hon bildat tillsammans med andra kvinnor. De sparar en liten summa varje månad och kan sedan få lån som de använder för att öka familjens inkomst.

Dagen har varit full av intressanta möten med engagerade familjer, styrelsemedlemmar och personal, och glada barn som ropade ”Ferenji, ferenji” (ungefär viting, viting) och som alla ville ta i hand och vara med på foto.

Första mötet med Etiopien

2009-01-27T23:30:00.000-08:00

Av Ulrika Wedin
Jag landade i Addis Abeba sent måndag kväll och blev mycket glad över att upptäcka att jag trots att klocka hunnit bli över tolv kunde få tag på injera med watt (en lokal rätt bestånde av ett pannkaksliknande surdegsbröd och grönsakssås).

Efter några timmars sömn blev jag hämtad vid hotellet av CCF Ethiopias landschef Hubert Charles som direkt började berätta om arbetet i Etiopien. Precis som i de andra länderna där Barnfonden stödjer fadderprojekt är fokusområden utbildning, hälsa och försörjning. I dagsläget stödjer CCF nästan 40 000 barn och deras familjer och indirekt nås ännu fler av insatserna.

Väl framme vid landskontoret fick jag tillfälle att träffa programpersonalen, som är experter inom områden som utbildning, ECCD (Early Childhood Care and Development – som fokuserar på barns utveckling och välmående från att de ligger i mammans mage fram tills de börjar skolan), barns säkerhet, försörjning med särskilt fokus på hållbar matproduktion och utveckling av småskaligt företagande. Deras roll är att hjälpa personalen och familjerna vid fadderprojekten att arbeta med insatser inom dessa områden. Det var tydligt att de är mycket engagerade i sitt arbete och inspirerande att höra dem berätta.

Det var särskilt intressant att höra om allt som de uppnått. Till exempel har 78 % av barnen i områden där CCF arbetar tillgång till ECCD-program mot 3% i hela landet. I de flesta områden i Etiopien går fler pojkar än flickor i skolan, men genom att arbeta aktivt för att öka antalet flickor i skolan har man nu uppnått en nästan helt jämn fördelning vid fadderprojekten. Man har också lyckats bra med att göra barn och unga mer involverade genom att arbeta med barn- och ungdomsforum där de själva kan ta upp frågor som är viktiga för dem och prata om hur de tror att en förändring kan nås.

I morgon beger jag mig till fadderprojektet Buee som ligger i Sodo wereda cirka tio mil sydväst om Addis. Där kommer jag att få se mer av det praktiska arbetet, besöka förskolor och skolor, möta personal, föräldrar och barn. Ska bli spännande att höra vad de har att berätta!

Teater och farväl!

2009-01-27T03:53:00.000-08:00

Av Cecilia Schubert
Under ett av mina projektbesök i Uganda fick jag tillfället att se en av volontärgrupperna inom CCF uppträda. Det var en grupp ungdomar som genom teater tog upp några av de vanligaste problemen som unga möter i landet. Framförallt förekommer “sugardaddy-fenomenet" nästan överrallt. En sugerdaddy är en man som utnyttjar unga, fattiga flickor som i utbyte får pengar eller saker. Men om flickorna blir gravida, smittas med någon sjukdom eller får andra bekymmer så sticker männen illa kvickt, oftast till sina fruar. Även sugarmammies finns, och innefattar då gamla kvinnor som utnyttjar unga pojkar. Teaterpjäsen visade hur en rik affärsinnehavare utnyttjade sina anställda, en efter en, och när flickorna blev gravida, eller utkastade från hemmet för att hon haft en romans med en man, avskedade han dem utan att ta sitt ansvar. Killen som spelade affärsinnehavaren var otroligt övertygande och riktigt lysande och han fick hela publiken att skratta, även om det var allvarliga ämnen de tog upp. Gruppen åker runt och har förestallningar på skolor och för andra ungdomar. CCF menar att unga tar in budskap riktade till dem lättare om det kommer från någon i deras egen ålder, vilket jag helt håller med om. Man kan lättare relatera då och det känns inte som att vuxna håller fram pekpinnen mot en. Det är inte bara CCF som arbetar mot detta “fenomen”. Runt om i landet ser man flera olika billboards, informationstavlor, med detta budskap – att stoppa sugardaddies (och sugarmammies likaså!). En vanligt förekommande billboard har meddelandet - precis under bilden av en gammal man - som lyder: Skulle du vilja att denna man var med din dotter? Nej? Varför är du då med hans? Slutsatsen är att rika män och kvinnor utnyttjar unga, naiva och fattiga ungdomar, det är inte förhållanden på lika villkor. CCF, tillsammans med resten av landet, försöker få fram budskapet att utbildning är viktigast, pengar och ägodelar har ingen betydelse om det kommer med förbehåll!

Nu måste jag tacka för mig. Det har varit en fantastisk resa, och CCF har bjudit på många nya och intressanta upplevelser som jag kommer att bära med mig. Att resa är den bästa utbildningen och jag uppmanar verkligen alla som har möjlighet att åtminstone en gång åka till ett fattigare land, kanske för att hälsa på sitt fadderbarn! För att få en bättre förståelse för de fattigas situation och problemen som finns dessa länder men samtidigt få uppleva något helt fantastiskt. Tack till Barnfonden som jag nu ska återvända till, och framförallt CCF Kenya och Uganda som varit väldigt hjälpsamma och tillmötesgående. Det är aldrig roligt att avsluta en resa men nu är det faktiskt dax. Men jag har redan planerat min nästa resa så det är helt okej ;)

Ut på äventyr i Ugandas landsbygd

2009-01-18T04:01:00.000-08:00

Av Cecilia Schubert
Mitt andra projektbesök i Uganda var, som rubriken skvallrar om, ute på landsbygden, det tog ungefär 2 timmar från Kampala till Kinabwe Project. Bananplantagerna sträckte sig milslånga på väg ut till projektet. Bananer är utan tvekan en av Ugandas huvudsakliga exportprodukt och matoke – en potatismosliknande maträtt gjord på matbananer - äts nästan varje dag. Jag kan inte annat säga att det är något visst att äta frukt som inte skördats innan de är mogna, för att de ska hinna fraktas till oss i norr. Frukten här i Afrika, däribland bananerna, är bland det godaste jag ätit, det smakar fantastiskt! Kommer att bli svårt att åter vänja mina smaklökar till frukten hemma. Dock är det ett problem att mängden bananer som produceras är enorm, och priserna hålls därför nere. Det blir till och med så att av de bananer som skördas ruttnar bort då efterfrågan inte möter utbudet, så diversifiering i produktionen hade inte varit helt fel (nationalekonomen i mig har talat ;)

Oftast kan människor överleva på sin bananproduktion, dock räcker inte pengarna mycket längre än till det allra mest nödvändiga såsom mat och skolavgifter. Ett sätt som CCF Uganda har arbetat på landsbygden för att hjälpa familjer att försörja sig själva, är genom fördelning av grisar, kor, kaffeplantor, och hönor, alltså genom andra produkter än bananer. Dessa är köpta genom gåvokatalogen, eller kärlekskatalogen som den kallas här, som Barnfonden Sverige arbetar aktivt med. Djuruppfödningen eller odlingen kan kombineras med bananodling och möjliggör för en tryggare vardag - att mat kommer att finnas på bordet för familjen.

Under mitt besök fick jag möta flera olika familjer som mottagit gåvor genom gåvokatalogen. Jag mötte bland annat herr Kalungi Lusitiko, vars dotter Naggayi Eva är inskriven i CCF. Hon har haft en fadder i 5 år och är nu 15 år. Hon har 6 syskon, men hennes far, som är ensamstående, tar även hand om 4 andra barn som blivit föräldralösa. De fick 2 kor av projektet och några kaffeplantor. Genom att sälja kalvarna som korna fött och även sälja mjölk samt kaffe har de kunnat bygga ut huset och skicka alla barnen till skolan. Eva fick även en extra gåva av sin fadder som familjen köpte två grisar för, grisarnas kultingar har de sålt och fått en inkomst genom. Hushåll med föräldralösa barn är vanligt i Uganda på grundav hiv/Aids, men nu har iallafall dessa barn en framtid genom att de får gå till skolan. Herr Lusitiko arbetar även volontärt inom Kinabwe projektet för CCF och bidrar på sådant sätt till organisationen med vad han kan. Bland annat utbildar han människorna i samhället om hiv/aids.

Jag fick även träffa Emmanuel som är inskriven som fadderbarn. Hans mamma är ensamstående med 5 pojkar, men tack vare CCF har hon fått två kor, en gris och lite kaffeplantor som tillsammans möjliggör för pojkarna att gå i skolan och underlättar för mamman. Då dessa gåvor delas ut får även familjerna utbildning i hur man föder upp djur, så att familjerna är väl förberedda på gåvan då den väl kommer.

Något som också gladde mig något enormt var att efter välkomstceremonin, som bestod av traditionella ugandiska sånger, ställde sig en kvinna upp och berättade att då hennes man dog efter en tids sjukdom misstänkte hon att även hon troligen var smittad av denna mystiska sjukdom, som nästan alltid visar sig vara hiv/aids. Detta hände då hon precis blivit gravid dessutom. Men genom utbildning av CCF om hur sjukdomen smittar kunde hon vidta de åtgärder som krävdes för att hennes tvillingar skulle födas friska! Detta var hon oerhört tacksam över och arbetade nu själv som Home Based Caretaker för CCF för att utbilda andra om sjukdomen och därmed rädda liv. Hon berättade vidare att hon även har mottagit kaffeplantor och säljer nu kaffebönor på marknaden och kan överleva som ensamstående mamma och skicka sina barn till skolan. Kunskap och utbildning är nyckel till utveckling, vilket denna kvinna vittnar om.

Bbiinda Family Helper project

2009-01-15T06:00:00.000-08:00

Nu är jag i Kampala. Uganda är lika grönt och vackert som på bilderna jag sett, dock är Kampala en annan historia, med bilar, trafikproblem och avgaser, men sen å andra sidan vilken huvudstad är inte det? Vägarna här ska även vara de sämsta i Afrika och jag kan inte annat än att hålla med, väggroparna är decimeter djupa. Jag har därfor ont i hela kroppen efter att ha hoppat upp och ned i mitt säte och mitt huvud har knockats av biltaket ett otal gånger. Min förare däremot tycker jag är jätterolig underhållning då jag slängs hit och dit. Kul att man kan roa någon ;)
Igår var jag och besökte Bbiinda Family Helper projektet som hjälper barn i Kampalas slumområden. Precis som slummen i Nairobi bjuder fattigdom i staden på andra typer av problem än på landsbygden. Brist på rent vatten, dåliga möjligheter att uppratthålla bra hygien och de sjukdomar som åtföljer, är några av de största problemen berättade personalen från CCF Uganda för mig då vi promenerade runt. Hiv/Aids är även ett stort problem i landet precis som i Kenya och efter några positiva år av en nedatgående trend är siffrorna på väg upp igen, dessvärre. Brist på rent vatten och hygien snabbar tyvärr även på sjukdomsförloppet. Ett sätt som CCF Uganda försöker förbättra förhållandena i slummen på har varit att bygga Early Childhood Center och ett av dessa fick jag besöka. Hit kan mammor ta sina yngsta barn några dagar i veckan. Barnen hade en fin lekplats, gungor, cyklar och massa andra leksaker att leka med under tiden. Centret fungerar lite som ett slags dagis. Barnen vägs och mäts även regelbundet så att personalen kan hålla koll på deras utveckling. Detta möjliggor för mammorna att komma iväg och jobba och hushållen kan därmed få två inkomster. Mammorna kan även få grundläggande utbildning på centret, såsom att räkna, läsa och skriva. Möjligheten att kunna räkna för dessa kvinnor är livsviktig då de oftast säljer varor i stan, och måste ge tillbaka rätt växel. Många har även genom denna utbildning möjligheten kunna gå vidare till högre skolinstanser, vilket var roligt att höra.
The Early Childhood Center fungerar aven som en mötesplats for unga mödrar och som en informationscentral. CCF Uganda utbildar unga mödrar i barnavård och ger information om hur Hiv/Aids inte behöver smitta vid födseln till det nyfödda barnet, även om mamman är smittad. Det finns sätt att undvika denna överföring, och barnet kan födas friskt, men det är det få som vet, tyvärr, vilket också siffrorna berättar. 21% av alla nya HIV-infektioner i Uganda sker mellan mamma och barn. Vad som gör detta än mer sorgligt är att dessa barn inte lever tills de blir mer än 2 år gamla om de inte får mediciner i tid, och eftersom många inte testar sig får de inte heller reda på barnets status. Om de får behandling kan de leva tills de blir 15-20 år. Dock finns det en tendens att inte skicka dessa barn till skolan eller satsa på dem, då de ända ska dö - "Varför slösa pengar på någon som inte har någon framtid". Argumentet är chockerande men inte desto mindre verkligt. CCF Uganda arbetar dels med att förhindra att mammor smittar sina barn, och dels med att försöka få människorna att första att dessa barn har rätt att få gå i skolan och leva ett normalt liv. CCFs arbete har aldrig varit sa viktigt som i just denna fråga.

Uganda - here I come!

2009-01-06T02:00:00.000-08:00

Kenya visade sig vara ett fantastiskt land som bjod pa bada mansklig varme och hopp. Jag har aldrig varit i ett sant fantastiskt valkomnande och oppet land forut, vart jag an kom blev bemott med leenden och fina ord. Det varmde. CCF Kenya ska ha ett stort tack som gjorde min Kenya-resa sa perfekt som den blev! Nu bar det som sagt av till Uganda och projektbesok aven dar. Josephine fran CCF Uganda har aven mailat mig mitt schema och det ser fullspackat ut med en massa intressanta aktiviteter och besok. Uganda ska aven vara ett valdigt gront och vackert land sa jag ser verkligen fram emot min resa dit! Inlagg kommer sa fort jag nar Kampala (Ugandas huvudstad) :)

Jul i Kenya

2008-12-29T02:26:00.000-08:00

Cecilia hälsar att julfirandet varit lyckat, med tomte och allt, men att internetuppkopplingen krånglar. Efter nyår reser hon vidare till Uganda och då hoppas vi på fler rapporter.

Gott nytt år önskar Barnfonden!

Jambo!

2008-12-19T06:32:00.000-08:00

Jag har nu varit i Kenya i 3 veckor och lär mig swahili för fulla muggar! Det är ett riktigt roligt språk att sätta sig in i och då jag besöker CCF Kenya kan jag briljera med mina nya kunskaper. Det leder alltid till många skratt då jag försöker mig på lite fraser – men det bjuder jag på!

Igår besökte jag Nakuru Community Development Program där Isaac Kahacho, som är ansvarig för fadderserviceverksamheten på projektet, visade mig runt. Han berättade hur de barn som är inskrivna har kommit till dem och hur de avgör vilka barn som ska få ta del av hjälpen. Just nu har Nakuru project 810 barn inskrivna, men detta ska utökas till över 1000 i januari då det har gått så bra för dem. Isaac berättade att CCF Kenya använder sig av sk. fokusgrupper som är utvalda volontärer i samhället som identifierar och lokaliserar de allra mest behövande barnen i deras område. Sedan kontaktar de CCFs lokala kontor och berättar om barnet och dess familj, eller vårdnadshavare som ofta är fallet i Kenya då många barn är föräldralösa. Sedan tas det beslut om barnet ska skrivas in. På det sättet vet man att barnen verkligen är i behov av hjälp då det är vanliga människor i samhället som har observerat dem i deras hemmiljö och vet att de behöver stöd. Därefter får familjen ta del av utbildningar inom olika områden, främst mikrofinansiering och hälsa, och annan hjälp som CCF ibland kan bidra med bl.a. skolavgifter, mediciner och mat vid behov. Isaac berättade mycket om förändringarna som är på väg. Istället för att betala t ex skoluniformer till alla inskrivna barn vars familj inte har råd – som är att bota ett symptom på fattigdomen – vill CCF utveckla hela samhället och gå till roten med problemet. Detta gör CCF just genom att tillsammans med andra organisationer fokusera på större projekt i området såsom borra brunnar, bygga skolor, utbilda människor inom mikrofinansiering, sparande, företagsamhet, hälsa och hiv/aids med mera. Målet är att alla människor i samhället ska bli självförsörjande.

Jag fick även det stora nöjet att träffa “Voices of Red Roses” som består av en grupp unga tjejer som utbildar andra unga människor inom hiv/aids. CCF i Nakuru har påbörjat ett samarbete med dessa tjejer. De pratar om allt från prevention, skydd, och sex, men de diskuterar även vikten av självkänsla och att bygga upp sitt självförtroende och att våga säga nej till en kille som vill ha sex. Problematiken kring hiv/aids grundar sig på samhällets syn på kvinnan, att hon ska lyda sin make och därmed vara en god fru, och genom att lyfta dessa unga kvinnor att våga be mannen att använda kondom, eller diskutera deras sexliv – vilket också är svårt for kvinnor här då det är fult att prata om sex – eller bygga upp hennes självförtroende tillräckligt mycket att hon vågar ställa krav på sin man kan man förändra hiv/aids-utvecklingen. Gruppen anordnar också en skönhetstävling varje år där en kung och drottning kröns. De som ställer upp är hiv/aids-positiva människor som är öppna med sin status och lever ett positivt liv och blir därmed förebilder för andra. Deras roll blir sedan att resa runt och hålla föredrag om sjukdomen och visa att det är vanliga människor som har sjukdomen. Målet är att minska stigma och diskrimination och få fler människor att “komma ut”. Förra året kom över 1000 människor och hejade på kandidaterna. Väldigt imponerande tjejer! På julafton ska de sjunga julsånger i Nakuru Nationalpark och jag kommer så klart att vara där för att försöka få lite julkänsla i mig vilket är lite svårt då solen steker och klänningen fladdrar kring benen – men jag klagar inte :)

Nakuru projekt pa torsdag!

2008-12-15T04:45:00.000-08:00

Hej!
Pa torsdag ska jag besoka ett Projekt i Nakuru, som ar en stad oster om Nairobi, en relativt stor stad med alla fornodenheter jag saknade i bushen. Projektet har, precis som Kerwa Family Helper Project, fokus pa hemlosa och foraldralosa barn. Och jag vet om att manga barn bor pa gatan har i Nakuru, sa alla insatser behovs.

Att leva med Hiv&aids - det finns en framtid!

2008-12-15T00:55:00.000-08:00

Nu har jag besökt Kerwa Family Project som ligger lite norr om Nairobi, och innefattar de som bor i staden Kikuyo och i områdena runtomkring. Jag fick verkligen ett välbemött mottagande av min nya kära vän, Mr Benson som jobbar for Christian’s Childrens Fund Kenya som visade mig runt denna dag. Kerwa Family Helper projekt fokuserar framförallt på HIV/Aids, och barn som blivit föraldralösa då sjukdomen tagit deras föräldrar, och/eller själva blivit smittade. Projektet gör inte detta arbete ensamt, utan samarbetar med lokala organisationer och kyrkor i ett stort nätverk, där alla försöker dra ihop tillräckligt mycket resurser för att ge dessa barn en framtid. Barnen får psykosocialt stöd och får prata om kärlek, sorg, döden och att de har rättigheter och inte får bli utnyttjade som stadhjälp av släktingar som de far bo hos då de blivit föraldralösa, vilket tyvärr ar väldigt vanligt. Det är bra att barnen får tid att prata om det som hänt så de inte trycker ned ledsna känslor. Barnen får även hjälp med läkarbesök, mediciner till de som behöver, tillgång till kläder, skoluniformer och filtar och terminsavgiften betalas. De får även extra näringstillskott som gör att de barn som tar bromsmediciner mot HIV bättre kan tillgodogöra sig dessa då kroppen behöver näring for att medicinerna ska ha full effekt. Annars är det nästan meningslöst att ta bromsmedicinerna, vilket också är ett stort problem då många går hungriga i Kenya.
Jag fick också träffa en del av de barn som är inskrivna i projektet, bland annat Theresia som hade kommit till lokalkontoret denna dag for att skriva ett tack-brev till sin fadder som hade gett henne en liten julgåva. Jag frågade vad hon skulle köpa for pengarna och hon ville köpa kläder till sina syskon. Lite dumt frågade jag om hon inte också skulle köpa något till sig själv, men hennes svar var att då de delade kläder med varandra sa var de också till henne – såklart =)! Vi har alla något att lära oss där.
Jag fick även möjligheten att träffa två HIV/Aids-grupper, Star of Hope och Karipa Moja, som består av öppet HIV/Aids positiva som vill förmedla budskapet att det går att leva ett bra liv trots sjukdomen och det finns hopp, livet tar inte slut då man får beskedet att man är smittad. Grupperna håller möten varje vecka där de stöttar varandra, både emotionellt och finansiellt – detta då de har öppnat ett bankkonto som man kan låna pengar från mot en mindre ränta. De har även hållt HIV/Aids-evenemang, pratat i radion, gått hem till sjuka for att lära familjemedlemmar hur man bäst tar hand om de som är sjuka, marscherat for bättre rättigheter och mot diskriminering och stigmatisering, de håller utbildningar för barn och ungdomar om sjukdomen och mycket mycket annat. Det är bara att imponeras av deras engagemang och styrka, att öppet våga gå ut i ett samhälle där diskriminering och stigmatisering fortfarande ligger som en tung slöja och förhindrar en bättre framtid. Men med dessa grupper finns det hopp!

Maasaikvinnor och vattenprojekt

2008-12-10T02:57:00.000-08:00

Här i Kenya är vädret riktigt skönt, soligt men med svalkande vindar då och då. Dock är jag lite ambivalent angående vädret - egentligen är det regnsäsong men regnet kommer inte och torkan är kvar i landet. Så inför mina kompisar skryter jag om sol och värme men i hemlighet önskar jag regn - det behövs! Detta är ocksa anledningen till varför vattnet nu blir utransonerat till invånarna, vilket jag fick erfara igår då vattnet tog tvärslut precis efter att jag schampoonerat in mitt hår ha ha. Elektriciteten kommer också att börja ransoneras om en tid då generatorerna drivs av vatten och nivån är alltför låg för att tillgodose all efterfrågan. Det är däför Oloolua-projektet, som ligger söder om Nairobi i Ngong Hills, fokuserar på att ge familjerna i byn vatten. Oloolua projektet har för tillfället 1048 barn inskrivna i projektet och omfattar ett väldigt öken-likt och torrt område, där endast de mest tåliga växterna överlever. Projektet har hunnit borra 2 brunnar, där den ena brunnen är helt komplett med pipelines och en generator. Denna brunn förser 3000 människor i byn med rent dricksvatten, och förhoppningen är att inom en snar framtid kunna dra pipelines till andra sidan av kullarna så att ytterligare 3000 människor kan dra nytta av vattnet. Genom att vatten blir tillgängligt for barnen och dess familjer behöver de inte längre gå i flera timmar för att hitta vatten och kan istället fokusera på skolan. Oloolua projektet förser även familjer med tak som samlar in regnvatten, s.k. roofwater harvesting, som är mycket säkrare att dricka än vattnet i dammarna. Genom att borra brunnar som hela samhället kan dra nytta av har byn en ökad möjlighet att gå en saker framtid till mötes då de inte behöver flytta p.g.a. vattenbrist och de har även en chans att få igång ekonomisk tillväxt.
Jag fick även möjligheten att besöka en grupp Maasaikvinnor som är en del av Oloolua-projektet, vilket var väldigt intressant och roligt då jag fick en sjungande välkomstceremoni och en massa presenter =). Dessa kvinnor har men hjälp av Chistian's Childrens Fund Kenya (CCF K), mobiliserat sig och organiserat en grupp där de tillsammans sparar ihop ett kapital, köper upp material till smycken som de sedan själva producerar. Dessa smycken, som är mycket vackra, säljs sedan på den lokala marknaden och Maasaimarknaden i Nairobi, och på sa sätt får kvinnorna i stammen en inkomst och blir självförsörjande, vilket också är målet med CCF's projekt. Kvinnorna får utbildning och träning i affärsverksamhet av CCF regelbundet. Genom att borra brunnar i området finns det även en chans att stammen stannar på en plats då de vanligvis söker efter vatten till deras djur. På detta sätt så får barnen en chans att stanna kvar i skolan och slippa avbryta sin utbildning för att leda djuren till olika vattenhål.
På vägen till Maasaierna fick jag även frågan från mitt resesällskap om jag slaktat många getter i år. Tyvärr fick mitt svar bli att jag aldrig slaktat en get i hela mitt liv. Lyckligtvis fick jag snabbt ett erbjudande om en intensiv-kurs i getslaktande då han ansåg att detta är en färdighet som alla kvinnor bör känna till! Dock blev mitt svar att jag inte såg mig själv slaktandes några getter inom den närmsta framtiden och försökte snabbt byta samtalsämne, men mitt resesällskap höll fast vid att jag verkligen kommer att behöva kunna slakta en get då jag är gift. Jag förklarade att om så är fallet så får min man äta grönsaker varje dag istallet =).

Besok i slummens fantastiskt kreativa varld

2008-12-05T23:48:00.000-08:00

Har nu besökt Nairobi Integrated Project som har sitt kontor i Nairobis slumkvarter. Efter att ha åkt en timme ut från stadens centrum, tillsammans med Anne Waweru som arbetar på projektet, kom vi till slut fram till Marurui, som området heter. Det ar ett väldigt fattigt område i Nairobi och växer något enormt då folk flyttar in till staden i hopp om jobb. Men även om det är fattigt så ser man hela tiden bevis på människans fantastiska kreativitet. Överallt växer det fram affärer, kliniker, fruktplantage, hus, frisörsalonger, och mycket annat. Livet är hårt och man måste överleva. Ett sätt som projektet arbetar för att människorna i samhället ska kunna ta sig ur fattigdomen och bli självförsörjande är genom så kallade mikrolån. Projektet arbetar för att få folk att gå samman i mindre grupper som tillsammans lägger en liten insats varje månad. Då beloppet växer varje månad möjliggör det för ett större lån. Dessa lån går sedan till att starta en affärsrörelse eller annat som kan behövas för att möjliggöra överlevnad för familjen. Projektet arbetar sedan med att utbilda och ge träning till medlemmarna, samt följer upp och stödjer gruppen och verksamheten. För tillfället finns det 45 grupper i området som möts regelbundet och flera människor i området har nu kunnat starta mindre affärer där de säljer frukt och mat, vilket är den vanligaste investeringen – detta då människor ju måste äta som jag fick förklarat för mig. Man kan inte gå fel med en sådan investering! Förhoppningen för 2009 är att det ska finnas 100 grupper och att lite större affärsrörelser ska kunna startas, vilket blir möjligt om fler människor ansluter sig till arrangemanget. Större affärsrorelser ger möjlighet att anställa människor och insatserna i lånegruppen kan även öka.
Jag fick även möjligheten att träffa Lydia Mjuguno som arbetar på projektets gratisklinik the Marurui Health Clinic. Hon är kurator och sjuksköterska, och kallas VCT councellor. Hon testar människor för HIV/Aids och utbildar i dessa frågor. Vem som helst från området kan komma och bli testad, resultaten är konfidensiella och gratis. Jag fick en väldigt genomgående utbildning i HIV/Aids och fick titta på testen vilket var intressant och utbildande. Resultaten kommer redan inom 15 minuter. Om patienten är positiv får han eller hon hjälp med var hon ska vända sig till nästa instans och hur hon ska hantera sin sjukdom samt stöd. Det finns flera stödgrupper i området som arbetar för att visa att man kan leva positivt med sjukdomen s.k. positive living. Om patienten inte har HIV/Aids får han eller hon utbildning i sjukdomen. Lydia har ung. 100 patienter i månaden. På VarldsAids dagen bjöd projektet in akrobater, artister, hade en stor grillfest och samtidigt kunde människorna som kom testa sig, och bara på den dagen fick de 100 människor att testa sig! Genom att veta sin status kan man bättre ta hand om sig själv och ta mediciner i tid som kan hjälpa en att leva ett längre liv. Jag fick en T-shirt med mig hem där det star ”Hiv/Aids - Know your status” som jag nu bär stolt på Nairobis gator.

Besok pa huvudkontoret

2008-12-04T06:49:00.000-08:00

Så nu är jag här – i solen och värmen. Har i och för sig varit här i tva dagar nu men internetkafeet stängde extra tidigt igår, av någon outgrundlig anledning, så det var bara att lomma hem igen. Allt har verkligen klaffat hittils. Jag blev upphämtad på flygplatsen efter en ovanligt lugn flygtur, fick min lilla säng och har kommit in i den kenyanska rytmen. Nairobi är, lite oväntat, en grön och rätt så trevlig stad, dock med en trafikstockning i varje gatuhörn – vilket är rätt frustrerande då allt tar så mycket langre tid.

Jag åkte till huvudkontoret dan efter jag anlände, där jag möttes av Florence, en av de anställda inom Christian Children’s fund Kenya, som visade mig runt. Jag fick prata med alla på kontoret, samt möjlighet att ställa tusen frågor och jag kände mig väldigt välkommen. Det som för tillfället sker på huvudkontoret är att de anställda ordnar med julkort, och brev från fadderbarnen och the Child Progress Report, som allt ska skickas ut till faddrarna, så hela kontoret var fyllt med brev, kort och papper. 775 av barnen inom projekten har svenska faddrar, annars är de flesta faddrarna fran USA och Australien samt Nya Zeeland. Jag fick sedan möjligheten att sitta ned en stund med högsta chefen David Kang'ethe som berättade om hur projekten arbetar. Han talade även om framtiden och sina förhoppningar om att ännu fler barn ska kunna få hjälp genom CCF Kenya och hur de arbetar för detta. För tillfället får nästan 40 000 barn stöd genom CCF Kenya, i de 51 projekt som finns runt om i landet. Nastan 81% av barnen har en fadder, men förhoppningen är såklart antal faddrar ska öka sa att fler barn och familjer kan få hjälp (även om antalet barn överstiger antal faddrar så får alla barn som är inskrivna i projektet hjälp med skolavgifter, sjukvård och tillräckligt med mat. Det är de familjer i störst behov som kan få hjälp genom CCF).

Jag har även lyckats hitta det kafe som serverar det godaste kaffet i Kenya och efter mina kaffepulver-upplevelser framtills nu fick jag nästan lite kaffetårar i ögonen då jag tog min första klunk och jag har redan hunnit bli stammis där! Fick även redan på att då kenyanska studenter söker vidare till Universitetet och beviljas ett studentlån kan de då de är färdiga med utbildningen förhandla med studentlans-byrån om hur mycket de ska betala tillbaka, så om de endast kan betala tillbaka en viss summa så kan detta godkännas. Jag ska helt klart ringa upp CSN då jag kommer hem och börja förhandla!

Nästa stopp är ett besök på ett CCF projekt som arbetar inom Nairobis slumområden, vilket ska bli väldigt intressant samt en ovärderlig upplevelse - att få möta människorna bakom fattigdomen.

Dagarna innan avresa!

2008-11-27T04:51:00.000-08:00

Nu dröjer det inte länge förrän flyget går från Kastrup – mindre än 4 dagar kvar. Tankarna är många om vad som ska hända och inte får hända – typ att jag glömmer passet, eller tar fel dag – vilket har hänt i andra sammanhang :). Visst har jag rest förut, till flera olika delar av världen, men aldrig själv, och framförallt inte till Nairobi. Många och hemska är de historier man har berättat för mig om denna metropol, och nervositeten är väldigt påtaglig – är det lika hemskt som folk har beskrivit det för mig? Det lär jag i alla fall snart få veta, men försiktighet ska verkligen vara mitt ledord. Även om jag har rest långt förut känns det ändå som första gången! Jag har köpt på mig halva apoteket, packat 10 kjolar som går ner till fötterna och har solskyddsfaktor 50 med mig. Min mamma smög ner en solskyddsfaktor 10 också, så blev det ju 60 som hon uttryckte det :). Är det något annat jag behöver? Tror inte det. Lariam:et - malariatabletterna - ska börja sväljas på söndag, och jag har kalkylerat in visst illamående. Så jag är så gott som färdig att hoppa på planet!
Väl på plats kommer jag att bli upphämtad av en taxi skickad från hotellet som jag ska bo på, vilket lugnar mig lite. Sedan ska jag bo med 14 andra personer i ett sk ”dorm”, där sängarna och turisterna trängs till en billig peng. Börjar ångra mig nu, kanske vore bättre om jag sov själv? Så många människor… men det är billigt i alla fall och det blir mer pengar över till resten av resan! Får hoppas jag hamnar med 13 tysta människor för redan nästa dag måste jag vara pigg då jag ska besöka huvudkontoret i Nairobi. Ska bli en väldigt spännande resa, att få besöka de projekt jag arbetar med hela hösten och möta de människor och barn jag endast sett på bild, och framförallt få uppleva Kenya och Uganda som jag läst så mycket om. Och förhoppningsvis får jag äntligen se mitt lejon då jag missade honom förra gången jag besökte denna fantastiska kontinent!